Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena - Onsdag 2 jan 08:00

   

Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.

 

Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och väljer lite kors och tvärs från den.

Inser redan från början att det är så mycket som glömts bort av det som 2018 gett men så är det för de flesta.

 

 

Så...lite hit och dit, håll till godo!

 

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?

Haha, jag fyllde 60 år. 

Många varv av firande blev det, med vänner och med släkten och med maken....

 

 

Genomdrev du någon stor förändring?

Fick nån ordning på trädgårdslandet så att det växer saker som inte behöver varjedag-skötsel vilket underlättar för de som hjälper till med vår trädgård. Lägg sen till att Sigge Robotgräsklippare flyttat hem till vår gård...fulländat.

 

 

Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas?

Helt klart 7 juli för då gjorde baby Nova entré. Nummer tre på listan av godingar och det faktum att vi var på plats då hon föddes...alltså inte med på förlossning och så...lägg dessutom till att vi hade våra goda vänner A och M med under den spännande timmarna då vi väntade på besked och att vi sen stod i ett gathörn i Mdina, snörvlande av glädje alla fyra då samtalet kom....det gör att datumet är väldigt minnesvärt.

 

 

Dog någon som stod dig nära?

Tack och lov inte det

 

 

Vilka länder besökte du?

Få se nu..Malta förstås ett antal gånger, Tjeckien med goda vänner på 6x60-resa, Tyskland på egen hipphipphurra-tripp med maken och så Österrike med skidor på fötterna mest hela tiden. 

 

 

Bästa köpet?

Något så simpelt som en portabel mobiluppladdare som förenklat resandet oerhört då det verkar vara som förbålt att hålla laddningen i mobilen tillräckligt länge. Behöver inte längre kuta runt på flygplatser och tåg och bussar och leta efter ett uttag...om jag då inte glömt att ladda upp den där grejen hemma, vilket händer då och då. Moment 22 typ....

 

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Så många saker:

Känslan av lycka då skidorna gled perfekt på alptopparna.

Det härliga släktkalas vi hade i somras. 

 

Hilmas underbara skratt då hon ser farmor.

Presenten från kids och make på födelsedagen, den där snygga vinkylen som gör att mitt intresse för viner kan odlas bättre. 

 

Ett fantastiskt fint halsband från de älskade döttrarna

Bilden på kylskåpet som visade oss den lilla skrutt som ska komma

 

Rian som hojtar "molmol, look at me"

Sonen som meddelade att de flyttar närmre

 

Listan kan bli mycket längre men vi stannar där.

 

 

Saknar du något under 2018 som du vill ha år 2019?

Den där festen som planerades i augusti som inte än blivit av. Nu jädrans ska vi träffas snart. Ehh, om nu bara alla är hemma, friska och lediga samtidigt. 

 

Önskar också att det blir en midsommar med alla i familjen i Sverige den här gången....

 

Temakalas igen.

 

En grön gräsmatta som går att gå på...

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?

Sjungit ännu mer. Kvartettsjungande, solosång och storakörensjung måste det bli mer av under 2019.

 

Startat träningen med kära Anna långt tidigare under året, det är så himla inspirerande och kul att hårdträna tillsammans med henne. Tränade själv tidigare men det är skillnad om man är flera. Ger järnet varje gång och inget fjaskande med vikter längre...2019 blir bara bättre och vi ska nu planera en träningsresa.

 

 

Vad önskar du att du gjort mindre av?

Jobbat på helger och kvällar, tyvärr svårt att styra själv...får nog stå ut med det i fortsättningen också.

Irriterat mig över sånt som inte går att påverka, energitjuvar alltså.

Sovit i tevesoffan i stället för att gå i säng i tid... 

 

 

Favoritserie från året som gått?

Definitivt "Vår tid är nu", en svensk dramaserie med avstamp från efterkrigstiden och sen får man bara följa denna restaurangfamilj i flera årtionden. Välgjord de luxe!

 

 

 

Största musikaliska upptäckten?

Det måste nog vara en cover på Sounds of silence med Disturbed. Erkänner snabbt att jag inte hade en aning om vilken denna grupp var innan Rich spelade upp denna cover. Såå vacker version och det verkar vara väldigt långt ifrån hur denna grupp låter i vanliga fall

 

Ja, sen finns det ju väldigt många andra snygga, vackra, coola, roliga låtar, arrangemang och kompositioner som flödat genom sinnena (öronen och kanske också sjungits) under året. Som vanligt är det svårt att komma på namnen. Teflonminne är definitivt mitt andranamn....

 

 

Största framgången under 2018?

Lyckades tillsammans med många fler i familjen totalt lura maken till ett surprise party av den högre skolan. Han trodde att det var en familjemiddag med Maltaklanen men det blev något helt annat. Den minen då sonen och de andra kära släktingarna dök fram bakom lillpubens disk är heelt obetalbar...

 


 

Var du gladare eller ledsnare 2018 jämfört med tidigare år?

Varken det ena eller det andra, är en gladlynt person till sinnet som ser det mesta från the bright side of life. 


Skrattar gärna och ofta

Tycker om att omge mig med vänner och familj

Blir lycklig av att sjunga

Älskar att kramas med nära och kära

 

 

---

 

Vad har du som läser detta gjort under 2018?

Är det nån av rubrikerna du vill berätta om...

 

Mortuta

 

 

ANNONS
Av Lena - 30 december 2018 21:38

     

 

Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var.

Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar sig med stormsteg. I minnets galleri framställs våra egna tre kids som lite pratsamma men kanske inte unstopable, något som jag anar att släkt och vänner eventuellt skulle sätta upp protestskyltar mot i stil med

"Fel ,Fel.. era ungar pratade och sjöng och hoppade ju jämnt och ständigt!".

 

Phff, minns jag inte av....ja,ja man minns det man vill sägs det.

 

---

 

Hjärtegullet Riri är nu fyra år och fylld av självförtroende och fantasi vilket märks på alla sätt och vis. Under några vinterveckor har vi nu förmånen att vara med honom i hans hemmiljö på Malta och det är så roligt...och lite utmattande.

 

Varje morgon vaknar han, fylld av energi och kastar sig in i hittepåhistorier med alla små figurer som finns tillgängliga ( alltså de som befinner sig synliga på golv, hyllor och bord i hans rum då han vaknar) som karaktärer och sen är cirkusen igång....klädbytena är många, under en förmiddag kan Captain Underpants, Mr Fireman och The Unicorn med flera hoppa runt och göra konster...mixa det med en och annan dinosaurielek, många sånger och danser och en sorts Catboy på besök så är vi väldigt nära lunchtid och nån sorts vila....


     


Läsaren kan ana att det tar på krafterna att hålla jämna steg med denna yngling. Molmol och Molfal har fullt sjå att hinna med i svängarna. Tack och lov har föräldrarna beskrivit lite i förväg vilka figurer som kan dyka upp och vad de kan göra. Lite som bonus får vi allt detta serverat i en underbar mix av engelska och svenska...bara så att man ska hålla sig mera skärpt alltså.

 

Hur underbart är inte livet då man får vara med om detta? 

 

Det är en sort speed dating som vi ägnar oss åt...om och om igen. Från blygsam bekantskap till total kärlek på kort tid. Det som näraboende morföräldrar kan sprida ut över veckor och månader kör vi intensivt då vi väl är på plats. Det gäller att date matchingen fungerar så att man kommer till den gosiga läsa sagor-fasen tillräckligt snabbt och kan få ut det maximala av det. 

Verkar funka bra denna gång.

 

    Hm, om ni nu funderar över om det endast är molfal som är den som umgås med Riri så kan jag berätta att även den andra parten av paret får sin beskärda del av fyraåringen. Mormodern är dock samma person som fotografen...ja, ni fattar.

 

         

Hur mycket pratar en fyraåring...per dag?

Oändligt mycket...kanske man inte ens ska fundera över att göra en skattning.

 

Hur många olika fantasispår finns det i hans huvud på samma gång?

 

Är detta en fas i språkutvecklingen och kanske också i omvärldsuppfattningen? Varför blir det inte bara en enda mischmash av allt?

 

Kan någon berätta om detta?

 

---

 

 

Dagens utflykt gick till ett fantastiskt naturområde "The top of the world". Där traskade vi på vindlande stigar och tittade ut över underbara vyer som man aldrig kunnat ana skulle finnas på denna lilla stenö. Så fantastiskt vackert med all grönska och alla stora vyer. Inte sista gången vi besöker området, jag lovar.

 

      

       

 

Under större delen av utflykten underhölls vi av någon i sällskap som om och om igen påpekade att det var monsterbajs lite här och var...så att vi då skulle veta...

---

 

 

Nu sover gossen efter att vi läst sagor om Shamrock Sean och Vilda bebin och Laban och Labolina och nån himla dinosauri och så var det visst en råtta som pruttade och bajsade och så...

 

Vi vilar våra öron en stund...

 

 

love you,  Rian

 

Mortuta

 

 

 

 

ANNONS
Av Lena - 20 december 2018 00:00

Konst är bra konstigt. 

Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.

 

Somliga anser att det enda som kan få ha etiketten konst och värt att betraktas och hummas gillande över är det som passerat 100 000-kronorsprislappen och som omtalas med vördnad i de fina salongerna.

Andra vill att konst ska föreställa berg, vackra vyer eller fotoliknande ansikten, alltså sånt som går att känna igen hyfsat snabbt.

Några vill mest se det egengjorda som konstverk och ges vidare med kärlek.

Sen finns det människor som gillar det abstrakta och som inte riktigt är så tydligt, det som på någon vis ger fantasin fri lejd rakt in i hjärtat.

 

Först och främst bör nog påpekas att att de allra flesta av oss förmodligen tillhör en skvätt av varje kategori, åtminstone gör jag det. Ambivalent, men på ett bra sätt tycker jag, velig skulle väl nån annan beskriva det.

Variationsfylld smak kanske också är en beskrivning. 

Fast...nog är min smak det med lite dominans av den sistnämnda abstrakta kategorin , det måste erkännas. Hjärta och sinnen kan rent go bananas vid åsynen av ett motiv som ingen annan ser skönheten i och ännu mindre ser vad det föreställer. Stora drag med penslar och kraftfulla färger som gör att pulsen ökar. Eller...kanske inte riktigt pulsökning men en viss tillfredsställelse kan uppstå av att gilla det man ser.

 


Häromdagen var det vernissage. I ett lite ruffigt källarutrymme med lågt i tak, vitkalkade väggar och stora, stora konstverk på väggarna. Fredrik Lindegren, umekonstnär tillika kulturchefen i stan,  bjöd så att säga upp till dans med sina stora graffitiliknande konstverk.

Me like!


           


Abstrakt men samtidigt så sinnligt och tydligt, om man frågar mig...och eftersom jag nu är skribenten i den här bloggen så tycker och skriver jag så. Sprayfärg och stora drag, inget bjäfs med smådetaljer här inte. 

                 


Det konstiga är att någonstans i detta grovhuggna finns något annat. Ja, om man nu kan beskriva konst som grovhuggen. Vad vet jag, äger inte det s.k officiella konstspråket som bra...det sköter kategori ett (se texten i början) så bra själva i sin lilla bubbla.

 

Nåväl, var var vi? Just ja, grovhugget på nåt vis men med en finstämdhet i en del bilder. Ta till exempel den med två vuxna och ett barn. Den tycker jag  känns så tydlig och detaljrik tekniken till trots. Kort sagt,  fin tavla och min favorit.

 

Det var roligt och upp-piggande och intressant att gå runt och se på hans tavlor, lyssna på hans tankebanor och beskrivningar av tekniker som används och dessutom lite vanligt söndagspladder över ett glas julmust och ett och annat chipsblad.

 

Nån i familjen ansåg att det nog eventuellt kunder beredas plats för ett nyinköp medans någon annan var av åsikten att man till slut inte ser skogen för alla träd..fattar inte riktigt det där sista. Kan väl aldrig bli fel med nåt coolt på väggarna, eller vad säger ni? Dags att börja förhandla...

 

---

 

För övrigt är det väl sådär lagom råddigt och rörigt, i hemmet och överallt annars. Paket ska slås in och en och annan julskinekmacka ska intas. Kan med fördel göras samtidigt och i sällskap med en god dryck om tillfället passar. 

Lilla hjärtegullet Hilma måste kramas och gosas med utav bara tusan denna veckan eftersom det sedan dröjer flera, flera dagar innan tillfälle ges igen.

Sen är visst dagarna fyllda av en del vanligt jobb också...har jag hört.

 

Off we go

 

Mortuta

 


 



Av Lena - 16 december 2018 22:02

 

 

Hushållet har haft kalas.

 

Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kommer på dessa kalas som för övrigt blivit rätt många över tid. 

 

Om nu läsaren tror att vi snackar en liten kom på en glögg-fest så tar ni fel. Nähä då, här går vi all in...som vanligt. Konceptkalas är väl den korrekta benämningen. Tema och uppdrag och grejs och tävlingar och pyssel och mer därtill...stojigt och högljutt ska det vara, då är vi i mål!

   

Årets tema var alltså Förr i tiden. För flera hundra år sedan, bara jättelängesen eller bara några år sedan. Allt som inte är nu är ju förr i tiden, om man nu ska vara bokstavspetig. Fast...onekligen blir det ju roligare om man sprätter iväg tankarna lite längre än förrförra hösten. Eller i alla fall enklare och tydligare.

 

Det var kul att duka och julpynta huset med temat i tankarna. Mormors gamla supertunna glas fick komma fram om dock med andan i halsen. Herregud om nån skulle ta tag i nåt av dem med för mycket kraft, skulle gå i bitar som ett sprödare tunnbröd...fast å andra sidan var det väl på tiden att de kom till användning. Vepor och bonader med korsstygn och andra snitisga sömnader, den papperstomteparad som legat bortglömd och för att inte tala om glögg utan hittepåsmaksättning, pepparkakor utan ädelost, romerska bågar och ischoklad...idel barndomssmaker och nyttjat sen gammalt.

 

 

Nu blev det ju inte direkt så att gästerna kom i vadmalsrock och julbocksmasker, ej heller i folkdräkt och stärkt skjorta. Och om man ska vara ärlig var vi lika glada för det...hade blivit både varmt och stickigt i köket eftersom vi tillbringade halva kvällen där.

 

Våra vänner fick, iklädda sina medhavda förkläden, laga julbordsmat utifrån råvaror som de blev tilldelade. En box med lite av varje och med uppdraget att göra något traditionellt men med en twist. Inga recept och med minst en konstig ingrediens i lådan som avsiktligt skulle ge lite huvudbry. Jag menar, hur mycket förr i tiden är till exempel granatäpplen? Inte såg jag den på mina föräldrars julbord, ett julbord som verkligen var traditionellt.

 

  Herregud vad vännerna joxade på. Först och främst prat och skratt, sen mer prat och prat. Planering och nån sorts struktur verkade vara av stor vikt. Därefter rördes det ihop röror, byttes råvaror mellan varandra på mer eller mindre svartabörsliknande sätt, diskuterades gamla matminnen och skalades och hackades...och på det också en liten julfrågetävling som löstes mellan varven om jultraditioner och sånger och mat och dryck och gu vet vad. Många åsikter om vad som egentligen var rätt svar.

Själva gick vi mest runt och lekte programledare i MasterChef...hur går det? vilka tekniker har ni? hur ligger ni till i tid? har ni kryddat och smakat igenom detta? hur ska ni montera det på tallrik? Många frågor men kanske inte så många vettiga svar...

      

Maten kom på bordet, presenterades av hemmakockarna med akuratess (hoppsan, där kom ett riktigt förr i tiden-uttryck..bara sådär). 

 

Konceptet kan varmt rekommenderas om man vill få sina gäster att greja på lite då man ändå träffas. Dessutom garanterar det att man får massor av god mat på bordet, bara det är ju mödan värd.

Mer matminnen delades men också andra tankar och funderingar om jul förr och nu. Det var så intressant och kul att höra var och ens minnesbilder över vad som varit viktigt över tid vad gäller julhelgen i synnerhet och december i allmänhet. Dopp i gryta och lutfisk, ris a la malta och pressyltor. Många vågdelare på en rad där. Hur skapas de egna familjetraditionerna och när och hur försvinner dem?

Många timmar vid matbordet blev det...   

 

Vill man då också tjorva till det ännu mer...och det vill ju gärna mortutahushållet så är det givet att pyssellådorna kommer fram, helst då lite längre fram på kvällningen. Denna gång inget undantag.

 

Förr i tiden-pyssel? Eeh...vad gjorde man för länge sen? Satte tändstickor på kottar eller nåt sånt? 

 

 

 

Våra vänner är helt underbara.

Med samma frenesi och entusiasm som med allt annat vi ber dem om kastade sig gästerna över kräpp-papper, bokmärkesänglar, glanspapper och kristyr. 

Det klipptes och kladdades och knöts och viktes och resultaten presenterades på de mest fantasifulla sätt. Smällkarameller, tomtar och flätade korgar tillverkades i värsta Ernst-stil. Domarduon, dvs maken och undertecknad hade stora bekymmer att låtsas-kora en vinnarduo. Egentligen vann ju alla...det är ju inte bara barn som vill vinna, eller hur?

 

 

 

---

 

Tack våra kära, kära vänner som delade denna kvällen med oss. Trots julstress och snuvor och allt annat som ibland kan stå ivägen så kom ni med värme och glädje. Det går inte riktigt att formulera i ord vilken betydelse ni alla har i mortuta-livet, var och en på sitt vis. 

Julpussar och julkramar i hundratal till er alla.

 

p.s.  nu vet ni att den svåraste låten i tipstävlingen heter En stjärna lyser så klart och att Carola sjunger

...öva på den nu.

   

 

Mortuta



 

 

 

Av Lena - 9 december 2018 09:57

 

 

Att vara en del av en familj har av somliga beskrivits som att vara en del i en trappa med många steg, ett träd eller kanske ett pussel. Oavsett om det är blodsband eller helt andra sätt som skapat familjebanden så bär man förhoppningsvis på känslan av samhörighet.

 

Min visualisering av familjebanden är bilden av ett pussel bestående av snöflingor, ni vet sådana som har många små pinnar som kan bli fler och fler och flätas in i varandra. Ett pussel med de äldsta generationerna i mitten och allt eftersom åren går så blir snöflingestjärnan allt större och större. Skillnaden mot verklighetens flingor som smälter och glöms bort och försvinner är uppenbar, för mitt stjärnpussel har en stark kärna inifrån och ut där man förhoppningsvis inte glöms bort även om tiden går.

Filosofiskt va?

Givetvis är nu inte detta något som skapat sömnlösa nätter eller gjort vardagen speciellt annorlunda, det är mera som att tydliga bilder av tankar kan hjälpa i nån tankesnurr då och då.

Att bli förälder var en stor och häftig upplevelse och min känsla var att älska-någon-galet-mycket-potten var uppbokad i och med de egna barnen.

Länge, länge kändes det så.

 

För fyra år sedan, eller rättare sagt lite mer än så...sådär en halvår före skedde då det som fick snöflingetänket att väckas till liv igen.

 

Mortutalivet bestod fram till dess av att njuta av att utöva intressen, träffa vänner, vardagsliv och flärd med maken, jobba och träffa de älskade utflugna barnen .

Kort sagt en alldeles vanlig tillvaro för den som hunnit en bit in i livet.

 

Den regniga sommardagen kom ett sms. Ett meddelande med en bild på ett litet skrutt som hade för avsikt att bli en del av familjen. Stort! Tårar av glädje.

 

Halvåret efter, närmare bestämt igår för fyra år sen, föddes vårt första barnbarn Rian. Då vi efter några veckor fick äran att hålla i honom kom känslor stora farande som en bättre sortens lavin. Ja, nog begrep vi väl att det skulle vara stora känslor och ord...för det har ju andra som fått barnbarn försökt beskriva...men ändå... så stora känslor!

 

Tankar och inre frågor av den här typen:

 

Vårt barn har fått barn och är inte längre längst ut på den släktträdsgrenen.

På något vis är vi en del i detta barns existens.

Men hur i friden kan man älska någon nästan ännu mer än sin egen avkomma, sina  barn?

 

 Ja, förmodligen även också sånt som:

Men herregud, ska min dotter/son kunna ta hand om den här?

Va, var de verkligen så här små?

Hur var det nu man gjorde då man bytte blöjor/höll i en som är helt lealös/tröstade?

 

Men framförallt så fylldes hjärtat och alla sinnen av oändlig villkorslös kärlek.

 

     

Rian 4 år

 

Grattis underbara unge!

 

----

 

På dessa år har familjen snöflinga utökats med fler fantastiska kids, nämligen Hilma och Nova...och ja, hjärtat rymmer mer och mer villkorslös kärlek.

Det tar aldrig slut, jag lovar!

 

            

 

Hilma

 

        

Nova

 

 

 Det är helt klart roligt att med Rian hänga i lekparken, smyga som en dinosauri, fnissa åt kissobajshumor och läsa samma sagor om och om igen. Underbart att på klingande svenskengelska bli kallad mårrmårr alternativt mollmoll och längta galet mycket till varje gång vi ska ses.

 

Underbart är att mötas i dörren av en liten Hilma som skrattgråter av lycka då farmor dyker upp. Dra fram och plocka tillbaka med samma oförtrutna energi som bara en 1,5-åring kan ha. Få mysstund med en gosigt kramig unge är ljuvligt.

 

Hålla en 4-5-månaders Nova som levererar det ena underbara leendet efter det andra, som gurglar och sjunger och tittar galet intensivt med sina runda ögon på den där mormorn som dyker upp ibland, det är ljuvligt.

 

Snöflingebarnen, jag tror ni fattar!

 

 

Är det möjligtvis någon där ute som känner igen sig i mina tankar?

 

 

Må så gott alla, nu ska veckan förberedas med lite träning och häng med vänner.

 

Mortuta

 

 

 

Av Lena - 26 november 2018 20:30

 

En höst som startar i varma brittsommarvindar, övergår till krispiga dagar med sol som lyser genom höstlövsträd och sen övergår till frostig mark och lite röda kinder som känsla. Det är så jag vill ha det. Ni vet de där dagarna med ljus och långa stärkande promenader som bara ger massor av påfyllning av energi.


Jaha, har det varit så?


Nix pix, så kul ska man inte få ha det.


Denna höst har istället allt som oftast  bjudit på dis...dimma....duggregn...spöregn...storm och framförallt kompakt mörker som omslutit oss alla. Antingen så minns man dåligt eller kanske inte vill komma ihåg om det alla höstar varit på detta sätt. Men nog tusan tycker jag att det varit värre än på många år.


Vad gör man då om man nu inte vill stoppa huvudet i en säck och be någon knyta åt?

Bejaka mörkret på bästa sätt. I mitt fall betyder det rätt många olika saker.

- tända ljus, plocka fram filtar och mjuka kuddar och ta chansen till stillhet och mys.

- träna som en blådåre...inomhus då.

- sjunga mycket.


Somligt ger massor av endorfiner och somligt ger massor av vila. På något vis känns det som att mörkret puttas undan och håller sig på lite mer behörigt avstånd då man hittar sina källor till kraft.


Denna november verkar det också som att fler än vanligt hänger upp ljusslingor i träden tidigare än nånsin. Kanske rent av att man ser ljusstakar i några fönster här och där trots att det fortfarande är nån vecka till advent. Om det varit en ljus och krispig höst hade undetecknad nog tänkt " men nog kan man väl tjå sig lite till" eller " herregud, varför ha så bråttom" men denna höst tänker jag inte så. 

Har full förståelse för alla som vill lysa upp mörkret även om jag inte själv startat juleljustiden, är lite slow starter vad gäller sånt.


    


Vad mer att reflektera över?


Bok på gång: Hjort/Rosenfeldts En högre rättvisa. En kriminalroman med en story som nuddar vid känslan då jakten på Hagamannen pågick. Spännande och otäck. Och om man nu ska prata om otöcka och läskiga böcker ska man läsa Keplers nya bok, Lazarus. Fy tusan, var faktiskt tvungen att läsa den i omgångar...pallade inte att plöja rakt igenom. Varvade mellan att läsa, lägga bort  boken några dagar och sen på´t igen. 


Musik på gång: Ny bekantskap i form av Albin Lee Meldau. Gör ny magi av gamla låtar i Så mycket bättre-serien, mycket njutbart. Övrig lyssningstid musikknarkar jag vokalgrupper som vanligt. Ringmasters, Accent, Vocal Six, Solola m.m

På lördag går startskottet i familjen för julmusik, då blir det om möjligt mer stämsång och tighta ackord.


Bästa träningspassen: Ja,det sker givetvis tillsammans med Anna som jag nu sålt in kettlebells-träningen totalt till. Inspirationen får vi från spartanbrudarna på Malta som levererar inspirerande träningskomplex då den egna fantasin tryter. Vi jobbar som tusan och peppar varandra, Anna och jag.


Happenings: Bröllop i familjen. Ett hejdundrandes bröllop firades i helgen som just passerat. En helg där vi alla blev totalt översköljda med kärlek och om nu inte jag riktigt landat i allt det härliga som hände...hur ska då inte brudparet känna. 


---


 


På gång närmsta dagarna?

Sjunga och öva, dansa och sjunga, träna och svettas, lyfta och swinga, skratta och le, krama och bry sig om, vila och vimsa på..

Vi hörs om några dagar då jag hunnit göra ovanstående saker några varv.

 

Må så gott alla!

 

Mortuta.

 

 





Av Lena - 18 oktober 2018 15:27

 


Efter att ha befunnit sig några timmar i Berlin blev vi, eller mest jag då maken varit i stan förr och redan sett en del, varse att här finns det historia att berätta. Historia från mindre goda tider....so to say

 

 

Många platser och monument som berättar och påminner oss om till exempel...

Hitlerväldet. Förtrycket och dödandet av minoriteter och massmördandet av judar. Berlinmurens uppbyggnad och fall.

 

 

Tankarna går på högvarv och känslorna är All over the place, fast på ett helt annat sätt än då prinsen myntade uttrycket. 

Tankar som sorg, förtvivlan och förfäran. 

 

Det går inte riktigt att sätta ord på vad som sker i hjärtat och maggropen då taggtråd sitter på en husvägg eller då skyltar talar om nazioffer.

 

       

 


----

 

Hur är det att leva med alla dessa minnen som dagligen visar på människans fruktansvärda dåd? Att veta att landsmän i tidigare generationer gjort detta fasansfulla med berått mod. Vilar det en kollektivt skuld över tyskarna eller? 

Bleknar minnena och blir det mindre hemskt för varje generation som passerar?

 

Antagligen är svaren väldigt olika om man skulle fråga folk på Berlins gator. Olika beroende på ålder kan man anta. De som var med under andra världskriget är ju inte så många kvar och man får väl hoppas att de berättat till yngre generationer. 

Alla dessa monument är faktiskt det som ska fortsätta upplysa oss människor och vara en byggsten i försvaret mot nya onda makter...som till viss del hävdar att detta inte hänt. 

 

 

        

      

 

En av de många monument och utställningar som påverkade mig starkt var den som heter 1933, Berlin Der weg in die diktatur, the path to dictatorship.

En utställning som visar, steg för steg, hur makten togs över av Hitler och nazistpartiet. Visar hur törstande den tyska befolkningen var på förändring och hur en samhällsstruktur bit för bit krackelerade och kom i nazisternas våld.

 

En del av utställningen belyser också hur det tyska motståndet krossades, hur motståndsmän och kvinnor (och deras familjer) dödades. En lång, lång "planka" med namnen på dem löpte längs väggen på utställningen. 

Starka känslor och många tankar...och tyvärr också reflektioner och jämförelser med vårt eget land och andra europeiska länder där nazi-vågen väller in.

 

 

  Murens existens är så tydlig i Berling trots att den är borta och riven sen snart 30 år. Centralt belägna utställningar där man kan läsa om tiden före, orsaken till och sen processen som ledde till att den slutligen revs och Berlin blev en hel stad igen. 

 

Den starkaste mur-upplevelsen för mig var då vi traskade iväg till East Side Gallery ,en bit utanför centrala stan. Där är ca 1 km mur bevarad och där konstnärer fått möjlighet att med olika uttrycksmedel visa sin syn på detta historiska monument.

 

   

   

     

 

---

 

 

Slutligen måste jag visa det som satte mest avtryck i mitt sinne. Efter att ha vandrat över Brandeburger Tor, där man nästan kunde höra Hitlers tal från balkongen ut till massorna, kom vi till en utställning/monument som gav mig en klump i magen. Ett stort område med cementboxar som symboliserar den fasanfulla judeutrotning som skett. Att gå mellan blocken, stå stilla och tänka var en stark upplevelse.

       

 

Att sen gå in i en minnespark och  besöka minneslunden som hedrar romernas offer, sitta på en bänk och fundera över detta...ja, det var mycket att ta in.

  

      

 

Blir om möjligt än mer orolig över den politiska utvecklingen som sker här hemma. 

 

 

mortuta

 

 

 

 

 

 

 

 





Av Lena - 17 oktober 2018 21:42

   

 

Berlin.

Ja, vad ska man säga?

 

Stort?

Javars...tillräckligt för att, en i släkt- och vänkrets välkänd, vimshjärna ska ha en rejäl chans att virra bort sig.

Storstadsfeeling?

Ja, om man med det menar att det kryllar av asiatiska turistgrupper men nån guide med en flagga på en pinne...hehe, inga fördomar här inte...

Intressant?

Åh herregud, intressant är bara förnamnet....oavsett om du är en historienörd, konstfreak eller helt enkelt bara en hängaruntochtaenochannanöl-turist så finns det så mycket att hämta i denna stad.

 

 

 

Då en sån som jag kommer till en ny stad börjar periskop-blicken veva runt.

Vad finns det att se på?  

Finns det saker och ting att betrakta utanför givna byggnader och monument?

 

Mitt utgångsläge var denna gång att, med eller utan kameralinsen som filter se det som ramlar över en då man bara virrar runt i ren nyfiken. Kombinera det med en make som gillar kartor och minnesplatser och anser att man ska bara ska sett både det ena och det andra...ja,då blir en weekend i Berlin väldigt bra.

 

 

Det första som slog mig var att det stod björnar lite här och var.

Varför denna invasion?..ja,det kan man ju fråga sig. Nån sorts sagofigursfirande detta år? Precis som i London med Paddington då man snubblade över alla sorters smånallar överallt. 

Nähä då...det visar sig att björnen ingår i Berlins stadsvapen och därför pryder gator och torg.

       

   


Lite kul att spana på dem men de kanske inte lämnar de allra djupaste avtrycken...

 

             

Insikt nr 2, cyklar....överallt. Ensamma, i grupp, i cykelställ, mot husväggar eller bara lite här och där. Mängder av Hyr en hoj-möjligheter och cykla själv eller runt med kunnig guide. Eller köp dig en racercykel och förena dig med berlinarna och kör som en dåre, gärna på minst trefiliga vägar...the sky is the limit.

 

 

Men det som fastnade mest var väggkonsten. Kalla det street art, graffiti eller kanske bara nåt som nån ville visa...eller allmänt kludd bara. Jag bara älskar detta.

 

Varsågoda, ett axplock av sånt som bara fanns där...mitt framför ögonen:

                     

Häftiga va?

 

 


Under en av de mer slumpmässiga promenaderna ( och ja, det blev rätt många kilometer som avverkades eftersom solen sken och gympaskorna var med) snubblade vi över entrén till nåt sorts konstnärskollektiv stort som ett svenskt normalstort tvåhyreshuskomplex men med de mest fantastiska fasadmålningar och därtill liggande verkstäder och fika-holkar.

 

             

 


Tänk va häftigt att bo där...eller så skulle man bli knäpp av att inte ha nån lugn och vilsam punkt att fästa ögonen på...lutar faktiskt lite åt det sistnämnda trots min kärlek till det lite galna och färgstarka.

 

Nu får det faktiskt räcka med Berlinbilder för denna gång...kan ju inte bildbomba hur mycket som helst...

 

 ---- 

 

För övrigt?

 

LillskruttHilma, RallySally och resten av familjen räknar ner till inflyttning. Det målas, spikas och bärs grejer hit och dit och det intressanta kaoset fortlöper.

 

Träning med kära A är i full gång. Hon har kommit med i min träningsgrupp (var ensam förut och nu är vi två), jag gör passen och visar och sen svettas och peppar vi varandra stenhårt.

Tänk att man blev..typ PT...den här hösten. Kan inte få en bättre träningskompis.

 

Räknar ner dagarna till det är dags att ta flyget till lillön igen. BabyNova och StorpojkRian ska få sig en rejäl mormordos.

 

---

 

See you

 

mortuta

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se