Alla inlägg under april 2015

Av Lena - 18 april 2015 21:57

   

 

Lördagskvällen är väl tillfället under veckan då de flesta träffar vänner, äter goda middagar eller kanske väljer film och soff-häng som nöje. Hos andra alltså...

I mortutahushållet anbefalldes det istället oömma kläder och kamera och därefter promenad i jakten på ljuset. Det där fantastiska vårljuset som helt plötsligt bara fanns där. Går inte att bara nonchalera...sådär.

 

 

 

Just ikväll är det uppenbart vad nyttan med sommartid är, man får möjlighet att vara ute medan solen fortfarande är hyfsat högt upp vilket inte är fallet annars. Man kan ju verkligen fundera över varför vi inte alltid har sommartid?           Svara på det, den som vet....

 

Just den här tiden på året är verkligen en konstrast-rik period. Fult och fint möter varandra på ett väldigt abrupt sätt. Ljuset är bedövande vackert över havet men den borttinade snön avslöjar det som vi helst inte vill se. Små, små knoppar på grenarna vittnar om att videkissar är på gång samtidigt som fjolårsblommorna torra och skruttiga hänger kvar på grenarna.

Fult och fint...på samma gång.

 

                 


 

Henrik Schyffert och Johan Rheborg ( ni vet dom med Nile City,Killingänget m.m.) har under våren haft en serie program i SVT om fotografering. De har via teman har de lärt sig själva och tittarna mer om olika sätt att förhålla sig till fotografering, motiv och bilder. Oerhört inspirerande och intressant. Kan säkert vara så att det är en hel hop fotonördar som troget suttit klistrade vid teven varje vecka och sen filurat och försökt själva. Så även här...

 

En av deras teman var hur man kan betrakta miljöer i motsatsperspektiv. Ja, nu valde de att ge sig iväg till en semesterort i Grekland och så....men fenomenet kan man ta sig an på olika sätt. 

Deras fundering var vad vi visar med bilden, hur en positiv eller negativ vinkling av samma miljö kan ha både gemensamma med givetvis också differentierade nämnare. I programmet blev plus-sidebilden en fantastiskt vacker vattenbild tagen i lyxig hotellmiljö som verkligen lockade till sol, bad och paraplydrink och minus-bilden blev ett porträtt på en utvakad läkare på akuten som tagit hand om oerhört många trafikoffer (vilket för övrigt, enligt deras research ska vara Rhodos största enskilda bekymmermed ökande turism). 

Bildspråket var klockrent.

 

Med inspiration av detta blev kvällens fotouppdrag att försöka fånga motpoler i samma miljö. Det blev ett intressant promenadsamtal om vad som göms och vad som väcks upp av våren. Många vackra motiv blev det och så en del skräp som dök upp på oväntade ställen. Kontraster.

 

     

 

och

 

       

 

¤¤¤¤¤¤

 

Hemma i soffhörnet vilar FruKatt majestätiskt, ägnar stor tid av dygnet åt att på allra bästa sätt släppa av så mycket hår som det bara går...på soffor, fåtöljer och ..ja, på golvet rätt och slätt. Alltså, hur mycket hår finns det på en katt? Kan vinterpälsen vara så tjock och sommarversionen likaså? Hur mycket kan lossna utan att hon själv börjar se ut som en patient på cellgifter? Kattmadamen är tämligen laid back och stryker sig obekymrat runt väggarna så att det då verkligen ska lägga sig i högar mot golvlisterna också....

 

   

 

Resten av kvällen ska ömsom ägnas åt dregel-lapps-sömnad (ha, det ordet har nog aldrig synts i skrift tidigare) och så en stund av research inför det stundande kamerabytet. 

 


   Mortuta


ANNONS
Av Lena - 16 april 2015 20:01

Alltså....

 

Dagarna tuffar på som vanligt. Timmarna är fyllda med en mängd av mer eller mindre schemalagda verksamheter. Somligt på frivillig basis men rätt mycket styrt av nån annan.

 

Då och då under dagen startar nån intressant tanketråd som skulle kunna utvecklas till nåt här på bloggen....men av nån outgrundlig anledning så går tråden av innan tiden finns för att skriva och fundera lite mer. Vad är det som händer? Har all skrivarinspiration tagit slut? Neeej, vill inte....

 

   

 

Då landar en tankebubbla på nästippen....sådär som en fjäderlätt snöflinga då den dalar ner och fastnar på kinden. Känns men syns inte.

Tanketråden startade i tisdags och startade med en bild som plingade in i mobilen. En bild på en lite tunnhårig gosse i sina bästa år (månader är förmodligen en mer korrekt benämning) och med ett fantastiskt leende.

  Även den mest gråmulna dag måste bara känna av lystern i de här ögonen, eller hur? Bilder på Rian kommer i stort sett varje dag, de svenska morföräldrarna njuter i fulla drag och har svårt att se sig mätta.

Tänk, trodde väl aldrig att vi...maken och jag....skulle sitta fånigt leende och betrakta kortfilmer och stillbilder med ett och samma motiv. Jubla över besked om att ynglet har vänt sig om (även om det nog kan ha varit en otänkt handling då en av hundarna knuffades lite) och gemensamt göra jämförelser med moderns uppväxt och utveckling. Vinka åt honom och pocka på hans uppmärksamhet då det är Skype-stund och hävda att han minsann tittade rakt på oss och ler ...även då föräldrarna säger att det är magknip och lampors speglande som är anledningen. Nädå, inte....

 

 

Alla dessa känslor för en liten människa som vi egentligen inte känner...på riktigt. Kan väl knappast räkna de dagar vi såg honom då tvåveckorsgrabben var som en litet knyte som mest sov och hade ben som en halvdåligt uppfödd kyckling. 

Så, det är väl det här som är kärlek på distans.

 

Vi vänjer väl oss med tiden att vi ska ha nån form av long distans relationship och hittar vår bästa modell för det livet...men nog gäller det att grabben lär sig snacka fort som tusan så att vi kan utveckla kommunikationen. Kan bli lite ensidigt i längden med joller, skratt och en och annan skvätt spya i tangentbordet.

 

¤¤¤¤¤¤

 

En helt annan form av kärlekskänsla lite senare under veckan. I två sammanhang men med en gemensam nämnare. Den musikaliska miljön förstås.

     

Båda körerna övar intensivt nu, mycket är på gång denna vår och sommar.

 

Den ena övar för en internationell tävling med många krav och stora utmaningar, den andra för konserter och europeisk turné. Den ena med klackeskor och spegelsal, koreografi som krånglar men enormt peppning av varandra. Den andra med klanger och ackord som far hit och dit, uttal som får tungan att göra rena origami-trick men med gemensam värme och glädje nöts det in till perfektion.

 

Den här veckans övningar har bjudit på så oerhört mycket glädje och energi, en kraft som en halvskruttig ficklampa skulle kunna laddats upp med över natten.

Jag är så lyckligt lottad!

 

Men vadå..det är väl bara att sjunga och sen gå hem, inget mer märkvärdigt än så tänker den som läser...njae, inte riktigt...fast, det är ju klart...om man inte känner samhörighet och trivsl med sina sam-musikanter så uppstår nog inga ljuva känslor. 

 

Är dock benägen att citera Ingemar Stenmark som vid nån intervju sa:

"De gå int´förklara för dem som int´begrip". Önskar därför verkligen att alla skulle kunna hitta nån syssla/hobby/intresse som skapar liknande endorfinkickar. Boxning, frimärken, hunddressyr eller akvarellmålning spelar nog ingen roll...

 

¤¤¤¤¤¤

 

Kurar in i soff-filten, betraktar maken som med lätt upprörd min följer slutspelet i hockey. Får väl erkänna att det är svårt att dras med i känslorna.

Men,men... dessa matcher är väl kanske nån annans endorfin-stund...


Heja, heja...det lag som vinner.


Mortuta

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Lena - 3 april 2015 16:43


 

 


Somliga dagar dyker funderingar upp om det är dags att krympa ihop boendet till nåt mindre än en 70talsvilla med trädgård, bastu  och annat smått och gott. Ideér om sånt som stadsmiljö och cykelavstånd till det mesta, flaschigt nybygge på 8:e våningen eller kanske romantisk sekelskiftesvåning med 3-meterstakhöjd eller mer realistisk trerummare i ytterområde....

 

Andra dagar är det fullständigt självklart varför vi fortfarande bor en bit utanför stan. Naturen och tystnaden (relativt sett alltså...), rejält tilltaget med livsutrymme och så förstås de filsofiska samtal växelvis på bastubron och i badtunnan. Guldstunder.

 

Så, man kan sammanfatta det med att vi inte är riktigt redo för en förändring än. Vem vet, det kanske inte heller blir det. Det är helt klart möjligt att bo en bit utanför "händelsernas centrum" och ändå ta del av precis allt man vill. Handlar förmodligen mer om huruvida man fortsätta underhålla ett stort hus då det numera inte är dagligt nyttjande av alla ytor. Fast, det är rätt mysigt att pyssla på, göra om och fixa även om det inte är sovrum längre...nya tider och nya användningsområden.

 

Fast....vi får väl ändå hoppas att det inte blir en framtidssituation då barnen suckar och sinsemellan klagar på att "päronen" inte haft förstånd att bo lite mer funktionellt då det väl är dags för ålderns höst-perioden. Får väl be dem lite snällt att påminna oss i tid, då det är dags för förändring.

 

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

Långfredag är det alltså. Nedärvt i generationer är känslan av en långtråkig och dötrist dag, en känsla som är rätt svår att göra sig kvitt trots att nutida attityd är en helt annan. Kanske våra barns generation sprider en annan känsla vidare. 

 

Eftersom denna påsk är en helg i hemmamiljö är kalendern helt tom. Nöjesresandet får det väl nån måtta på, säger Luther som sitter på axeln som en rufsig påsktupp. Jojo, tack för det. Men det är onekligen ganska skönt att göra planer lite sådär på uppstuds och njuta av ledig tid ihop. Långfredagstraditionen med storstäd har för första gången fått stryka på foten till förmån för långgymträning och så långlångpromenad med kamerafokus. Ett bra val visade det sig (dammtussar och sunkig toalett finns ju kvar till morgondagen...så är det ju) och målet för våra vandrarkängor blev en vandring längs Umeå Älvdal. 

 

     

Lite björkfrossa har väl aldrig skadat? Fascineras av färgmixen i en miljö som den här årstiden egentligen är rätt gråtrist. En grön mossa, en gul gren eller ett rött hus gör därför sån stor skillnad och kontrasterar verkligen.

     

Öppet älv-flöde och snart upptinade åkrar men också en hel del is på vattnet. Leriga stigar och vägar...överallt! Många grupper av människor runt grilleldar och fikabord, så vi var definitivt inte ensamma om att göra älven sällskap denna långfredag.

 


  Ett café i vardande dök upp, alltså måste det bli ett återbesök då solen och värmen kommit. Perfekt läge med vattnet som granne.

 

  Som varje vinterutflykt med självaktning utförts de senaste 35 åren ska apelsinklyftor ätas. Gärna med lite kletiga fingrar och givetvis alldeles för få och små servetter...lägg till en bit kexchoklad och allt är fullkomligt!

 

 

 

Fascinerande är att denna miljö, med hästhagar, åkrar och ängar och gamla timrade husknutar finns bara 5-10 minuters promenad från busshållplats och stadskänsla, några minuter till på cykel och man befinner sig mitt i city.

Snacka om att bo med en fot i vart läger

 

 

  Avslutade med värmande fika på det enda långfredagsöppna cafeét i citykärnan...Tack Valls café, vi njöt verkligen.

 

¤¤¤¤¤

 

Vad gör ni andra denna långfredag?

 

 

   Mortuta

 



Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se