Somliga dagar dyker funderingar upp om det är dags att krympa ihop boendet till nåt mindre än en 70talsvilla med trädgård, bastu  och annat smått och gott. Ideér om sånt som stadsmiljö och cykelavstånd till det mesta, flaschigt nybygge på 8:e våningen eller kanske romantisk sekelskiftesvåning med 3-meterstakhöjd eller mer realistisk trerummare i ytterområde....

Andra dagar är det fullständigt självklart varför vi fortfarande bor en bit utanför stan. Naturen och tystnaden (relativt sett alltså...), rejält tilltaget med livsutrymme och så förstås de filsofiska samtal växelvis på bastubron och i badtunnan. Guldstunder.

Så, man kan sammanfatta det med att vi inte är riktigt redo för en förändring än. Vem vet, det kanske inte heller blir det. Det är helt klart möjligt att bo en bit utanför "händelsernas centrum" och ändå ta del av precis allt man vill. Handlar förmodligen mer om huruvida man fortsätta underhålla ett stort hus då det numera inte är dagligt nyttjande av alla ytor. Fast, det är rätt mysigt att pyssla på, göra om och fixa även om det inte är sovrum längre...nya tider och nya användningsområden.

Fast....vi får väl ändå hoppas att det inte blir en framtidssituation då barnen suckar och sinsemellan klagar på att "päronen" inte haft förstånd att bo lite mer funktionellt då det väl är dags för ålderns höst-perioden. Får väl be dem lite snällt att påminna oss i tid, då det är dags för förändring.

¤¤¤¤¤¤¤

Långfredag är det alltså. Nedärvt i generationer är känslan av en långtråkig och dötrist dag, en känsla som är rätt svår att göra sig kvitt trots att nutida attityd är en helt annan. Kanske våra barns generation sprider en annan känsla vidare. 

Eftersom denna påsk är en helg i hemmamiljö är kalendern helt tom. Nöjesresandet får det väl nån måtta på, säger Luther som sitter på axeln som en rufsig påsktupp. Jojo, tack för det. Men det är onekligen ganska skönt att göra planer lite sådär på uppstuds och njuta av ledig tid ihop. Långfredagstraditionen med storstäd har för första gången fått stryka på foten till förmån för långgymträning och så långlångpromenad med kamerafokus. Ett bra val visade det sig (dammtussar och sunkig toalett finns ju kvar till morgondagen...så är det ju) och målet för våra vandrarkängor blev en vandring längs Umeå Älvdal. 

Lite björkfrossa har väl aldrig skadat? Fascineras av färgmixen i en miljö som den här årstiden egentligen är rätt gråtrist. En grön mossa, en gul gren eller ett rött hus gör därför sån stor skillnad och kontrasterar verkligen.

Öppet älv-flöde och snart upptinade åkrar men också en hel del is på vattnet. Leriga stigar och vägar...överallt! Många grupper av människor runt grilleldar och fikabord, så vi var definitivt inte ensamma om att göra älven sällskap denna långfredag.

  Ett café i vardande dök upp, alltså måste det bli ett återbesök då solen och värmen kommit. Perfekt läge med vattnet som granne.

  Som varje vinterutflykt med självaktning utförts de senaste 35 åren ska apelsinklyftor ätas. Gärna med lite kletiga fingrar och givetvis alldeles för få och små servetter...lägg till en bit kexchoklad och allt är fullkomligt!

Fascinerande är att denna miljö, med hästhagar, åkrar och ängar och gamla timrade husknutar finns bara 5-10 minuters promenad från busshållplats och stadskänsla, några minuter till på cykel och man befinner sig mitt i city.

Snacka om att bo med en fot i vart läger. 

  Avslutade med värmande fika på det enda långfredagsöppna cafeét i citykärnan...Tack Valls café, vi njöt verkligen.

¤¤¤¤¤

Vad gör ni andra denna långfredag?

   Mortuta