DAG 30

Sådärja. Målgång. Mission Completed. Äntligen Klart! 

Var är fanfarerna och vimplarna? Jag bara undrar....

Kan numera litegrann förnimma känslan av hur krönikörer/proffsbloggare har det. Ni vet de där som levererar texter dag ut och dag in....med den skillnaden att de förmodligen har omvärldens krav på sig att det ska vara substansiell och intressant textmassa. Jag har ju fortfarande friheten att variera nivån. Har gått...sådär alltså.

¤¤¤¤¤¤¤

Dagens fotoäventyr hade ett tydligt mål. Skildra vinterlandskapet i närmiljön 20 december 2013. Uppdraget är utfört med risk för både kroppen och kameran och hundskrället.....det är is...överallt.

Varsågod, känn julväderstämningen (ni märker den ironiska klangen va?)...

Finns det något sorgligare än en julbelysning i dagsljus utan snö? En känsla av uppgivenhet hänger där tillsammans med de små LED-lamporna...

Nu är det på sin plats med ett antal dagars bloggvila så att julfixeriet får ta sin rättmätiga plats i tillvaron. Måste ju hinna ladda upp med nya tankar, läsa lite böcker, höra på intressanta radioprogram, sova till fler teveserier, betrakta hund- och kattgänget förehavanden och så förstås prata tusenmiljoner goda samtal med nära och kära.

Önskar alla en GOD JUL 

Mortuta

Dag 29

Snart är vi där, då dagsljuset är som svagast och mörkret som längst. Plussa det med dimma, regn och allmän avsaknad av ett upplyftande snötäcke. Jojo, det är som att dygnet runt befinna sig i...en nersläckt ångbastu....utan värme förstås....bara mörkt och fuktigt alltså. På söndag går vi ner i gropen rejält och når botten.

Sen är det bara att börja spana efter ljuset igen, för det kommer. Var så säkra.

¤¤¤¤

Vi laddar för avfärd här i huset. Det är massor som ska rymmas, mer än vad som är möjligt vid första åsynen. Packar ner, packar upp, stuvar ihop och klämmer in. Herregud, vad mycket man kan tränga ihop i några resväskor om man bara är "både listig och stark". Gissar att väskorna kommer att skramla lite mer ödsligt då vi är på väg tillbaka, om de nu inte fylls av gåvor och shopping-påsar förstås. 

Hus och hem sköts om av släkt och goda vänner, vilket känns tryggt. Blommor vattnas, tidningarna får läsare men framförallt det bästa....

FruKatt får sällskap. 

¤¤¤¤

Julhelgen har över tid varit någon sorts kulmen på längtan. I barndomen var adventsveckorna oändligt långa i väntan på att systrarna skulle komma hem och huset skulle fyllas av stora och små. Eftersom jag var/är det yngsta syskonen i en välidgt åldersspridd skara så var längtan stor till att träffa idolerna, dvs syrrorna.

I åtta-tioårsåldern och ett stort antal år framåt var längtan riktad till att få gosa med syskonbarnen, bebisar och småungar i minut och parti. Sen tillbaka till längtan efter att få umgås med familjen igen.

Nu är längtan till att få vara tillsammans med de egna vuxna barnen om möjligt änu starkare än den som upplevdes i då vi var ifrån dem då de var små....

Starka känslor som alltså inte förändras över tid, vilken tur.

Både dom och vi räknar nu dagarna tills vi ses.

¤¤¤¤¤

I morgon nås målsnöret på 30-dagar-skrivar-racet.....hur har det varit?

Mortuta

Dag 28

Det kan väl ändå inte vara så svårt. Hhhh??

Scenariet är följande, Du får en idé...hm, jag ska tag mig en promenad eller det kanske är så att mjölken är slut och affären finns på gångavstånd....eller så står hunden där i farstun med benen i kors och kräver en sväng i terrängen.

Javisst, du är med på noterna och tar på dig kläderna. Eftersom du är ett riktigt modelejon vad gäller vinterutstyrslar så är det såklart kolsvart jacka, lite mörkare byxa och en käck svart mössa som topp. Och så iväg  efter gatan eller vägen på ditt ärende. 

Stopp där, glömt nåt? 

Näe...börsen och hundpåsen och givetvis mobilen är med...så, allt av vikt är med.

Men herregud människa, är du inte det minsta rädd om livet? 

Det är mörkt som i en väl tillsluten julklappssäck ute och inget, inte det minsta lilla ljus som reflekterar och hjälper oss att synas då man är ute. 

Häng på er reflexer för bövelen!

Ja, nu är det klippt i huvet på  mortutan tänker givetvis vän av ordning. Hon har kletat in sig i knäcksmeten och tappat all stillsam tillbakadragenhet (som vanligtvis är mortutas största signum). 

Kan vara så, kan vara....men egentligen inte alls.

Jag är bara så evigt less på att nästan köra på hundägare, motionärer, kvällsflanörer, tonårhäng-gäng och småkids...alla med den gemensamma nämnaren: inte det minsta lilla i reflextyg/häng/väst på sig. Skitfarligt.

Jajaja, det är ungefär 50 av alla som rör sig ute på kvällarna som syns jättebra...och dom räddar vi livet på. Men resten....hua.

¤¤¤¤¤

Så

Nu är det färdigt med gnäll

Ägnar resten av kvällen till mat o prat 

Mortuta

Dag 27 ( rackarns, snart är jag i mål...)


Åh, jag bara älskar veckorna före jul då hemlisarna står som spön i backen. Bakom varje stängd dörr och viskande konversation kan en spännande julgåva gömma sig. Har ni hemlisar ni också? Vi har många!
Julmånaden kan ju, om man nu läser löpsedlar och hör somliga intervjuer vara en riktigt stressigt pain-in-the-ass-tid...med stress och jakt på det optimala som man sällan eller aldrig når. Oavsett det gäller bästa/godaste/billigaste/nyttigaste julmaten, vackraste julpapperet, mest glittrande glittret eller the-ultimate-christmas-gift. På nåt vis verkar alla andra hitta detta före man själv gör det.

Jag tror att det fattas nåt i min hjärna. Ja, nu är det kanske ingen nyhet för en del av er som känner mig....he, he, men faktum är att julstress av den sort jag skrev om ovan drabbar ytterst sällan mig. Peppar, peppar, ta i trä....jag gillar att gå på stan i jultid, höra tokigt många versioner av Have yourself a merry....Nu är det juligen....O helga natt....och så toppa med nån slirig upplaga av Nu tändas..
Gillar att peta på julpyntshyllorna utan att handla och stå stilla och bara kolla på folk. Udda nöje? jotack, jag har hört det förr...

Gick på stan i eftermiddags, många rusade runt och såg slitna ut. Jag tyckte det var rätt mysigt att traska runt med mina kassar, hänga vid bokdiskarna och fantasivälja böcker åt både mig själv och resten av familjen. Gå och spana på tokigt vackra hantverk, välja ut ostar och syltburkar till våra irländska vänner och så till slut bestämma vad maken ska föräras med. Överhörde dock ett samtal mellan en man och kvinna ( ett förmodat par...) som var så innerligt trötta på att inte veta vad de ska köpa och diskuterade tämligen ilsket vad som skulle duga eller inte åt hans systrar och hennes mor, om sakerna de tänkt ut var tillräckligt fina (läs dyra). Stackare. Ville mest av allt säga åt dem att andas lugnt, klappa dem båda på axeln och muntra upp med att säga det inte gör något om man inte kommer med det dyraste och hippaste grejerna....

Konsumtionsfällan slår likt en gigantisk råttfälla igen över oss fortare än vi hinner få upp korken på julmustflaskan.

Åter till hemlisarna .

Vi är i full gång med förberedelserna. Köksön fylld av papper, tejp, snören och annan rekvisita. Fniss, är nästan sprickfärdig av iver att visa vad vi kommit på. Fast det går ju inte, fattar väl jag också. Lovar i alla fall att berätta efter jul vad det är som ikväll fått mig att skratta ohämmat, betrakta maken med viss misstänksamhet och tänka på alla kidsen med stor värme.

Mortuta

Dag 26

I Modern Psykologi november 2012 kan man läsa följande förklaring till rubriken:

Därför är det svårt att lära sig läsa:

" Vägen från pekbok till en läshastighet på uppåt 200 ord i minuten är lång./-/ Meningar och ord är uppbyggda av enskilda ljud som måste skiljas åt. Handen och ögat och de delar som förstår symboler formar grafiska krumelurer på papper. Sedan gäller det att få ihop det. /-/ Ögat ser symbolen, signalen skickas vidare till det centrum som kan tyda den, som sedan ska skicka bilden till hörselavdelningen, som i sin tur måste ha kontakt med avkodningsceller som meddelar att vi har att göra med t.ex ett e, som sedan ska skickas vidare till arbetsminnet, där e:et ska sparas tills dess att alla bokstäverna i ordet har kodats av."

Fattar ni vilket storverk det är att läsa sig läsa och vilken tid det tar?

Fattar ni hur oändligt mycket övande det  krävs för att lära sig läsa med god hastighet? Herregud, inget som går på en kvart sådär....

Läsresultaten hos svenska barn har sjunkit de senaste decennierna och jag funderar rätt mycket på vad som är orsaken...eller orsakerna, för det är nog ett för enkelt svar att påstå att det är en endaste orsak.

På 20 år, vad är det som är annorlunda?

  Läser föräldrar inte lika mycket för sina småbarn längre? Har konkurrensen med Ipads, datorn och dess spel från låg ålder kickat ut boken och gjort den trist och alldeles för stillsam?

Njae, det verkar vara både och, nog läses det men förmodligen inte alls lika mycket. Kanske det är påväg tillbaka igen, till och med McDonalds erbjuder högläsningsböcker för de som köper en burgare.

Min egen barndom var fylld...nej, inte direkt fylld men det fanns definitivt många stunder av högläsning ur det något begränsade bokbeståndet därhemma. Intresset för böcker och läsning grundades definitivt tidigt. Detta blev då också något som kändes oerhört viktigt då våra egna barn kom så de har blivit fullkomligt  duschade med bok på bok på bok. Ska nu inte påstå att kidsen i alla lägen jublade, minns rätt tydligt en två/tre-åring som kämpade med att sitta stilla i soffan då mor läste då hen egentligen ville leka med bilar och bollar. 

Tror dock att det envisa hög/egenläsandet bidragit till att de alla tre fick en positiv inställning till läsande. 

Pass it forward....snälla ni!

Vad händer nu? Varför detta agiterande? Ni funderar säkert...

I mitt knä har nämligen en oerhört intressant debattartikel om läsning och skola och vad som måste göras landat. Den heter Alla måste kunna läsa - hjärnforskare Martin Ingvar vill sätta fart på skolan och är skriven av journalisten Eva Berlin Duochjobbet.se och hon har tagit fasta på hjärnforskaren Martin Ingvars syn på läsning.

Han hävdar att det krävs mycket, mycket träning att lära sig läsa med hastighet och att dagens skola försummar dem som behöver träna sin läsning. "Det är en tragedi att så många som var tredje pojke lämnar skolan utan att klara en lite svårare text", hävar Martin Ingvar.

Herregud, det är förskräckligt! Sverige som tidigare låg långt fram i läskunskap.

Han säger också att en av orsakerna till denna nedgång är att det för några decennier sedan lanserades ideér om att den s.k pluggskolan skulle bort och att läsningen skulle gå av sig själv. Barnen skulle inte tyngas med att lära sig utantill, alltså då också mindre läsövningar. På nåt vis skulle barnen lära sig ändå?

Så rätt han har i sina kritiska reflektioner om detta, att lära sig läsa är ju ett evigt övande och nötande...

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad han skriver, håller med i så mycket och blir så fundersam om vad som kommer att krävas. Men, avstår från mer redogörelser. Lämnar det till dig om du är intresserad. Det är en väldigt viktig och intressant läsning, oavsett om man är verksam inom skolan eller om man är förälder eller bara allmänt intresserad.

Gå in på www.duochjobbet.se och läs.

Nåt måste göras.

Mortuta

Dag 25

Snön kom inatt igen, tack för det. Det är vitt och vackert och vilsamt. Fridfullt både inne och ute....

Dagen har intensivt ägnats åt följande sysslor; filosofiska funderingar över en (eller kanske två tre) koppar kaffe, växelvis vilande i soffor och fåtöljer, lyssnande på säkert 4-5 avsnitt av gamla Spanarna och så lite lojt krafsande och klappande av husdjur.
Ja...lite tvätt o matlagning o julklappsinslagning har också hunnits med.

Vilken skillnad det är i fixandet med julklappar nu jämfört med då hemmet var fyllt av barn. Antalet paket har av naturliga skäl minskat, det är väl ett faktum att kidsen numera har det mesta och kanske inte blir lika stjärnögt lyckliga över paket med småbilar och serietidningar. Det är annorlunda med presenter då det är enbart vuxna i familjen, sånt som man kanske inte alls tänker speciellt mycket på över året men reflekterar lite mer över då det är jul.

Men, fortfarande älskar jag att tänka ut det speciella åt var och en. Nåt som verkligen passar. Det handlar inte om det stora och märkvärdiga, inte alls. Mer av karaktären....Den där boken som passar till någons intressen, hemstickade sockar till nån som alltid fryser om fötterna. Älskar att ge och älskar att vara med och se glädjen och förvåningen.

Men, de gåvor jag definitivt är mest nöjd över är Unicefs julgåvor. De där då man till exempel köper vaccin eller annan sjukvårdsutrustning som används på rätt plats i världen. Jag tycker att ALLA ska ge minst ett sånt gåvobrev detta år.
Gör det du också.

Nämen, nu är det nog dags för lite kvällsfika....pepparkakshjärtan väntar.

Mortuta

Ps, måste avsluta med att visa en bild på våra vänners fina gran, tog bilden sent inatt då vi i snömodden pulsade hem efter en lång och trevlig kväll i glada vänners lag.....

Ett dygn av lyx, så kan man sammanfatta tillvaron för stunden.

Tillsammans med kära vänner har maken och undertecknad det senaste dygnet hunnit med följande....

Bo på fina hotellet
Hänga på minst 4 pubar
Delta i interaktiv mordgåte-teater
Äta god trerätters
Prata massor med varandra och andra
Frossa på hotellfrukost

...och allt detta i vår egen stad

En intrig fylld av arvstvist, ond bråd död och högadel i en mix av nutid och 1500-tal. Passar en inbiten deckarläsare som jag, många teorier dansade runt bordet mellan förrätten och efterrätten. Några av oss fick mer eller mindre viktiga statistroller i handlingen vilket satte vår fantasi i omlopp.
Vi hade nog, om inte pjäsens grundhandling stört kunnat skapa en helt eget Mord till bords-teater.

Kul var det i alla fall.

Ägnar nog resten av dagen till att mixa vila och vinterstudio.

Mortuta

Denna, den 23:e av mina blogg-i-raddagar startade på något vi lika elegant som en isdansvisning på VM i konståkning. Eller kanske rättare sagt förvillande likt det där Nån har släppt in clownen på isen som underhållning-inslaget i pausprogrammet. Vår gata är, som vanligt,  i total avsaknad av sand men ytterst rik på blank och fin is. Jodå, här har Moder Natur inte snålat på gåvorna. Mycket och tjockt. Buckligt och lite lömskt knövligt är det dessutom, som gjort för en ofrivillig frivolt eller två sådär på morgonkvisten då uppmärksamheten är lite yrvaken.

Gjorde därför en lite morgonvurpa vid åttasnåret, allt för att få igång cirkulationen ( kan vi väl säga...) och hjärtat skvätte då till rejält, det med.

Kort och intensiv arbetsdag med en viss överdos av pepparkake- och saffransbrödsfika, lussetåg och däremellan lite riktigt jobb. Hem över isen för att hinna njuta av det fantastiska ljuset och solen.

Ut till havet, hunden, kameran och jag.

Lite fotofnatt på isen och solen och vassen och isen igen och....ja ni fattar, jag blev lite låst i tittandet genom linsen så att säga.

Min trogna polare Kenzo ägnade som vanligt tiden åt att...

Springa tokigt fort rakt fram - tvärbromsa och lukta - sen rusa på i hundra knyck - vända på en femöring och frysa till i den där kända setter-posen - efter en stund inse att det inte var något som skulle hypnotiseras och kuta vidare - komma till mig på inkallningssignal (dvs få den där köttbullen så att han inte glömmer bort vem som han egentligen ska hålla sig väl med....)...och så börja om igen....

Det var en helt ljuvlig stund....ändå tills telefonen ringde och jag fick meddelande om att ett paket skulle levereras vid vår dörr ca 15 minuter senare. En något stressat sändebud ville jag ha kom rätt fort, han ville vidare. 

Okej, skynda, halka, ila på, hitta nån snö att få fäste på, inte glömma fotogrejerna i snön....var är hunden, vissla, var är han, vissla igen..fast lite starkare, börja gå..fort, hasa, halka, vissla, hasa, halka och börja ropa på hunden. Tänker mer och mer i banorna hundj-l jag ska göra en fäll av dig och lägga framför brasan....blandat med Nej, vad har hänt....har han gått genom isen...

Vid det här laget är jag halvvägs hem på stigarna i vår skog och småspringer. Svettig! Hunden får jag leta efter senare, är min akuta plan.

  Så ser jag något lite längre fram på stigen. Min försvunna herre ligger i en bekväm pose bredvid stigen, viftar lite förstrött på svansen ( såg ut som på bilden ungefär...den är inte tagen vid dagens äventyr, jag var lite för uppjagad och jäktad för nåt mer fotograferande...). Nåja, han såg väldigt utvilad och nöjd ut, hade nog väntat rätt länge på att jag skulle passera förbi på vägen hem. Hade han varit en riktig irländare så hade nog det varit en bekväm fåtölj, ett litet bord och en paint of Guiness som passat hans tillstånd.

Vi hann hem till leveransen 

Mortuta