Alla inlägg under mars 2015

Av Lena - 29 mars 2015 23:00

   

Sol och ledig dag och en stark längtan till våren. Det var de yttre och inre förutsättningarna för lördagens fotosejour. En lördag som började i grådis och som innan lunch över gick till en fantastiskt energiboostande tillställning. 

 

 

Allt sedan BruneBrorsan s.a.s klev av livslinjen har det tagit emot att gå i skogen. Att gå de där långa promenaderna som genom åren varit så viktiga för livkraft och hälsa. Det har känts tomt och konstigt och ovant att gå på "våra" stigar utan att ha en knäppis som rusar runt med hög svansföring, en känsla som förmodligen bygger på helt logiska reaktioner. Invanda rutiner tar tid att ändra på oavsett om det är positiva eller negativa.

 

 

 

Solen och takdroppen gjorde ändå att längtan till skogsmiljön tog över. Ett alldeles eget fotouppdrag började spånas fram ungefär samtidigt som vandrarskorna plockades fram. Lätt som en plätt att välja tema:

På jakt efter våren måste givetvis vara det perfekta temat. Upp, upp och iväg.

 

Helt otippat så spratt FruKatt till i en liten lycklig vårdans, hoppade mellan gatans snöslaskpölar och hängde sen med en bra bit in i skogen. Men hon tappade intresset då fotonörden stannat vid den tredje tallen och stirrat på vattendroppar i motljus. Kanske förståeligt....för en katt alltså.

 

 

 

Okej, det är väl bara att medge....det är väl nån knasådra som får fritt spelrum då blicken fastnar på en vattendroppe, tankarna kretsar runt hur/var man ska fota och fånga ljuset och känslan. Ta en hel hög med bilder på samma motiv, varav nån enstaka kanske blir bra och sen gå vidare till nån annan liten konstig grej som man kan stirra på. Om det dyker upp nån annan i skogen är det lite skämskudde och bortförklaring trots att det egentligen inte alls behövs. 

 

Så....jakten på våren var det alltså. Vårtecken.

 

     

Hade kunnat visa vattendroppar i motljus i ett tvåsiffrigt antal men fattar att det skulle, mer än nödvändigt underminera min image som någotsånär sansad person (?).  Hittade istället följande...

- en högljutt porlande flodvåg , nja kanske mera av en liten rännil på cykelbanan 

- en upptinad trappa som vittnar om en kommande ommålning

- en hög med pälstussar som vittnar om vårens första rejäla cat fight.                        FruKatt får efter en veckas bortavaro nu kämpa lite extra för att återta makten i grannskapet. Grannens stora Pelle bjuder upp till match på ett rätt råbarkat sätt. 

 

¤¤¤¤

 

Kortvarig lycka. Söndag med oväder och man bara måste vara inne och mysa hela dagen. Sån otur....not. Hushållet har ägnat stor dela av dagen åt soffa, softa och sova. För att inte samvetet skulle få en total krasch blandades det dock upp med en skvätt gymbesök. Förfallet är alltså inte helt totalt, om nu nån trott det.

 

  Matbilder är inte något som visas ofta här men här kommer ett undantag. I söndagsslöhetsandan ingick också nån sorts quick fix-mat. En låda pulled pork som man bara har i ugnen en halvtimme, en coleslaw och så lite sallad. Blev en riktig festmåltid ihop med ett gott vin. Rekommenderas å det varmaste.

 

  Pusslet, det där med en miljon grå nyanser är fortfarande under konstruktion. Nu är de enklaste delarna avklarade, de med de bitar som har nån form av färg eller mönster eller annat igenkännande. Nu är det verkligen bara grå-grå-grå som återstår. Men, skam den som ger sig. Det blir en fin bild av lillskrutten...syns litegrann längst bak i bilden.

Förvisso har Rian förändrats en hel del sen bilden togs...

 

 

¤¤¤¤

 

Vad annat att filosofera över?

- Varje dag under den senast veckan ha man kunnat läsa/höra om skottlossningar och döda kroppar som hittas nån stans över landet.Vad är det som händer? Har alla knäppgökar fått frispel? Gängkrig som verkligen flippat ut? Förfärligt är det i alla fall.

- Margot Wallström står verkligen upp för sina åsikter. Ambassadörer åker fram och tillbaka, säger sig inte förstå vad hon syftar på men blir ändå upprörda. Jag säger som en vän till mig... Je suis Margot..sådetså.

 

  Mortuta

 

 

Av Lena - 26 mars 2015 18:43

 

 

Hm, märkligt.

Ena stunden är det grå och läskiga moln som drar över himlen...snön hänger bokstavligt i jämnhöjd med mösskanten och man vill bara gömma sig. Nästa stund är det sol, töväder och vårkänslor som hoppar hage i hjärtat. För att sen åtföljas av -10 och isvindar igen.

Förnuftet och erfarenheten säger såklart att mars ska innehålla vinter men längtan till finväder är stor. Dessutom är det som om vi kollektivt glömmer (läs förtränger) att varje vårvinter har ungefär samma vädermönster och att det innebär en rejäl gottochblandat-påse av snö/regn/värme/kyla. 

 

     

 

I lilla Kaprun var påskfixandet i full gång. Påskris och fjäderpiffande runt varje husknut med självaktning och dessutom en hel del färgglatt papperspynt i träd och buskar. Annorlunda och fint för våra ovana ögon, vi som tämligen nyss blivit vana med utomhuspåskris i blandade färger. Inställningen till påskpynt är i familjen rätt modest så....de två, tre riktigt speciellt utvalda kycklingarna som hushållet äger får vänta nån dag till innan det är dags för entré. Då med en framträdande position på köksbordet...för att överhuvudtaget märkas.

Fast, faktum är att det enda som shoppades hem under denna resa var en 5 cm liten påskhare i ljuvligaste Beatrix Potter-stil. Otippat köp men väldigt fin. Maken höjde lite lätt på ögonbrynen då inköpet förevisades " när och var ska vi ha den där tro?" glädjedödare där...


  Många pensionat och gästhus har dekorationer på väggarna, förmodligen för att förstärka det namn som man tagit. Lite charmigt i lagom mängd. Vi bodde granne med bland annatTvillinghuset, Hästhuset och så var det visst nåt som hette Antikhuset också....

minns inte/törs inte ge mig på de tyska namnen och stavningen, tror att det skulle förvirra den tysk-kunnige mer än att ge information.

 

Om man nu skulle tillämpa detta här hemma, vilket namn passar för oss?

 

FruKatts-palats med en väggmålning föreställande kattmadamen ilsket blängande? Njae..inte så inbjudande, möjligtvis bättre om syftet är att jaga oönskade gäster på porten. 

 

Villa Villerkulla 2.0 med stora porträtt av husfolket i maskeradmundering? Well, well...det händer nu och då att vi skojar till det med tokiga utstyrslar men knappast dugligt som väggmålning. 

 

Softa stället med en akvarellmålning föreställande familjen i badtunnan i jätteformat på garageväggen? Låter utmärkt!

Ja, vi får väl ta och grunna på detta ett tag och sen förhandla med nån österrikisk väggkonstnär som vill tjäna en extra hacka. 

 

     

 

För satt återknyta till inledningen avslutar jag med några rara små vårtecken som kämpar för sin överlevnad i snålblåsten. Videkiss-tiden är på gång, var så säker.

 

Nu väntar många promenader med kamerakompisen som bästa sällskap, väntar bara på att polaren ska få komma hem från sin service. Då rackarns blir det fototurer i minut och parti, var så säker.

 

  Alltså, är det nån fler än jag som får lite märkliga vibbar av en sån här skylt? Eller är jag bara påverkad av det man läser om pedofiler....Inbillar mig nästan att konstruktören av skylten gjort kroppsspråket hos barnet lite avvaktande, som om den inte riktigt vill gå med? 

Nä, nu får jag skärpa mig....sådetså!!!

 

Tackohej

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 23 mars 2015 22:09

 

Då den "egna" snön lyser med sin frånvaro har vi gjort som så många tidigare vintrar, dvs packat iväg stora delar av familjen och rest dit snön funnits. Känns som hemmavintrar med massor av skidåkarsnö är mer undantag än regel nuförtiden. Ivriga skid-tokar får leta efter pister lite överallt...

 

Nåväl, denna gång gick resan till Österrike, närmare bestämt Kaprun - en by/stad nära Zell am Zee. Flera stora skidsystem i närheten, glaciärer och massor av kall snö...helt perfekt.

               

Att hyra semesterbostad via nätet är alltid en form av tombola. Man testar, snurrar och trycker och hoppas att man tryckte vid rätt tillfälle så att det ska bli så bra som möjligt. Över tid har det oftast varit en lyckosam taktik. Så även denna gång. Ett gigantiskt hus i traditionell alpdesign med en hästbonde som närmsta granne. Kanske inte alla i ressällskapet uppskattade doften av kusarna lika mycket...men godmorgon-gnäggandet som hälsade oss varje morgon då vi slog upp dörren, det kunde nog ingen motstå. 

 

   

I dalgången lyste snön med sin frånvaro. Inte så att krokusarna blommade och knopparna var på väg att brista...nejdå, men inte nån snö alls. Trots erfarenhet så hoppade hjärtat till då transferbilen körde oss genom en grågrön miljö, mil efter mil efter mil. Men oron försvann så fort man höjde blicken något och skymtade snö och förväntningarna tog över.

 

             

Dagarna i ända har det varit samma sak. Skidåkning. Glaciärer och långa backar, svåra och enkla. Helt underbart. Sagolikt. Fantastiskt. Tacksamhet över möjligheten att göra denna resa. 

 

                      

 

Vår stora skidåkarfamilj är definitivt ett tvärsnitt av åk-kunskaper, både ruskigt duktiga (läs våghalsiga fartdårar) men också de med mer försiktig attityd till branta backar. Inga problem, grupper bildas och ombildas allt eftersom önskemål, muskelvärk och mod rent allmänt förändras.

 

   

Precis som tidigare år mötte vi en del s.k motströmssåkare, alltså dom som med frenesi och energi stegade uppför backarna istället för att ta korgliftar upp. Detta oavsett backarnas lutning eller längd. Långsamt gnetade de uppför, mycket imponerande. Vet inte riktigt var de tog vägen då de kommit högt upp, de gick upp i rök på nåt vis eller åkte ruskigt snabbt ner igen....vem vet?

 

        

 

Killian delar mitt fotointresse så vi fångade solen en eftermiddag precis innan den försvann. Att vi var tvungna att stå mitt i koskit och lera för att vara nöjda med motiven märks tack och lov inte på bilderna. Faktum är att det är lite roligt att ha någon att dela min fascination över motiv, bilder och vinklar...alla i min närhet är inte lika entusiastiska. De flesta tittar med tom blick då diskussioner om objektiv och ljussättning kommer på tal...konstigt....

 

Mycket mer finns att berätta om den lilla byn och våra dagar i paradis-tillvaron...men det sparar vi till en annan dag. 

 

Må så gott alla

 

Mortuta


Av Lena - 19 mars 2015 08:51

All tid går åt till detta....

Med andra ord.... upptagen.
Mortuta

Av Lena - 13 mars 2015 23:27

Hur är läget denna sena fredagskvällstimme kanske någon undrar.

 

Jotack, det är huvudet upp och fötterna ner...som det brukar heta. Det vill säga, inget speciellt har hänt, låter trist men det är så sant. Inga rubriker i skandalpressen är skapade och några större sensationer har inte skett på vårt lilla lugna kvarter...inte ens en enda liten kattrymning eller halka-på-en- isfläck-olycka. Man kan nästan tro att tiden stannat lite.....

 

En hel del jobb, några kursdagar, lite sång och så en hel del träning har givetvis fyllt den senaste veckan. Städ- och röjarådran har fått ligga i nån sorts koma vilket betyder en del snavande över grejer där det inte borde finnas nåt. Hallen är ett sånt ställe där det onödigt snabbt blir grejsigt och rörigt, behövs i princip bara att det är ojämnt väder så startar förfallet. Ytterkläder och skor för -20, -5, +5 och för regn och sol samsas på en miniyta. Förhoppningen om att det skulle bli såå mycket mer ordning då kidsen flyttat ut är bara ett falsarium. Phff, vi är likadana själva. Nu fattar man att deras ordningssinne (eller avsaknad av) var bara ett arv i rakt nedstigande led.

 

Ja, ja...fredagen kom och har snart gått. Let´s Dance och lite annat ditt o datt på teven har fått roa oss...mellan tupplurarna alltså. Bekant? Anade det.

 

¤¤¤¤¤

 

 

 

Nu väntar oss vyer av den här karaktären den närmsta tiden. En vecka med sol, snö och glaciärer tillsammans med familjemedlemmar. Son och dotter och syster och därtill vidhängande sambos/makar. Längtar oerhört efter att få umgås med kidsen, många dagar i rad. Kan inte bli bättre!

 

Väskor och pjäxor i en röra runt golvet. Hur ska allt packas på bästa sätt?

Vi sover på saken och rafsar i vanlig ordning ihop allt strax före avfärden i gryningstimman. Blir bra, huvudsaken att skidgrejerna är med....resten brukar ordna sig.

Katt och hus är lämnat i trygga händer, känns bra att nån vill ta hand om allt så vi kan åka iväg utan oro. Knäskydd och Voltaren är också packat, man vet ju aldrig.

Nån gång under veckan blir det en lägesrapport....eller för att vara helt ärlig en hög med förhoppningsvis läckra bilder som visar hur storabullrigafamiljen har det.

 

 

¤¤¤¤

 

Förresten...tusen tack alla ni som sänt mig kommentarer om det förra inlägget. Det om en vänskap som varar över tid. Om sonen och hans vän och om andra vänskaper genom livet. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag förmodligen återkommer till längre fram.  Det värmer i skrivarhjärtat då andra också har nån form av utbyte av det jag skriver. 

 

 

Må så gott alla, vi ses.

 

Mortuta

Av Lena - 6 mars 2015 23:17

För 28 år sen möttes två relativt nyblivna mammor på en liten mataffär med sina småglin uppflugna i barnsitsarna på varukorgarna. Tycke uppstod på nåt vis mellan både mammor och pojkar, kanske just då lite mer hos mödrarna och med tiden allt mer hos sönerna.

     

 

Genom åren har dessa två följts åt, dvs sonen och hans goda vän. Ibland väldigt tight och emellanåt med lite mer avstånd. En trygg vänskap mellan två som känner varandra väl. Det som hela tiden varit en starkt sammanhållande faktor är IDROTT av olika slag. Allt från fotboll, ishockey och en gnutta golf men framförallt innebandy. 

 

Ikväll var det match dags igen och där stod de tillsammans på planen, precis som vanligt. I sitt kära lag där de fostrats från 6-7 års ålder och, med kortare och längre avbrott varit trogna genom åren. Med samma nummer på ryggen som de haft i många år. Inga småkillar nu utan vuxna karlar men båda med den ljuvliga glimten i ögat och en varm känsla för klubben och laget och varandra. 

 

 

 

 

   

Den sista hemmamatchen för säsongen och alla var på plats....spelarna, publiken och funktionärerna. Mixa det med en rejäl seger så kan det inte bli annat än perfekt. Nöjda killar alltså!

 

¤¤¤¤¤¤

        

Det är något visst med den sorts vänskap som överlever tonårstid och den ibland slitsamma tidiga vuxentillvaron. Då man känner att man har något gemensamt trots att vardagenslivet kanske inte alls blir lika som den andres och tillfällena att ses inte på långa vägar blir så ofta som man lovat varandra nån gång för länge sedan. Då man väl träffs fortsätter samtalet ungefär där man slutade sist oavsett om det var två veckor,månader eller år sen sist. Det är en skön känsla som verkligen alla är förtjänta av.

 

Lika underbart och värdefullt som en stark och hållbar vänskap, lika sorgligt är det då man upptäcker att den vänskap som under nån period i livet var så stark och så oerhört viktig flyter ut i intet och blir mer eller mindre betydelselös. En form av separation som, beroende på hur tighta man varit kan vara svår. Detta trots att intellektet begriper att det är sånt som händer, man växer ifrån varandra och alla de andra replikerna som man säger sig själv. Likafullt är det är en sorg, så väl som någon annan.

 

Jag tror att vi alla någon gång under livet varit med detta. Förhoppningsvis då både den långlivade vänskapen och då också den borttynande dito. Det gäller bara att hitta former för att hantera det.

 

I mitt liv finns både den där livslånga vänskapen från barnsben och de starka vänskapsbanden som knutits i vuxen ålder. Lika starka båda sorterna men på olika vis.

¤¤¤¤¤

 

Kvällen avslutades med en behaglig mix av Let´s Dance-repris, ostbricka och kvällssurr med E och J. Bättre kan det inte bli. 

 

Mortuta

 

 

 


Av Lena - 5 mars 2015 20:44

 

 

 

Ja, så kan man nog beskriva denna dag. En lyckträff av större mått att den lediga eftermiddagen och solen och skarsnön kom på samma dag. Detta efter en sportlovsveckostart med riktigt trist väder. Jaja, nuförtiden är sportlov ingen självklarhet men eftersom det ändå är ett jobb i skolans värld passar det bra med några timmars ledigt en dag i alla fall då resten av "huset" står stilla.

 

 

 

Raskt på med gåbrakängorna och givetvi med kameran över axeln, beredd på vackra motsolsvyer och annat trevligt som kameran vill fånga. Så skönt och så uppfriskande. Första hindret är de isbelagda småvägarna och stigarna vid havsbandet. Här kan man verkligen snacka om att hålla tungan rätt i mun. Hasade...växelvis långsamt och snabbt...för att komma på mer säker mark. Rädslan att slå en ofrivillig saltomortal var större än nånsin då kameran med stora objektivet hängde med. Men, allt gick bra!

 

         

 

Mötte några pimplare (modiga typer som är på isen...om du frågar mig...räddharen) och några utflyktsgrillare vid en eldstad. Idel glada ansikten och hälsningar. Mysfaktorn var riktigt hög.

 

   

Inne i skogen var det helt plötsligt som att komma in i en annan årstid. Ingen snö och en och annan vårpigg myrstack som gav en försmak om vad som kommer. En trädkoja dök upp och det brukar verkligen vara ett vårtecken. 

 

 

¤¤¤¤¤¤

 

 

Hemma står skidorna mot husväggen och väntar tålmodigt. Lite som någon envist vägrar ge upp "de ska vara med mig...jag ger mig inte"-känsla. Dystra utsikter för skid-gänget...sorry, det blir nog inga långturer runt långa spåret med solen i ansiktet. Om nu inte vädergudarna sprätter iväg och blir helt spinngalna under mars och formligen häller snö över oss. En del av mig (den supervinterälskande token alltså) vill verkligen, verkligen det men den mer förnuftiga halvan av mig vet att det bara blir blötsnö och halka och annan skit av det ju längre fram i mars vi kommer... 

 

 

Nej, det är nog lika bra att vi packar ihop vinterprylarna som ändå inte funkar här i kustlandet och börja fundera på när hyresgästerna i fågelholkarna börjar flytta in. Alla härliga vårtecken....kom igen nu! Vi är redo. 

 

¤¤¤¤¤

 

 

Andra reflektioner?

 

Flygbolagspiloter som strejkar och många resenärer håller andan och hoppas på att kunna lösa sina resor kors och tvärs på annat vis. Har flera bekanta som senaste dygnen kört bil, åkt nattbuss och liftat med långtradare söderut efter norrlandskusten för att ta sig till Arlanda i tid. Följer med spänning vad som händer den närmsta veckan eftersom familjen ger sig ut på äventyr om nåt tag. Dock är det förståeligt att piloterna strejkar för tryggare arbetsförhållanden och bättre anställningsvillkor. Det ska alla ha rätt till.

 

¤¤¤¤¤

 

Little Baby Rian, dvs vår nyaste medlem i klanen käkar och växer. Precis som små bebisar ska göra. Det är lite märkligt att följa en liten knodd via Skype och dagliga filmer, istället för att vara nära. Märkligt i den mening att vi helst vill vara på krama-varje-dag-avstånd. Men avstånd till barn och barnbarn hör väl till vardagen för de allra flesta så det är väl inte läge att hänga med huvudet föör mycket. Ynglingen i fråga gurglar och ler precis helt perfekt så morföräldrarna kan känna sig lugna och behöver definitivt inte kasta sig på nästa flight söderut för att styra upp det hela. Föräldrarna sköter uppdraget väl!

 

¤¤¤¤¤

 

Boktipset för dagen är av karaktären skåpmat men i bokform. Med det menas att det är redan lästa böcker om går i repris. För visst har vi alla läst en mängd bra böcker genom åren som efter en tio, femton år fallit i glömska eller åtminstone nån sorts dimma. Boktitlar som fortfarande kittlar i läsarnerven bara genom att blir utplockade ur bokhyllan. De där gamla vännerna i hyllorna förtjänar ett varv till på nattduksbordet.

 

Veckans gamla goding på mitt bord är Paul Coelhos Alkemisten, läser den med samma innerlighet även denna, den andra gången.  

 

Så, nu vill jag gärna att DUsom läser lämnar en kommentar om vilken bok du gärna läser om igen. Nån titel som du spanat på....där på biblan eller hemma i bokskåpet. Nån bok som var speciell för länge, länge sen.

Tänk så många boktips det kan bli.

 

Mortuta

 

 

 

 

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards