Väldigt många av oss har under barndomen haft bästisar som man delat allt med. Allt från att alltid lekt tillsammans på dagis och i skola till att dela hjärtesorg och festkvällar blandat med dötrista kvällar skavfötters i soffa och lånat kläder och smink. Haft lika kläder, gillat samma grupper och rätt ofta samma killar. En sån där vän som till och med fått läsa i dagboken, den där låsta och gömda som dolde så mycket för omvärlden.

Väldigt många av oss har också varit med om då bästisen valt bort och gått till en ny BFF (Best Friends Forever) och tomheten efter ett sådant svek har känts rakt in i hjärtat...för att kanske sen blekna då en ny bästavän dykt upp på radarn. Eller så har saknaden efter någon att dela allt med varit under en längre tid.

Bästa vän-fenomenet är verkligen på gott och ont. Barn/ungdomar ( och av någon anledning är flickor verkligen överrepresenterade i detta ) knyter ofta upp sig på en bästa vän och fallet blir då också hårt då det skär sig mellan vännerna. Övergivenheten blir total och de av oss som fostrat döttrar kan med största säkerhet dela erfarenheten av förkrossade flickor.

Jag kommer alltid att vara själv, Ingen vill leka med mig, Vem ska jag vara med i skolan nu?

Känns det igen?

Ingen kan vara så elak som en före detta bästis...om man har otur. Den ultimata hämnden verkar vara att berätta något som sagts i förtroende till den som då för stunden står längst fram i bästispyramiden. För det känns ibland som ett pyramidspel, då man betraktar flickors spel mellan varandra...och ja, det finns en del att göra där.

¤¤¤

Varför skriver jag då om detta och gör denna inledning?

Har funderat över hur vi hanterar sådant som vuxna och vad det gör att män/killar/gubbar/grabbar i större utsträckning har en hop vänner och inte någon specifik bästa vän. Är det bättre? Eller kanske blir det en ytligare vänskap? Fortsätter flickor i stor utsträckning att ha bästavän-synsättet även i vuxen ålder och vad ger det för konsekvenser.

Mycket att fundera på och ni fattar att det såklart inte är ett forskningsbaserat resonemang jag baserar mina tankar på och att det förmodligen finns lika många förhållningssätt som människor. Men, men.....man ska väl ha nåt att grunna på då tillfälle ges då det regnar eller är kallt eller då långpromenaderna behöver någon tanke-bränsle.

Nåväl, låt oss beta av några av dessa frågor.

Varför är killar/pojkar mer benägna att hänga i grupp? I mitt yrkesutövande möter jag många tonåringar och det är rätt uppenbart att killar sitter i flock eller själva. Det är rätt sällan som man ser/hör att tonårspojkar pratar om en person som sin bästa vän. Pojkarna gör saker i grupp, eller kanske bara sitter bredvid varandra med näsan i dator eller mobil. Umgås de? tveksamt...men de finns runt varandra. En hög killar spelar pingis, fotboll eller nåt annat sport-relaterat, cyklar på väg hit eller dit. Sällan två och två.

Självklart finns undantag, men i det stora hela har jag iakttagit detta.

Hänger vuxna män med endast en person och delar livets stora och små med denne...nu övergår jag till gissningar och betraktelser av det andra könet genom livet.

Jag tror att de har flera vänner och beroende på vad man gör och vill diskutera eller utöva väljer man ur sin vän-palett...Låter lite enklare eller kanske det är något som de då missar?

Fortsätter flickor att ha bästis in i vuxen ålder? Ja, jag tror att övergången till en större vänkrets tar lite längre tid beroende på hur uppknuten personen ifråga varit till en enda vän. Inte bara en gång har jag läst om/talat med unga vuxna tjejer som känt sig ensamma och övergivna då den där enda vännen flyttat till annan studieort/arbetsplats eller liknande och att man inte riktigt vet hur man skapar nya vänskaper. Svårt att kliva fram och visa att man vill umgås med flera olika vänner. Somliga drömmer envist om en ny bästis som man kan äga på samma vis som i tonåren, vill alltså inte riktigt bli förtrolig med flera olika.

Baksidan av barndomsbästavän-fenomenet alltså.

¤¤¤¤

  Att kalla någon sin bästa vän kan ibland kanske tolkas som att man utestänger och degraderar alla de andra som är betydelsefulla i livet. Alla de som man verkligen vill dela livet med och hjälpa och stötta och få samma tillbaka vid behov. 

Vänner som är viktiga.

Min teori och livsfilosofi är att alla de som är mina nära vänner är mina 

Bäst på något vis-vänner. Ingen position i en pyramid här inte.

- Vännerna som funnits med sen barndomen och som man inte behöver förklara allt för, om släkten och så...och som vet vad som hände för länge sedan. Som träffat ens föräldrar och de som inte längre finns i livet.

- Vännerna som kommit in under livets gång och som följt det stora och lilla i vardagen. De som man kan skratta och gråta med även om man inte ses varje vecka. De man ringer och frågar hur det är eller kramar om lite extra då man ses.

- Vännerna som tack vare blodsbanden finns. Puss på er.

-Vännerna som man fått via jobb eller liknande. De där som man möter på i både lugna och stressade situationer och som kan både klappa en på axeln eller heja på då det osar lite katt. De där vännerna som man nödvändigtvis inte behöver veta allt om och som man inte heller öppnar upp hela sitt register för men ändå bara älskar att ha i vän-påsen.

- Vännen som jag valt att dela i livet kräver väl sin egen plats. Är väl närmast att kalla BFF?

...ja och så de där kategorierna som jag för stunden glömt bort. Har ju inte direkt nån liten lista i plånboken som jag bockar av på...

Hur tänker ni andra runt detta med vänskap i vuxen ålder? Har ni fler vänner nu än i tonåren? Behöver man vänner då tillvaron är tokfylld av familj och tvätt och jobb och allt?Försvinner en del då andra poppar upp...och är det ett nederlag eller livets gång?

Mortuta