Alla inlägg under augusti 2017

Av Lena - 26 augusti 2017 12:45

 

 

Väldigt många av oss har under barndomen haft bästisar som man delat allt med. Allt från att alltid lekt tillsammans på dagis och i skola till att dela hjärtesorg och festkvällar blandat med dötrista kvällar skavfötters i soffa och lånat kläder och smink. Haft lika kläder, gillat samma grupper och rätt ofta samma killar. En sån där vän som till och med fått läsa i dagboken, den där låsta och gömda som dolde så mycket för omvärlden.

 

Väldigt många av oss har också varit med om då bästisen valt bort och gått till en ny BFF (Best Friends Forever) och tomheten efter ett sådant svek har känts rakt in i hjärtat...för att kanske sen blekna då en ny bästavän dykt upp på radarn. Eller så har saknaden efter någon att dela allt med varit under en längre tid.

 

Bästa vän-fenomenet är verkligen på gott och ont. Barn/ungdomar ( och av någon anledning är flickor verkligen överrepresenterade i detta ) knyter ofta upp sig på en bästa vän och fallet blir då också hårt då det skär sig mellan vännerna. Övergivenheten blir total och de av oss som fostrat döttrar kan med största säkerhet dela erfarenheten av förkrossade flickor.

Jag kommer alltid att vara själv, Ingen vill leka med mig, Vem ska jag vara med i skolan nu?

Känns det igen?

 

Ingen kan vara så elak som en före detta bästis...om man har otur. Den ultimata hämnden verkar vara att berätta något som sagts i förtroende till den som då för stunden står längst fram i bästispyramiden. För det känns ibland som ett pyramidspel, då man betraktar flickors spel mellan varandra...och ja, det finns en del att göra där.

 

¤¤¤

 

Varför skriver jag då om detta och gör denna inledning?

Har funderat över hur vi hanterar sådant som vuxna och vad det gör att män/killar/gubbar/grabbar i större utsträckning har en hop vänner och inte någon specifik bästa vän. Är det bättre? Eller kanske blir det en ytligare vänskap? Fortsätter flickor i stor utsträckning att ha bästavän-synsättet även i vuxen ålder och vad ger det för konsekvenser.

Mycket att fundera på och ni fattar att det såklart inte är ett forskningsbaserat resonemang jag baserar mina tankar på och att det förmodligen finns lika många förhållningssätt som människor. Men, men.....man ska väl ha nåt att grunna på då tillfälle ges då det regnar eller är kallt eller då långpromenaderna behöver någon tanke-bränsle.

 

 

Nåväl, låt oss beta av några av dessa frågor.

 

Varför är killar/pojkar mer benägna att hänga i grupp? I mitt yrkesutövande möter jag många tonåringar och det är rätt uppenbart att killar sitter i flock eller själva. Det är rätt sällan som man ser/hör att tonårspojkar pratar om en person som sin bästa vän. Pojkarna gör saker i grupp, eller kanske bara sitter bredvid varandra med näsan i dator eller mobil. Umgås de? tveksamt...men de finns runt varandra. En hög killar spelar pingis, fotboll eller nåt annat sport-relaterat, cyklar på väg hit eller dit. Sällan två och två.

Självklart finns undantag, men i det stora hela har jag iakttagit detta.

 

Hänger vuxna män med endast en person och delar livets stora och små med denne...nu övergår jag till gissningar och betraktelser av det andra könet genom livet.

Jag tror att de har flera vänner och beroende på vad man gör och vill diskutera eller utöva väljer man ur sin vän-palett...Låter lite enklare eller kanske det är något som de då missar?

 

Fortsätter flickor att ha bästis in i vuxen ålder? Ja, jag tror att övergången till en större vänkrets tar lite längre tid beroende på hur uppknuten personen ifråga varit till en enda vän. Inte bara en gång har jag läst om/talat med unga vuxna tjejer som känt sig ensamma och övergivna då den där enda vännen flyttat till annan studieort/arbetsplats eller liknande och att man inte riktigt vet hur man skapar nya vänskaper. Svårt att kliva fram och visa att man vill umgås med flera olika vänner. Somliga drömmer envist om en ny bästis som man kan äga på samma vis som i tonåren, vill alltså inte riktigt bli förtrolig med flera olika.

Baksidan av barndomsbästavän-fenomenet alltså.

 

 

¤¤¤¤

 

  Att kalla någon sin bästa vän kan ibland kanske tolkas som att man utestänger och degraderar alla de andra som är betydelsefulla i livet. Alla de som man verkligen vill dela livet med och hjälpa och stötta och få samma tillbaka vid behov. 

Vänner som är viktiga.

 

Min teori och livsfilosofi är att alla de som är mina nära vänner är mina 

Bäst på något vis-vänner. Ingen position i en pyramid här inte.

 

- Vännerna som funnits med sen barndomen och som man inte behöver förklara allt för, om släkten och så...och som vet vad som hände för länge sedan. Som träffat ens föräldrar och de som inte längre finns i livet.

 

- Vännerna som kommit in under livets gång och som följt det stora och lilla i vardagen. De som man kan skratta och gråta med även om man inte ses varje vecka. De man ringer och frågar hur det är eller kramar om lite extra då man ses.

 

- Vännerna som tack vare blodsbanden finns. Puss på er.

 

-Vännerna som man fått via jobb eller liknande. De där som man möter på i både lugna och stressade situationer och som kan både klappa en på axeln eller heja på då det osar lite katt. De där vännerna som man nödvändigtvis inte behöver veta allt om och som man inte heller öppnar upp hela sitt register för men ändå bara älskar att ha i vän-påsen.

 

- Vännen som jag valt att dela i livet kräver väl sin egen plats. Är väl närmast att kalla BFF?

 

...ja och så de där kategorierna som jag för stunden glömt bort. Har ju inte direkt nån liten lista i plånboken som jag bockar av på...

 

 


Hur tänker ni andra runt detta med vänskap i vuxen ålder? Har ni fler vänner nu än i tonåren? Behöver man vänner då tillvaron är tokfylld av familj och tvätt och jobb och allt?Försvinner en del då andra poppar upp...och är det ett nederlag eller livets gång?

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 20 augusti 2017 19:36

 


En kväll under senaste veckan satt vi tillsammans med goda vänner och blandade god mat med intressanta diskussioner. Om maten är god och sällskapet trevligt flyger timmarna iväg och ämnen som avhandlas många. Denna gång fastnade vi vid den sk tiotusentimmarsregel.

 

Kräver kanske en lite förklaring innan vi går in på hur diskussionerna förlöpte.

 

Detta uttryck är myntat baserat på forskaren K.Anders Erikssons resultat. I stora drag kan vem som helst bli expert på vad som helst med 10 000 timmars övning. Det Eriksson funnit belägg för är att medfödd talang har en försumbar påverkan på en utövares skicklighet inom alla tänkbara områden och att det enda som spelar roll i sammanhanget är att öva på rätt sätt. Nyckeln till att lyckas är att öva på rätt sätt. 

Läste på wikipedia om detta.

 


 

Alltså...som bilden ovan visar, 8 timmar mer dag och bara vila på helgerna...sen mata på igen. Hålla på så i 5 år. Det ni.....

 

 

Tillbaka till samtalet vänner emellan. Efter en längre stund av det sedvanliga skeptiska Ahh,det kan nog inte fungera och Nämen, behöver man så mycket tid mynnade det förstås ut i vad vi i sällskapet skulle ägna oss åt. Pannorna lades i djupa veck och tanketystnaden och därefter småfnissandet spred sig i rummet innan det var dags för redovisning.

 

Eftersom vi bestämde oss för en av parametrarna i våra fantasier fick vara att man skulle bortse från krämpor som livet so far levererat till våra kroppar blev lystern i mångas ögon om möjligt än mer glittrande.

 

Vi skulle ägna oss åt bland annat golfande, trumspelande, språkstudier, heminredning, trädgårdsinredning, saxofonövande, fotbollstrix och kick, måleri och skrivande och en del annat. Allt med samma entusiasm. Vi var rörande eniga om att vi kanske inte skulle bli så oerhört mycket bättre än alla andra men att vi skulle ha tusan så roligt under tiden.

Men...8 timmar per dag under så många år, risken är väl att man blir så himla trött på det där som man älskar allra mest? Risker man får ta alltså.

Intressant är att så få av oss valde något som kräver fysisk aktiva kroppar...om man nu bortser från golf och fotboll förstås. Och inte så många funderade i banorna av det ska ge rejält med pengar, det är uppenbart inte helt och hållet prio ett längre. Det samtalen kretsade runt var mer om vad man genuint älskar att göra och ville hålla på med utan att bli störd av nåt annat. 

 

 

Vad valde jag? Haha, det kan ni fundera på....

 

 

¤¤¤

 

     

 

Trädgården jobbar på, det är grönt och frodigt och bären mognar i rasande fart. Den något bleka sommaren, vad gäller värme verkar inte ha påverkat nämnvärt. Grönt och skönt är det i alla fall och fortfarande kan man trava ut i tidig morgontimme och plocka in lite smultron och jordgubbar till frukosten. Lägg sen till en näve morötter eller ett knippe persilja till middagen så känns det rätt. 

 

Vinbär- och hallonsnår är satta under bevakning och inplockning bör nog ske inom de närmaste dygnen, det är lite av en kamp mot fåglar och andra bärsugna. Bärplockning är inte min bästa gren, om sanningen ska fram är det rent av tråkigt och undviks så mycket som möjligt. Stövlar, hink och skog...nej, inte det. Men om bären finns i trädgården då är det något helt annat.

 

 

¤¤¤

 

 

 

 

Lilla hjärtat Hilma har varit på besök i helgen. Ja, med föräldrar och hundsystern Sally förstås. Ett dygn fyllt av gosande som fyller kroppen med kärlek. Blir så glad rakt in i hjärtat att lillfamiljen väljer att komma ut till oss så att vi får lära känna den nya.

 

  Än så länge handlar livet med henne om att med jämna mellanrum  sova, äta och jollra litegrann...men eftersom tiden i alla andra situationer går så himla fort är det väl bara en grisblink bort att hon kryper och klättrar och hojtar efter något smaskigt. Då är farmor redo, var så säker.

 

¤¤¤

 

 

För övrigt?

 

Väntar och längtar efter att FruKatt ska flytta hem efter sommarlovsvistelse. Hon har varit borta från hushållet alldeles för länge då man till och med saknar katthåret i möbler och på mattor. Se så, kom hem nu kisse...

 

Skolåret för alla våra fina elever börjar i morgon och då är allt som det ska igen på jobbet. Härligt! Även om det är skönt att få jobba så att säga ostört med planering och sånt är det inget utan alla stora och små ungar. Välkomna ska ni vara!

 

Sjunger och övar och..övar och sjunger. Mycket att lära sig utantill såhär i början av en ny säsong. Hoppas att halsontet som ligger och lurar backar undan nu då ingefära och honungskuren är påbörjad. Det och mycket sömn och träning ska väl hålla kroppen i trim även denna höst.

 

 

 

Mortuta 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Av Lena - 18 augusti 2017 17:30

 

 

Mitten av augusti! Herregud vad tiden går fort, nyss var det sovmorgons- och göra vad man vill-läge som gällde.

 

Nåväl, Vardagen knackade på för nån vecka sen och efter att ha stretat emot rätt rejält de första dagarna fann vi att umgänget känns helt okej...Vardagen och jag alltså. Vi har enats om att det såhär i början funkar bra att snooza nån kvart eller två då klockan ringer på morgonen. Trots min motsträviga karaktär blev vi överens om att man inte behöver slötitta på mer än tre avsnitt av Say yes to the dress....efter klockan 23:00, varje kväll.

 

Ja, Vardagen fick ta tag i min tröjärm och säga till mig på skarpen då det i kalendern stod Egen övningstid, (den tid som jag nu i samråd med mig själv bestämt ska vikas för att alla stämmor och låtar repeteras in noga) annars hade det som vanligt blivit nån fritt lallande av gamla favoriter...eller så kanske bara lite spotifylyssnande på de som övat lite oftare än undertecknad. Tur man har Vardagen som kollar att nåt blir gjort...

 

 

 

Vardagen verkar ha lattjat på rätt rejält här hemma under tiden vi varit på resande fot. Struntat i att hålla undan dammråttorna, endast naggat i kanten på to do-listan..hmmpff, den var ju faktiskt inte speciellt lång. Inte heller har Vardagen rensat i förråden som vi gjort upp om, nej då. Snarare rört till det ännu mer. Tusan vad mycket grejer den där Vardagen och vi drar på oss. 

 

Under en av de, tyvärr då,  rätt få varma kvällarna med mys och ljus och nån vinskvätt och sånt blev det ändå lite struktur och planering av. Sånt som Vardagen och vi enligt egen utsago är rätt bra. Kalendern på köksväggen får lite påfyllning av både stort och smått och hösten kan nog bli rätt trevlig vad det lider.

 

     

Vi trivs nog rätt bra ihop, Vardagen, maken och jag. Slappar tillsammans i soffan, sliter på gymmet ihop, fnissar åt nåt skoj ibland och upprörs ibland,  har på det stora hela inte mycket att klaga på. Fast, det förstås, inte är det kul då Vardagen drar fram snuvor och halsont och sånt där trams. Det vill vi ha mindre av den här hösten.

 

Har ni andra nån Tant eller Farbror Vardag som börjat dyka upp där hemma? Nån som plockat fram innetofflor och pyttipanna i halvfabrikat, tätt- och sorteringshög eller kanske nåt annat som gömt sig under sommaren?

 

Mortuta

Av Lena - 9 augusti 2017 20:45

Dags för redovisning igen, denna gång är det tema parallell.

 

Måste erkänna en sak. Då den lilla lappen vecklades ut och det stod parallell kom definitivt en snabb tanke att ta en ny lapp, byta....ja fuska lite alltså. Men eftersom det inte ligger för mig att mygla, inte ens i denna situation då det var full möjligt (ensam med burken och ointressant för någon annan). Nej, rakt på uppdraget...

 

 

 

Efter ca 5 minuter kom funderingarna om hur ordet/begreppet ska definieras. Räcker det med två linjer bredvid varandra eller ska det vara fler rader i gruppering? Med dessa stora frågor i sinnet stegade kameran och fotografen ut i tokvärmen. 

 

Ni kanske inte kommer att hålla med mig i vad som sen fastnade på linsen...men vad tusan, det fyller sitt syfte ändå. En vandring i jakt på ränder blev det i alla fall.

 

      Luftburna elledningar är alltid lika intressant att betrakta. Ringlar sig mellan huskroppar och gärna då med ett litet elegant tjorv som slutkläm. På något ställe har det blivit en konstinstallation med en mängd skor/kängor uppknutna och det lockar givetvis till ett och annat leende.

Småbåtar ligger på rad i varje båthamn, de där med funktionen att forsla båtägarna ut till sina något större båtar av både fiske- och förlustelsemodell. De är inte större än en och en halv till två meter och tillverkade av det mest skilda material. Somliga ett rent under att de har egen flytkraft. 

Många företag jobbar med tubdykning och det verkar vara väldigt poppis, har inte provat och tänker nog inte göra det i framtiden heller...Har fullt sjå med att använda snorkel och cyklop utan att få kallsupar hela tiden. 

 

 

        Parallella trappor syns lite här och var och min teori är att det är nån byggfavorit hos en del arkitekter men kanske den första bilden är lite meroriginell. Två trappor och en asfaltslänt i mitten...som inte går att köra på eftersom det är stora cementblock längst ner. Däremot har rätt många från Spartan Gym svettats och fått maxpuls upp och ner då det varit övningar där. Tjejernas första gym låg efter den gatan och trappträning låg då nära till hands.

Been there...done that. Blir i princip svettig av bara minnet.

 

Om temalappen kyrkor skulle finnas i min burk vore det absolut inga problem med motiv. Det fullkomligt kryllar av dessa byggnader på lillön, närmare bestämt 365! Att då hitta i närområdet med både parallella torn och portar var a piece of cake.

 

 

        Fönster och balkonger och sånt som hänger framför och bredvid  var inte heller så svårt att hitta. Solskydden på första bilden kan se lite suspekta ut men gissar att de skyddar mot värmeinsläpp, och det behövs! Inget som vi i norr verkar behöva i nån större utsträckning. Skulle ha mer användning av en typ av värmeinfösare av något slag. 

För övrigt så har värmeböljan Lucifer, med galet heta vindar och temperaturer från Saharahållet varit i omgångar och hälsat på. Heat from hell...så känns det i alla fall då man står stilla i skuggan och svettas så det droppar. Vår koloni rapporterar att värmen fortfarande håller i sig och att de längtar till kylan. Jojo...bara att komma hit då...

 

 

    Avrundade vandringen med att svettas järnet på gymmet. Beundrade döttrarnas wall of fame, alltså presentationen av instruktioner och sen fastnade kameralinsen till de prydligt uppställda kettlebellsraderna...stunden innan de börjar svingas av nån träningsgrupp.

 

 


Avslutar även denna temarunda med Rian som hänger vid grinden i sällskap av Molly, den gamla halvdöva hunden som är en av två hundmadamer som den här lille gossen får växa upp med. De två står gärna vid den parallell-ribbade grinden och kollar på folk och fä som passerar. 

 

Sammanfattar tema-dagen med att det inte var så enkelt. Blev en del nödlösningar men detta till trots var det kul att genomföra. 

Nästa tema som presenteras blir något som en av döttrarna bestämde...en lurig sådan alltså.

 

 

¤¤¤¤

 

För övrigt då?

 

Hänger vid teven på kvällarna. VM i friidrott fångar makens och mitt intresse. Vi diskuterar och har kommentarer om sprint, medeldistans och kastgrenar med samma frenesi som Stefan Holm och Anna Brolin.

Soff-coacherna är alltså igång...

 

Känns i luften att det är sista veckan innan all musikalisk verksamhet drar igång. Måste veva igång stämband och allt det som hör till så att startgropen inte är så djup.

 

Mortuta

Av Lena - 6 augusti 2017 13:30

Det senaste dygnet har tidningar och sociala medier fyllts med kommentarer och reflektioner om den tidigare finansministern Anders Borgs öden och äventyr på skärgårdskalas. Nej, jag tänker verkligen inte skämta bort och förminska hur han, enligt media betett sig och vad han kallat både män och kvinnor. Tvärtom funderar jag rätt mycket över vad detta än en gång visar om det sedan århundraden det snedvridna kvinno/manssyn som råder.

 

I det aktuella fallet ska ovan nämnda man ( ja, man ska som vanligt inte vara hundra säker på att allt som presenterats är sant, men situationen som sådan har ju bekräftats skett) både blottat sig, tafsat på män och kvinnor och kallat dem nedvärderande saker...idiot är väl det närmaste man kan komma i beskrivning. Genom livet har det dykt upp såna här snillen som i berusat tillstånd betett sig som svin och som senare fått veta det olämpliga i agerandet (hoppas jag i alla fall). Intet nytt under solen alltså, men inte något att skylla på..ni vet spriten in vettet ut-prinipen.

 

 

Skillnaden den här gången är att Borg, då han blir varse om vad han gjort ( vet tydligen inte själv vad som skett) skriver en ursäkt på FB och på nåt sätt tror att allt är bra där. Ja,ja..kanske en snabb och desperat handling i samråd med sin försvarsadvokatagerande sambo och inte så konstigt. Förstår att han vill på något vis förklara och rentvå...

 

 

Det som däremot är konstigt, sjukt och ett bevis på ett betydligt större problem är de heja-rop och klapp på axeln-kommentarer som följde. Till allra största del män som skriver i stil med sånt kan hända den bäste, vi har alla varit utarbetade, osv. Hallå? Vad är felet? Skyll inte på utarbetning och överdos av alkohol, låt inte det bli försvaret och skälet till att ord och händelser sker.

 

 

Min åsikt är att sexistiska/människokränkande åsikter finns, via generationers maktstrukturer rotade hos en chockerande stor del av mänskligheten och det absolut inte spriten som planterar in detta i hjärnan. Spriten är tyvärr dock en form av katalysator som lockar fram ulven från fårakläderna. Om ingen drack sprit..ja, då skulle vi kanske höra färre saker men det finns fortfarande där, helt klart.

 

 

Idag lade dottern på Malta ut följande fundering: 

"Can we please all be feminist and not raise boys into men who will shout "Should I rape you tonight?" from their car, like someone did at me last night when walking home."

 

(Upprörde mig till nivå högt blodtrycksläge...och givetvis också dottern och de som därefter deltog i diskussionen...)

Utan att ha fakta kan man gissa att den killen som sa detta inte blev kritiserad av sina vänner i bilen, i stil med " men alltså hallå där...hotade du en kvinna om våldtäkt, det är helt förkastligt och att du ens tänker tanken är helt galet"...nej, tvivlar på det.

 

En enskild händelse som med stor säkerhet kunnat hända var som helst...

 

Hur ska vi kunna vända denna snedvridna människosyn?

Går det överhuvudtaget att förändra?

 

Du man/yngling/gubbe som inte gör/säger/tänker på detta sätt som killen i bilen, Anders Borg eller andra av samma typ MÅSTE REAGERA för att inte vara en del av detta. Påpeka för de som till exempel kommenterar kvinnors utseende/beteende att det inte är okej...på jobbet, på idrottsplanen, på krogen m.m. 

 

Du kvinna/tjej/tant MÅSTE REAGERA då du blir utsatt. (lättare sagt än gjort..jag vet) Känns sorgligt att skriva och inte om, för jag kan ta gift på att alla vi har varit med om detta...på något vis. 

 

Vi MÅSTE FOSTRA våra pojkar till en vettig kvinnosyn...eller jag vill nog kalla det människo-syn. Vara förebilder som ger killar trygghet utan att trycka ner.

Vi MÅSTE LÄRA våra flickor att de har 100% äganderätt till sin egen kropp och att på samma sätt ge styrka och självförtroende.

 

Att det dessutom finns en stor mängd samhälleliga och politiska och religiösa maktstrukturer som sätter upp gigantiska käppar i hjulet, gör inte ett förändringsarbete lättare. 

 

Men jag ska göra allt jag kan med de små knoddar vi har i vår närhet. 

 

Puh, nu har blodtrycket gått ner...

 

Mortuta

Av Lena - 5 augusti 2017 13:37

 


Lugn och ro i huset igen. Gäster av alla slag har åkt vidare på nya äventyr och en nästan overklig tystnad inföll sig en bit in på förmiddagen. Den senaste veckan har varit fylld av goda samtal, god mat och massor av skratt. Ja, givetvis också ett växelvis vandrande med lillafröken på armen så att föräldrarna fått vila lite extra. Damen ifråga är helt klart inte särskilt imponerad av vare sig vagnåkande eller andra varianter av planlägesvilande. Så...bäras över farmors/farfars/andra släktingars axlar eller armar har istället funkat perfekt.

 

Vädret idag har verkligen inte bjudit upp till några hopp och skutt-aktiviteter, nej tvärtom. Med starka vindar som fått även det mest hemkära löv på äppelträden att lossna och blåsa iväg och med moln som hotat om regnväder har innesittardagen varit ett faktum. Lägg sen till en rejält irriterad förkylningshals...soffläge, alltså!

 

 

 

Sommar i P1 är ett favoritprogram, numera inte bara på sommaren utan gärna när andan faller på året om. Måste medge att det är sällan som det blir av att lyssna då det sänds direkt, ni vet 13:05 varje dag...nej, det blir lite när som helst då och denna gång blev det både aktuella och ur arkivet.

 

En stor kopp kaffe och ett fem år gammalt Vinterprogram med Martina Haag fick inleda lyssnandet. Hon spelade in programmet hemma i sitt kök samtidigt som nyårsmiddagen lagades, en trevlig idé och det blev en rätt avslappnad känsla. En del snack om tonåringar, matlagning, relationer och skådespeleri. Ett lättsamt program utan några större sensationer, mycket humor men inte något som ger starka avtryck hos mig...tyvärr. Tror rentav att jag somnade till litegrann i mitten. Den sköna altansoffan och en varm filt kan ju ha bidragit en del...

 

Tack vare det blåsiga vädret torkade tvätten på rekordtid och det blev en bra paus-aktivititet att hänga upp alternativt ta in tvätt mellan lyssningarna.

 

¤¤¤

 

Nästa program blev skådespelerskan och regisssören Bahar Pars, en aktör kanske mest känd för sin roll som den nyinflyttade grannen i  filmen "En man som heter Ove". Ni vet, hon som bland mycket annat lär sig köra bil med Ove-karaktären.

Det var ett mycket intressant program där hon beskrev sin tidiga barndom i Iran, ungdoms- och tonårsrevolt och sen också en krokig väg fram till sin nuvarande profession. Bland annat beskriver hon hur hon på scenskolan i stort sett endast tilldelas ung invandrare i svenska samhället-roller trots att hon levt i stort sett hela livet här och då hon tillbringade en längre tid i Iran fick rollerav samma karaktär även där. Utanförskap i båda lägret, så att säga. Bahar öste beröm över sin mamma som stått ut med hennes tonårsrevolt av den högre skolan, även det får man ta del av i programmet. Det hela avslutas med att hon intervjuar sin mamma som får berätta om några reflektioner av att flytta till Sverige. Hon beskrev bland annat om hur hon i början tyckte att alla svenskar pratade så väldigt mycket om vädret, alltid detta väder....och avslutade med att säga att hon numera pratade väder minst lika mycket som alla infödda svenskar. 

Rekommenderar dig att lyssna!

 

 

¤¤¤

 

Mer tvätt, mer småpyssel och en sockerkaka i ugnen innan det var dags för nästa program.

 

Det blev faktiskt programmet för dagen; Sven Melander. Ett prat om hans liv, karriär, kollegor och det var till en början ett rättvanligt snack och absolut ingen kioskvältare. Tunga ämnen som en begynnande alkoholism på 90-talet sveptes förbi, så även en del annat som hade kunnat bli nåt. Dock känslosamt och varmt då förhållandet till den nu avlidne brodern beskrevs.  

Men plötsligt blev det väldigt intressant då Sven M pratade om sitt ställningstagande mot det näthat som artisten Zara Larsson utstått/får utstå. Detta då hon, i sociala medier sagt att hon hatar alla män efter upprepade fall av våldtäkter och andra övergrepp som skett på festivaler. Melander spelade då in en sekvens på sin FB-sida där han försvarade Zara Larssons uttalande och sa att problemet var hos män som grupp och kollektiv, ett förtryck mot kvinnor. Detta ledde till, berättar han, en storm av kommentarer från diverse män, killar, gubbar som alla hade det gemensamt att de skrev de mest galna saker....utifrån åsikten att de kände hotade och kränkta av Larssons syn på män.

Sven Melander småfnissar nästan då han filosoferar över dessa män och deras inlägg till honom, väldigt många med beskrivning av vilka under midjan-saker de skulle göra med honom.

 

Hör på detta, väl spenderad timme.

 

¤¤¤

 

Efter detta tog sömnen överhand och inte ens ett tretår av det numer rätt dåliga kaffet kunde hindra lunchtuppluren att klicka in. Mycket behagligt.

 

Nästa lyssnartillfälle får bli en djupdykning i de riktigt gamla programmen, kan bli intressant och se om de håller för ålderstrecket.

 

Har du haft några Sommarprogram som favoriter i år? Tips mottages.

 

Mortuta




Av Lena - 3 augusti 2017 08:59

Breaking News!

Vår familj har blivit större under min skrivtorkeperiod.

 

Erik och FinaJolina har blivit föräldrar under senvåren, närmare bestämt i slutet av maj då hon gjorde entré. En alldeles underbar tös som givetvis vann våra hjärtan direkt.

 

 

 

Hjärtat nästan svämmar över av kärlek till denna lilla varelse som vi faktiskt får ynnesten att träffa ofta eftersom det inte är mer än en liten kvart i transporttid mellan oss. Vi fattar knappt att detta är en liten person som vi kommer att få följa på nära håll.

 

Då vi i juni reste ner till vår andra älsklingsunge var bebisen en rätt okontaktbar person som mest sov, åt och dessemellan blundade och var allmänt nyfödd. Inget större sällskap alltså.

Nu, fem veckor senare, är hon en liten personlighet som vaket tittar på oss, sprattlar med armar och ben och jollrar då andan faller på. Kan knappt fatta hur mycket som hinner hända på så kort tid, här gäller det att hänga med för att inte missa nåt...

 

  Precis som då de egna barnen föddes och även vid lille Rians ankomst till familjen blir tankarna stora och överväldigande då man betraktar en nyfödd liten unge.

Tänk att allting är på rätt plats då de föds?

Hur i friden vet naturen att öronen ska vara sådär korviga och helt perfekta?

Fem fina fingrar på varje hand och hur små och gulliga kan naglar vara?

 

Därefter övergår förstås tankarna till mer existensiella skutt: en ny generation och fler grenar i vårt släktträd, makens och mina gener finns i henne och förs vidare, vi ser sonens utseende som en spegling i flickebarnet (ja, förmodligen ser moderns familj detsamma..) och mycket, mycket annat. 

Stort.

 

 

 


Som många av er som läser vet är fotografering ett av mina intressen och givetvis ska denna donna förevigas och såklart har det startat. Om alla Rianbilder som redan tagits ska vara nån sorts måttstock så har hon de närmaste åren att  vänta åtskilliga tusen bilder. Vilken tur att små barn oftast är helt omedvetna av vad man håller på med då kameran är framme.

 

¤¤¤

 

Konsekvenser av att få barnbarn, finns det?

Ha! Tillvaron är fylld av sådant och packsäcken fylls bara på...

 

Gå på stan-feelingen har ändrat karaktär de senaste åren för mig. Först och främst måste sägas att shoppare har aldrig varit mitt andranamn och svart bälte i rea kommer jag aldrig att få. Kan vara bra att veta...

 

Numera är det nån sort magnetism installerad mellan mig och fina barnsaker. Kan vara kläder eller leksaker...spelar egentligen ingen roll. Måste kollas på och sen sker rådslag med sig själv om huruvida barnet ifråga verkligen behöver det eller rättare sagt om föräldrarna tycker att det behövs.  Inte nödvändigtvis stora summor utan det är mer av att behovet av egna saker har minskat till det minimala efter att dessa barn gjort entré.

Inser att det blir dubbel effekt av detta från och med nu.

 

Mer konsekvenser? Av kärlek till de nya.

Sova på soffan så att lillfamiljen på besök får sova i bra sängar med bebisen?

Titta på teve utan ljud och knappt höra vad som sägs för att bebis och bebismamma sover på andra sidan väggen.

Låna ut stora bilen så att barnvagnen och alla annan utrustning ryms och själv knö ihop sig i en liten pyttebil.

Scanna av FB:s alla fyndsidor med jämna mellanrum i jakt på bra att ha saker i hemmet då bebisfamiljen är på besök. Och sen dra hem en massa som egentligen inte behövs förrän om trefyra år och inte heller ryms nånstans inomhus.

 

Känns det igen?

Kunde väl tro det.

 

Förut kunde jag småle åt vänner och bekanta med detta beteende men nu är vi också där, var så säkra.

 

Men visst kan vi väl alla vara överens om att det görs av ren och skär kärlek till dessa små under som fyller våra hjärtan.

 

¤¤¤

 

 

 

Än en gång, välkommen till vår familj lilla tös.

Vi ska göra allt vi kan för att du ska känna trygghet och värme tillsammans med oss.

 

 

Mortuta

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards