Alla inlägg under januari 2015

Av Lena - 30 januari 2015 22:16

..tristess och uttråkning. Den färskaste grenen i VM...eller kanske inte direkt nyligt uppfunnen, snarare förträngd hos varje person som återhämtat sig efter en längre flunsa...men väldigt bekant hos den del av nationen som hostar och snörvlar.

 

Tro det eller ej men flunsan har nu gått in i en tredje dimension, den dök upp i farstun i en ny skepnad tidigt denna vecka. Flue 3.0, så att säga. Inte välkommen alls, snarare fanns det direkt en önskan om att ta den i nackskinnet och hiva ut vederbörande ut i snödrivan..utan pardon typ.

Lyckades inte alls, den slank in igen så fort vi släppte in katten (kan ha varit nån form av maskopi eftersom FruKatt är rätt förtjust i att ha klappochkelsällskap på dagarna). Så...det har bara varit att kura ihop sig igen, ta på offerkoftan och hoppas på lite tyck-synd-om från maken. Funkar sådär...

 

Detta har då följdaktligen inneburit en vecka i tevens tecken. Låter som en härlig vecka med omtalade favoritserier, kvalitetsdokumentärer, URprogram, politiska debatter och kanske också nyheter på olika språk? Icke det!

 

Utan inbördes ordning har följande programtyper manglats...

- Mormonfamiljer som byter liv med hipsters i NY

- 19barnsfamiljer i Texas med jättehus och många bönestunder

- WifeSwaps i brittiska småstäder

- DrPhil-analyser och avslöjanden

- Amerikanska tokförmögna grälsjuka hemmafruar

- Kortväxta läkare och affärsmäns vardagsliv i Houston

- MasterChef från Australien, Canada, USA och gudvetvar....

...och en del annat...en del konståkning, skidåkning och så nån annan skidsport där man åker löparskidor uppför slalombackar...helknäppt.

 

De allra flesta programmen är svåra att referera hela avsnitt från eftersom småsovandet nått helt nya dimensioner under denna period...kanske beroende på teveutbudet? Vem vet...

 

Hur många kanaler som helst, men inget att se. Känns det igen?

 

Flunsan verkar tyvärr trivas gott i mitt sällskap och det behövs tydligen nåt mer än taskig teve för att en ansökan om separation ska gå igenom. Måste fundera ut ny taktik. Umgås ännu mer med Mr C Vitamin, Herr Kanjang och FruIngefära? Finns det fler som bör ingå i den gruppen?

Det kanske kan ändra på förhållandet...hoppas på det. 

 

¤¤¤¤¤¤

 

     

 

Vädret far lite hit och dit just nu....

 

Ena dagen snöar det sådär sirligt och vackert, snökristallerna är underbart minusgradsvackra och det är Femtio Nyanser Av Grått...fast på ett ljuvligt sätt förstås. Skidspåren lockar för många och både Instagram- och FBinläggen är fyllda av lovord över vintern. Nästa dag är det regn och snålblåst och bilarna jazzar runt som flipperspelskulor. Och så blir det snö igen....och regn igen.

 

Hallå vädergudarna! Jag har påpekat det förr men det verkar inte ha gått in.

Så, än en gång...read my lips... Vinter är snö och minus. Eh? Problem med det?

 

¤¤¤¤¤

 

 

Lite pigg blir man ändå av att få en sån här bild. Grabben växer...

 

Mortuta 

Av Lena - 25 januari 2015 15:04

 

 

Om gårdagen var en dag i förståelsens tecken så vaknade söndagen till helt andra förhållanden. Ur BruneBrorsans perspektiv alltså...

 

Redan tidigt imorse började djuraktiviteterna likna mer cirkus än något annat. Kattskrället rusade runt, jagade osynliga vänner kors och tvärs över huset. Av nån outgrundlig anledning gick jakten tvärs över sängen vilket också ledde till att hon rätt ofta tvärstannade och stirrade uppfodrande på mig med den välkända "Kliv upp"-blicken.

 

Kenzos lade upp sin taktik något annorlunda, parkerade sig vid huvudkudden och ställde in siktet på att väcka upp med tankeöverföring. Övergick sedan till att hämta leksaker och ivrigt vifta med bitben, strumpor och annat som fanns i vägen.

 

Okej, vinken var tydlig. Vilan var över, enligt vissa i huset. No mercy..typ. På med överdragsutrustningen och en rejäl bunt näsdukar med så skulle det fungera bra.

 

¤¤¤¤¤¤

 

En underbar promenad vid havet blev resultatet. Den klara och lagom kyliga luften och solen ger energi som förhoppningsvis också fungerar som medicin, håller tummarna för det.

 

     

 

 

 

Glad jycke rusade runt i ren och skär livsglädje. En riktigt skön söndagmorgon.

 

         

 

Snö är vackert och härligt på alla sätt men en baksida är dock alla klumpar som fastnar i pälsen. Då är han inte riktigt fullt så stilig...

   

 

 

Båda parter kom hem nöjda och glada.

 

Katten väntade på förstukvisten efter att haft sin sväng runt kvarteret. Hon börjar oftast med att försöka hänga med på hundpromenaden men kommer på bättre tankar en bit in i skogen, vänder och hänger runt huset istället.

 

Att därefter få ta plats vid Vinterstudion blev godkänt och accepterat. Skönt!

 

Hjärnan känns fortfarande fylld av sånt som man helst vill snyta ut och det är kanske därför inga större filosofiska tankegångar presenteras idag. Men, håll ut...det kommer väl nån annan dag.

 

Mortuta

 


Av Lena - 24 januari 2015 18:00


 

 

Det är nåt som händer i hjärnan då det är promenad på hyfsat okänd mark-dags. Jämfört med då fötterna och sinnet målmedvetet är på väg mot ett bestämt mål, vilket rätt ofta är fallet. Eller är det då tankarna inte är upptagna av rutin-grejer...ja, stundtals är i alla fallen sinnet mer mottagligt till att se annat i vardagen. 

Kanske det är ännu en deffekt i mortuta-hjärnan...så kan det vara men diagnosen är förmodligen lite svår att ställa. Sudden Photo Activity Decease...typ. Se småsaker, människor, miljöer, färger, mönster och former som attraherar tankar och idéer till ord och formuleringar. Sådant som kanske omgivningen inte alls ser eller uppfattar som intressant. 

 

 

 


Rätt ofta kan hundturen eller varför inte påvägtillIca-promenaden gå från grå vardagsvyer till att man helt plötsligt ser ett träd som är jättevackert eller kanske några främlingar som är fina, annorlunda eller nåt annat som fångar blicken. Det är inte bara en gång som fruktdisken eller varför inte smågodisfärgerna lockat till ett och annat fotoprojekt. Bygger i fantasin upp en apelsinpyramid eller läckra godismönster eller nåt med tidningar eller äggkartonger.

 

Fast, på hedersord....jag lovar....det är ett fantasiprojekt, den lokala omvärlden ska slippa se en galen hobbyfotograf stå där mitt i matlisteavbockandet med kaos runt omkring sig. Tror jag i alla fall....hi, hi...

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

Resor, långa planerade likaväl som slumpartade kortsvängar ger oanande möjligheter för en spanare. Alltså, då kan kameran viftas med lite här och var utan att ha skämskudden som paraply och nyfikenheten känns på nåt vis mer legitim. Som sig bör innehöll den senaste Maltaperioden några sådana stunder. 



   

Vem kunde veta att virkade spetsparasoller fortfarande är på modet. Trodde mer att det kom bort från innelistan nångång snett efter Gustav V spelat sin sista tennismatch, men icke det.



   Utgångsläge: Ett riktigt anonymt kalkstenshus med en hoper dörrar och fönsterluckor, beläget rakt över gatan till fiskhandlarnas välbesökta försäljning. Kanske det hörts repliker av typen " man får ju skämmas som bybo" eller " hjälp.....fiskhandlar-maffiabossen har viftat med en död fisk och hotat med surströmming" eller kanske bara "Nog tusan ska man kunna piffa upp det".

Vem vet.

 

Sagt och gjort, fram med ett gäng färgburkar och resultatet blev bra. 

 

¤¤¤¤¤

 

   

 

 

Den här mannen kan man möta varje dag i Spinola Bay, i ur och skur. Han och hans lilla hund finns där vid båtarna och de ömsom jobbar, ömsom tar igen sig i solen. Hunden är välbekant för alla som tar sina promenader där och vållar ingen större reaktion, inte ens hos dotterns jyckar.  Då nyårsstormen kastade vågorna högt upp över pirar och de små fiskebåtarna flög åt alla håll kom han gående med hunden på axeln (som en papegoja..typ) och de gjorde sin runda och kollade att båten var fast och säker. 

 

¤¤¤¤¤¤

 

För övrigt?

 

Jotack, somligt i min närhet har fortfarande inte fattat att det inte är önskvärt. Influensa-polaren alltså. Har nu i mer eller mindre två månader, med några veckors paus haft feber/hosta/snuva/hängighet/toktrötthet. Less är bara förnamnet. Vårdcentralens hjälpsamma personal svarar lika vänligt även vid det tredje besöket att man är en av många fler, att det enda som botar är Tre V. Det vill säga Vila, Vätska och Värktablett. Inga dunderkurer på recept alltså. Måste erkänna att det var nåt sånt som stod högst på önskelistan....men icke det.

Bara att gå hem igen...suck! 

 

Helgvilan bör således innehålla 100 % tevesoffa, vinterstudio, te, och slösurfande. Ett större antal tupplurar och kanske en liten skvätt av nåt starkt som sägs rensa rören litegrann. 

 

¤¤¤¤¤

     

FruKatt och RödeBaronen har redan i ett tidigt skede idag gett upp. Eller kanske är det så att situationen utnyttjas av de två smartaste i huset? Båda två ligger just utsträckta i sängar, dock inte samma...nämen huh då, det blir för tajt och nära. Önskemål om långtur och race i skog och mark verkar i skrivande stund inte speciellt intressant.


Ja,ja...han ska bli rastad....jag lovar....

 

 

 

 

Mortuta,

numera kanske också distriktsmästare i grenen Snyta och Hosta.

Av Lena - 17 januari 2015 22:32

Stolthet är en känsla som man verkligen förtjänar att ha med sig livet igenom. Alla borde, i den bästa av världar få vara stolta över den man är eller kanske det man uträttar och dessutom få höra det av omgivningen. Men av någon anledning så sitter det en liten jante-gubbe på var och varannan axel som viskar att man inte ska "skryta upp" någon eller säga att det är bra...för högt eller för ofta.

Varför då, kan man ju undra? Vad skulle hända om man verkligen talade om att det någon uträttar är bra/vackert/skickligt? Risk för storhetsvansinne eller nåt liknande...vad nu det är? Varför säger den där oskrivna regelboken att det är okej och förväntat att berömma ett litet barn för den det är och gör men inte en vuxen? Hm, märkligt....


 

Tänk om det inte ens var så..... Att man aldrig peppar sitt barn, aldrig gång på gång säger att man är stolt över vad hen är/gör/skapar. Att ungen aldrig får höra att huvudfotingen är jättefin, bolltrixandet snitsigt eller att skoluppgiftsjobben är bra gjorda. Att inte säga att man är stolt över att hen är den person den är, oavsett hur det stormar runt omkring. Så sorgligt....

 

 


Likafullt blir det en brytpunkt nånstans där den där stolthetsboosten försvinner eller i alla fall bleknar rätt rejält. I vardagslivet alltså. För visst är det så? Hur många av er säger till era kollegor på jobbet att du är stolt över att vara dennes medarbetare och att hen ska vara stolt över vad den uträttar? Får livskamraten höra tillräckligt med ord av beröm och stolthet till vardags? Allt för sällan, gissar jag. 

 

¤¤¤¤¤¤

Nåväl, som förälder har man  kanske en sorts förkörsrätt vad gäller att boosta upp sina barn. Och se, det tänker jag göra NU.



     


Maltesdöttrarna lever sin dröm om ett gym och gör det fullt ut. Med idéer och nytänkande, hårt jobb och mycket glädje driver de två sin dröm framåt. De har en tydlig riktning och filosofi i hur deras anläggning ska drivas, både vad gäller kosthållning och träning men också genom att skapa en stark gemenskap bland sina medlemmar. Stora som små, människor och hundar.


 


Attans vad hjärtat slår av stolthet för vad de här två starka kvinnorna gör. Att de dessutom är väldigt bra på att sno ihop en och annan thaigryta eller pulled pork är väl förmodligen att betrakta som bonus. Puss på er!

 

Okej, för att ingen som är bekant med familjestrukturen ska jaga upp sig i onödan är det väl bäst att tillägga....stolthetsboosten på sonen är precis lika stark och varm. Vi bara tar den en annan dag.


      

¤¤¤¤¤¤

 

Kan vi nu inte ta och ösa lite beröm och stolthet över vår omgivning? Ta det som en utmaning de närmsta dagarna. Lite som att faktiskt mer aktivt se det bästa hos människor runt dig. Tänk, du kanske också får höra att någon är stolt över det DU är eller gör. 

 

Mortuta

Av Lena - 17 januari 2015 20:43

 


Att spendera tid med människor som har betydelse ger både glädje och energi. Göra enkla men på något vis betydelsefulla saker med en vän är på många sätt mer värt än...ja, det mesta.

 

I julas damp det ner ett kuvert i min postlåda med en alldeles fantastisk julgåva.

 


En god och kär vän. En dag med kafébesök, massor av prat och så med uppmaningen att ha kameran med. Ett sådant upplägg på en dag som bara kan bli succé.

 

För att vi skulle få trampa på några andra gator än de vardagsvanliga blev målet för vår resa Örnsköldsvik. En stad som sällan eller aldrig blir besökt, snarare är det en ort som ständigt passeras så snart som möjligt. På väg till något och då är det första check point-platsen längs E4:an och är det på väg hem så är det allra sista landmärket innan man når hemmet igen. Kort och gott en passage, alltså...


  Det första som fastnade i blickfånget var lyftkranarna i hamnen. Två grå vackra och ståtliga kranar står där och ger tankar om fornstora dagar och framtidstro. Mer osäker på om de används i dagsläget eller står där som monument.

 

Som vanligt gick blicken kors och tvärs. Då kameran är med är det en annan känsla i promenerandet, tittar på helt andra saker än då det är en vanlig promenad. 

Fastnade denna gång på väggar, huskroppar, reflekterande glasväggar och lite annat. 

 

         

Galleri, hotell och lite kulturhus....

 

 

     

Undrar hur arkitekten tänkte här?

"Fåsenu, vi tar ett rejält betongfundament och gör några våningar där och stoppar in en hoper halvtrista myndigheter där..sen går vi fullständigt bananas i färg och form och bygger ett läckert höghus ovanpå. Frågor på det?"

Så måste det ha gått till.

 

    

 

Lyckades inte läsa mig till vad torgets statyer ska visa, påminna eller hedra med sina monument. Men förmodligen något betydelsefullt. Föll lite extra för mannen med häst, robust och på riktigt på nåt vis.

 

 

 




    

 

Stadskärnan är en mix av nya och gamla hus och det ger en trivsam karaktär. Givetvis finns det glashusgallerior och betongkomplex även här men ändå en hel del puttenuttstadsbebyggelse

 

Vädergudarna har inte handskats riktig schysst med oss de senaste dygnen och därför var gatorna inte så lätt-gådda ( nyss uppfunnet ord, alla begriper, eller hur?) vilket  begränsade vår fotovandring till de mest sandade delar. Alltså inte några vandringar uppför backarna till gamla sekelskifteskvarter...Men det får bli anledningen till att göra det någon fler gång, kan man anta.

 

          

 


Isen gjorde sig definitivt bäst på håll och visade sig då med ett vackert sken.  

 

¤¤¤¤¤¤

 

En kombination av det rådande trottoar-isläget och devisen "det finns inga hinder, bara möjligheter" gjorde det då helt försvarbart att ägna mer tid och shopping. Eller åtminstone den, för mig kända grenen Gå in i roliga butiker och kolla men inte kunna bestämma sig. Bekant för nån annan?

 

Under tiden kan man dessutom ägna sig åt småprat med sin goda vän, och då är ju shoppingturen guld värd, eller hur?

 

       

 

Världens veligaste shoppare, dvs undertecknad, kan sällan bestämma sig så då en mängd härliga Marimekkotyger kom i blickfånget blev det intressant men vilket skulle det bli....inget alls till slut tack vare velandet.

 

       

 

Roliga träfåglar kan man alltid hitta plats för i sitt hem. Men då var det då det svåra....färgen. Alltså blev det inget köp den här gången. Det måste definitivt bli ett återbesök till Örnsköldsvik och då kanske velandet är borta. 

 

¤¤¤¤

 

Därefter följde pratstund på ett trevligt fik med en dos fikabröd som förmodligen uppfyllt bakverkskvoten för det närmsta året...om inte längre. Men bra samtal kräver sitt bröd, så brukar det väl heta? Eller så har det ordspråket precis skapats av min vän och jag.

 

Sammantaget en härlig dag och en julklapp med personlig och varm touch.

Tack, tack för det min kära vän.

 

¤¤¤¤¤

 

För övrigt då?

Aktuella Bokbunten är under ständig påfyllnad. Försöker hålla jämna steg vad gäller inköp och lästempo men det fungerar sällan. Av nån outgrundlig anledning är det så svårt att hålla fingrarna borta från bokhyllorna då såna affärer besöks och då är det ju kört..."bara den där boken, den som man hört om eller som kanske bara känns rätt i själen". 

 

  Då maken är på jobbresa och gräsänkelivet ändå är ett faktum blir det ofta bokfrossa. Denna gång blev det den här boken som av en husjury bestående av mortuta, FruKatt och BruneBrorsan valdes till helgens sträckläsarbok. Helt klart i nån typ av win win situation. Katten och hunden får ostört sova i sängen medan boken läses från pärm till pärm. Bra va?

 

Mortuta

 



Av Lena - 14 januari 2015 12:45

 

 

Vi är vana med att då man skaffar katt, då är det med hundraprocentigt mat-, kel- och omsorgsansvar för fyrbentingen man öppnat dörren för. Alltså för den katt man anser sig vara ägare till men inte till andra kissekatter som råkar finnas i grannskapet.

 

På lilla ön härskar en annan filosofi, på gott och ont bör väl tilläggas. 

 

Det finns väldigt många vild/gatukatter som syns i parker och andra mindre grönområden. Ja, till och med i större rondeller som utrustats med lite större buskar och vindskyddande kaktusar. Dessa katter lämnas ändå inte vind för våg utan det verkar finnas (min egen idé om det hela alltså...) ett skötseltanke, kanske rent av nån form av nätverk för att ge de hem- och familjelösa katter mat och nån sorts tillsyn. 

Du kan se burar och vindskydd, värmande filter och mängder av matskålar på dessa platser. Runt dessa finns då ett stort antal katter i olika kondition. Somliga verkar välmående och välskötta med en del är rätt väderbitna och härjade av det hårda livet.

 

 

 

Några kvarter från döttrarnas gym vaktar detta gäng, dag ut och dag in. De sitter där på rad, med korpsvarta ögon spanande på vilka som passerar förbi. Beredda men ändå väldigt softa på något sätt. Varken speciellt skygga eller sällskapliga, känns mer som lite av ett street gang som har tagit detta kvarter som sitt. Redo för slagsmål om så behövs. Andra katter ska hållas på avstånd. Om man någonsin sett Aristocats eller liknande historier så blir det rätt uppenbart vilket gang som beskrivs.

 

 

I en annan del av staden finns ett av dessa många katthörn som frivilliga bidrar till. Det är verkligen en mischmash av mat, skålar, kuddar...och så julpynt för det verkar katterna gilla (eh?). Nåväl, katterna som befann sig där verkade nöjda. 

 

     

 

Kan ändå inte sluta fundera över hur de har det då stormarna och regnovädren drar fram och allt löst bara flyger runt. Förmodligen är beskyddarna redo att komma till undsättning, för så stark verkar seden vara. 

 

Givetvis finns det vanliga familjekatter också, då är de allra flesta innekatter så att de inte kommer på felaktiga tankar och förenar sig med gatugängen.

 

     

L och K har en alldeles förtjusande herre som härskar i deras hem med all den kraft och dominans som bara en katt kan. Lite smålömsk och lynnig om han inte riktigt har situationen under kontroll men också väldigt kelen och rar...då han själv vill. Pepper har full koll på allt som sker, den mat som lagas och om det eventuellt blir rester över. Sitter med fördel på dörrar, klättrar kaxigt så högt han kan men jamar sen ynkligt så att matte/husse ska komma till undsättning och lyfta ner honom. 

 

Den lilla nyfödda medlemmen kom på besök och Pepper satt länge nedanför vagnen, vickade bekymrat på öronen då bebisen grät och var till sist tvungen att hoppa upp och inspektera. Vände sen i luften då han insåg att det lilla skrikande knytet rörde sig...resten av kvällen låg katten på behörigt avstånd.

 

¤¤¤¤¤

 

Då vi oftast befinner oss i stadsmiljö är det inte så ofta man stöter på andra djur än dessa katter och så hundar i koppel. Döm om min förvåning då morgonbesöket på den närliggande mataffären innebar ett kliv rakt in i hönsgården. I dalgången som är tämligen nära finns en bonde med bland annat höns och under morgonen hade det blivit nån sorts myteri i hönsgården. 

 

 

En hoper höns och ett antal tuppar hade krupit genom nåt hål i nätet och resolut begett sig ut på vandring. Slutstationen blev parkeringen vid The Scotts, till kunderna stora nöje...får vi hoppas. Personalen var mindre glada, en envis tupp motades ett flertal gånger vid de stora dörrarna och bonden fick förmodligen sina fiskar varma då han kom och föste ihop sitt gäng.

 

Jag fick mig ett gott skratt i alla fall.

 

Mortuta

 

 

 

 

Av Lena - 9 januari 2015 17:48

     

 

Vad gör man en dag då solen skiner hyfsat varmt, blåsten inte gnager in i märgen och to do-listan är relativt kort? Går på en promenad och kollar runt lite förstås.

 

Människor som bor nära havet som malteserna gör, får vare sig man har ett nedärvt intresse eller ej lära sig att leva med de snabba svängningar som denna starka naturkraft har. Det kan vara blåsigt och riktigt äckelväder då man vaknar för att innan lunchomeletten är svald övergå till sol och njutbar temperatur. Lättad går man då ut i lillkoftan för att innan skymningen överraskas av stora vågor och mörka moln igen.

 

Lite nördigt kändes det som att varje morgon under dessa veckor stå uppe på terassen och betrakta havet och låtsas förutspå dagens temp, klädval, utflyktsmål och liknande. 

Om jag lyckades spå rätt? Skulle inte tro det. Lilla dunjackan på då det blev +20, fintröjan i duggregnet och givetvis minst ett kraschat paraply på gundpromenad.

 

Nåväl, här bjuds ni på en varierad bildkavalkad från några bättre dagar.

 

   

   

        

 

Tack vare dessa fina fiskebåtarna blir bilderna så färgglada och vackra.

 

               

        

 

Pembroke är ett härligt strövområde i direkt närhet (relativt sett, dvs 20 min promenad alltså) till döttrarnas hemstad. Där kan man släppa glada hundar på grönbete och gå längs klippor och rent fysiskt verkligen känna av havets kraft. Det är populärt för hundägare och de allra flesta man möter är positiva till att hundarna får leka med varandra en stund.  




 ¤¤¤¤¤

 

         

Brune Brorsan och FruKatt har de senast dagarna intensiv-kelat med husfolket. Det ska ständigt sittas i knä, strykas runt benen, ligga på golvet och åla runt, gnälla/jama om inte tillräcklig uppmärksamhet ges...ja, man kan nästan tro att husdjuren har saknat oss. Fast, det kanske mest är soffhörnsvärmen och kakelugnsmyset som varit saknat....för det är ju där de vill vara, ovanligt nog rätt nära varandra. Det är numera så att katten vill följa med  hunden på de kortare varianterna av skogspromenad, alltså gillas sällskapet.

 

Deras tillfälliga fosterhem verkar dock har skött sitt uppdrag på ett lysande sätt. Lagom bortskämda kom de tillbaka. Hunden ville inte äta sin vanliga mat och katten krävde utfodring minst två extra gånger per dag. Precis som det ska vara då man är på jullov.

 

¤¤¤¤

 

Längtan efter tulpaner börjar märkas. Tänk att få köpa sitt fredagsknippe och piffa hemmet med lite vårkänsla. Nån fler om känner så?

När är det så att säga politiskt korrekt att börja med tulpanerna tro, kanske tjugondaknut-dagen ska passeras i alla fall? Det lilla julpynt som detta år kom fram är bortplockat och nerpackat i väntan på nästa advent. Kändes lite ovanligt att ha så oerhört sparsmakat med juleri i hemmet men förklarligt. Får vål göra nån sorts kompensation med mycket påskfjädrar istället. Eller kanske inte....

 

Lite kaffe och lite hejaheja till de som idrottar på teve idag. Den egna sportinsatsen är begränsad än så länge. Flunsan 2.0 är av det värre slaget och biter sig fast som en envis fästing i hundpälsen.

 

Mer småskriv (småprat i tryck alltså) dyker väl upp om nån dag. 

 

Mortuta

Av Lena - 9 januari 2015 16:49

Umeå har som bekant gjort sitt som kulturhuvudstad och ingen som följer min blogg har väl kunnat missa att engagemanget i detta varit rätt stort. Både som privatperson, arrangör och som volontär och så givetvis som side kick till makens intensiva arbete.

Mellan tummen och pekfingret har det säkert blivit en 20-30 akter (som det verkar heta numera) som beskådats och besökts. Fantastiskt, men samtidigt lite synd att man missade så många bra grejer. Men så är det, man kan inte vara överallt.

 

   Just i dagarna pågår en debatt om vad som ska hända med dessa glada hjärtan som står lite varstans i kommunen. Ska de vara kvar som minnesmärken, ska de målas om och promota nån ny kampanj i stan, ska man stoppa undan dem på återvinningen eller kanske sälja dem till högstbjudande? Det blir intressant att se vad man bestämmer sig för men det vore kul om de får finnas kvar ett tag och fortsätta fungera som både lekplats och startpunkt för intressanta "minns du då det var 2014-året?"-snack. 

 

¤¤¤¤

 

Detta purunga 2015 har fått två nya kulturhuvudstäder som nu har möjligheten att visa upp sig. Mons i Belgien och Plzen i Tjeckien. Det är väl lika bra att direkt dra på sig skämstoppluvan  och erkänna att jag aldrig hade hört talas om dessa två städer innan maken började berätta om och besöka orterna. Nån fler som törs erkänna att det är vita fläckar på er europakarta? Men om sanningen ska fram var det säkert oändligt många mellan- och sydeuropeér som inte hört talas om Umeå innan marknadsföringsturneérna startade.

Men givetvis så har dessa anonyma städer erhållit utmärkelsen/uppdraget på goda grunder och en mängd fantastiska saker kommer att ske där. Programmen ser ut att vara rätt lika Umeås, dvs en oändlig mängd teater-, musik-, konst-, litteratur- och performanceakter. Det enda om avviker något, vid en snabb scanning av programmen är Plzens ölprofilering , det är ju gubevars ölets hemland. Kanske, kanske blir det en tripp åt det hållet under året nu då man fått lite blodad tand . 

   

 

Valetta kommer att vara kulturhuvudstad 2018 och det märks att det rustas mer och mer. Det blir ett år med fokus på den tusenåriga historia av invationer och försvar och världsarvsmonument och mycket mer. Under en såndär hopon-hopoff-tur som vi tidigare gjort har vi lärt mycket om alla dessa stormästare, knektar och kyrkobyggnader med mera som säkerligen kommer att lyftas fram då det är dags för Valetta.

 

       

 


Precis som alla andra storstäder är Valetta en stad knökfylld av människor. Turistgrupper och flanörer och skollovslediga barn trängs på gator och torg. Eftersom Valetta omges av en ringmur och ett antal vakttorn, som funnits där i nästan tusen år är många platser upphöjda med god utsikt över vatten och hamnar.

 

      


Under vår vandring runt staden med L som vår lokala guide var parken Barakka Garden med utsikt över hamnen kanske det vackraste för dagen.

 

Precis som andra såna här städer byggs det en hel del i Valetta. Vi hann med att beskåda i alla fall ett bygge. Vid en av huvudportarna in till stadskärnan, i samma vackra sandsten som resten av staden står nu parlamentsbyggnaden (tror jag i alla fall det är). Vackert, nyskapande men också med fingertoppskänsla för det gamla.

 

       

 

 

¤¤¤¤¤

 

Vi hann också med ett besök hos en intressant dam. Ja, onekligen är hon bra mycket mer än så. Vi besökte den kvinna som har en skräddarateljé där hon har sytt/syr kostymer för Valettas stadsteater, opera m.m En oansenlig dörr med ringklocka, en smal trappa upp ledde oss sen upp till en trång ateljé fullständigt överhopad av kläder för alla möjliga miljöer och tidsepoker. Sömmerskan visade oss exempel på många fantastiska klädesplagg och hjälpte oss att botanisera.

 

 

Orsaken till vårt besök var dotterns klädbekymmer.

Ha,ha..har vi varit i den situationen förr? 

Denna gång inför en maskerad med Gatsbytema och tipset var att besöka damen som för en billig penning hyr ut kläder. Det blev en hel del att prova och till sist var både uthyraren och dottern nöjda. Katjing, typ.

 

 

 


En lyckad dag i Valetta alltså.....

 

 

Mortuta

 

 


 

 

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards