Under de senaste veckorna har det varit lite s.a.s "tungtrampat", i sinnet i alla fall. Många dagar har upplevts som kämpiga eftersom min ork och mina ideér om vad jag ska klara inte gått hand i hand direkt. En j-la skitperiod alltså. 

Men, så vänder det igen.

Denna påskhelg har/är som en energi-boost av stora mått. Alla våra utflykter med lunchpaketen, verdträna och glada och utvilade människor och djur är så så så stärkande. Det kan ju låta simpelt men är ett faktum.

Sol och snö och sällskap. Det var en bra medicin denna gång...

En god känsla finns i kroppen.

För tredje dagen i rad traskade vi så iväg vid lunchtid, denna påskdag. Denna gång lockade vi med en god vän och hennes jycke. Hundarna flög som tokar, vi andra trampade tappert på i skoterspår och eget trampade leder och belönades som vanligt med gott fika.

Fascinerande nog har vi, under denna härliga påskhelg varit i stort sett ensamma ute i skogen. Ja, inte vid havskanten eller skoterleden såg vi skymten av några andra entusiaster. Var är alla? I vanliga fall blir vi omkörda av och inlindade i skoteravgaser, omåkta av skidåkare eller bara träffar på likasinnande skogsmurvlar....Inte kan det väl vara så att alla rest bort? Otippat!

Äsch, de var så söta ihop...ni får se på en bild till.....

Finns det nåt att filosofera över denna dag? Nja...har inte kommit så långt in i tidningar och nyheter. Återkommer i morgon....då kan vi diskutera nån väsentlighet.

Måste förbereda lite inför matlagningskväll med goda vänner.

Laga mat, prata lite, fixa fram, prata mer, provsmaka en snutt, prata på, äta mer, prata, prata....ni fattar va?

Mortuta