Tänk, tack vare detta himla snöande och stormande och sånt har så många människor något att tala om. Inga pinsamma tystnader längre....

Snacka om isbrytare i en lite ansträngd middagsstämning där det är svårt att hitta gemensamma punkter. För det är väl så att vi alla delar upplevelserna av skottandet, eller hur? Ja, väldigt många i alla fall...gårdar, balkonger, broar m.m

För att inte tala om alla samtal som handlar om huruvida plogandet sköts bra eller dåligt. 

Britter brukar ju annars anses vara väderpratarnas mästare men.....då har de inte mött Svenskar i Snö....beat that if you can!

Letade rätt på en fin sommarbild som får mig att, trots mitt vinterälskande sinnelag längta till gröna gräsmattor, sol och värme.

Det är vackert med blommor trots allt....

Nej, nu är det dags för en pulsa-i-snön-promenad-med-en-tokglad-hund.

Gilla, gilla, gilla   

Mortuta

Det senaste dygnet har jag, tillsammans med två goda vänner tillbringat på SPA. Vi åkte dit med inriktningen Långsamhet, Stilla Samtal och en behaglig Massagebehandling.

Precis så blev det också.

Jag lyckades göra i stort sett ingenting på en hel dag....ganska bra gjort. Hasade runt i tofflor och badrock, en tidning under armen och ett glas vatten i handen. Mitt massageval var Klassisk Afrikansk Massage och det var helt underbart. En skicklig massör knådade hårt som f-n, undvek inte de muskelknutar och ömmande punkter som fanns utan fick kroppen att bli mjuk. Från tårna till huvudet vandrade masssören och efter det fanns det ingen annan råd än att bara ligga ner och sova.

Vad fanns då mer att göra då kroppen och hjärnan vaknade till igen? Tja, bland annat saltvattensbad. Man flöt som en kork, lyssnade på stilla och vacker musik...

Utanför dörren ven snöstormen och utomhuspool och äventyrsbad lockade verkligen inte. Tur att man kunde välja att stanna i stillheten och tystnaden.

Även på detta ställe fann jag roliga/konstiga saker. Denna gång i det s.k Green Room där stolarna var udda. Vid första anblicken såg jag inte stolarnas fina form men sen såg jag...alla fina rumpor. 

Efter många timmar på denna oas förflyttade vi oss (givetvis efter lite sedvanligt piffande av befintligt och oföränderligt hår, kropp och utseende...)  och avslutade vi Stora Njutardagen med en middag på en yttepytteliten italieninspirerade restaurang. Ett fynd att besöka igen, en krog med max 20 stolar och kanske fem bord....men med enormt god mat. Man kan ju tro att vi efter middagen var redo för en krogrunda men icke det....

Vid tiotiden släckte vi alla tre lampan, totalt utmattade efter en hel dag av.....

i stort sett ingenting.Skönt

Hem i snö och blåst och spårig väg och många dårar efter vägen....

Trött och utvilad på samma gång. Tack A och G för ett dygn med många och långa goda samtal och många och långa goda stunder av tystnad.

Mortuta

Visst är den underbar....denna kvinnas roliga tanke över livet. En god vän gav mig en bok fylld av dessa finurliga teckningar och tankar och dessa har gett såå många goda skratt...eller kanske mer fniss. 

Under perioder i livet står man man verkligen där "vid hissen" och funderar över varför tillvaron känns som en enda lång uppförsbacke. Det är svårt att se nån enda liten plattform att hämta andan på utan gnetandet uppåt är så brant och målet är svårt att se.

Nu må jag ju erkänna för er, det är inte så ofta som jag ställs inför dessa tankar. Varför det, kan man ju undra?

Tur? Kanske det.

Har livet handskats vänligare med mig än andra? Det tror jag inte alls.

Vill jag inte se verkligheten kanske? Knappast.

Är det så att jag är så uber-optimistisk så att det inte biter? Ha....nu börjar vi närma oss sanningen.

Jag tänker ofta att saker och ting som händer går att dra erfarenheter av, hur man för sig själv kan benämna eländen och motgångar med andra ord...inte för att låtsas som om de inte finns utan för att ställa sig lite utanför och betrakta. Vad leder det till, hur kan det bli något bra ur det, finns det ljuspunkter i mörker?

"Ha!"...,säger de som drabbas av dödliga sjukdomar och andra stora personliga katastrofer,..."det är lätt att säga".

Jag vet, jag vet.....har inga sådana erfarenheter...tack och lov.

Tror bara att människor mår bättre rent generellt om man ser livet som mer "halvfullt glas" istället för "halvtomt"...om ni fattar...

Solen lyser så oändligt skönt idag. Hunden och jag gav oss ut på en gå-rakt-mot-solen-tur och det var så fint överallt. Han tyckte nog att jag var lite besvärlig som ville stanna och fota eller bara betrakta allting runt omkring mig. Tänk vilken energi-boost det är att vara ute i "vårvintervackerhet". Just idag känner jag mig lite lyckligt lottad att för en gångs skull kunna välja att vara ute flera timmar mitt på dagen, väl medveten om att det inte inträffar så ofta i min vanliga vardag.

Promenaden hann också inehålla en liten ( nja...kanske inte liten direkt) hundincident med en annan hundägare, eller mest hunden förstås. Blir lite less då vuxna överlåter promenerandet till rätt små barn som förväntas hålla i en lätt argsint skitstor hund som vill, på hanars vis, mäta krafterna med min hund...som tack och lov visade sig från sin bästa sida.

Vi fick backa och vänta på en sidoväg efter att den förtvivlade pojken drogs på sulorna och rumpan efter hunden. Allt gick bra men jag hoppas att mamman som promenerade en bit bakom fick en tankeställare.

Vi kom välbehållna hem.

Nu ska vi nog gräva en lite grop i en driva så att jag är redo för nästa soldag.Skulle kanske passa med en hög fräknar på näsan nu? 

Mortuta

Vädret idag har varit helt sagolikt. Gnistrande snö och strålande sol, såpass varmt (alltså...inte-kallt är nog en bättre benämning) att man inte frös ihjäl utan vantar korta stunder. Några centimeters nattgammal nysnö gav lite motstånd i pulsandet på skoterspåret. Underbart är nog det bästa ordet.

   Maken, jag och hunden hade en skön tur ut till isen. Vi fick väja för skotrar lite då och då, hosta lite då bensinångorna passerade men för övrigt var det  härligt. 

Det blev lite pusslande av tillvaron tack vare två spännande skidstafetter som vi ville se......men solen vann. Tur är då det, tänk om man skulle "glömma bort" att vara ute i vinterföre till förmån för att se vintersport på teve.....

¤¤¤¤¤¤¤¤

Min fascination för annorlunda skulpturer och konst har följt mig genom livet. Om man går efter kajen i Sundsvall kan man stöta på dessa fina katter. 

   Vackert!

Tänk om man skulle ha dessa skulpturer i trädgården.....kanske tillsammans med de där tranorna jag visat tidigare? Skulle nog bryta av från resten av kvarterets stil.....

En variant/alternativ till fågelskrämma i jordgubbslandet? Nä....fy på mig.....hädar ju konstnärerna.

Slutligen är det så att vi/jag inte lyckats lista ut vilken låt det är...ni GeoCaching-problemet.....fortsätter att humma långsamt, lagom fort och i ett rasande tempo....fortfarande utan framgång...har något nåt tips på hur man ska gå vidare?

Mortuta

Tänk, denna älgstötte jag på i en hotellfoajé....

Hm, undrar ur konstnären/installatören tänkte....

"Ahhh, jag tror jag gör en älg i naturlig storlek....av nät....med små plastmuggsgranar som absolut inte ska vara i rätt storlek.....kan bli vackert." 

Märkligt, men coolt på nåt vis. Får ju erkänna att det var kanske enda gången jag sett en älg på så nära håll utan att få panik och hjärtklappning.....men stor var den...

Det här kanske kan vara något som går att använda för att få människor att bli mindre rädda för stora,läskiga djur. Tänk...terapeuten leder in sin fobi-patient i ett rumfyllt med nätdjur....mm, en ny nisch för konstnären?

Det senaste dygnet har en melodislinga snurrat runt i mitt huvud. Behagligt tänker väl någon, det är väl bara att sjunga med tänker en annan.

Så enkelt är det inte. Jag vet nämligen inte vilken låt det är, vet inte texten, inte tempot och inte vem som gjort den på riktigt. Det enda jag har är fyra notrader pianokomp där man tagit bort alla eventuella anvisningar o ledtrådar.....Åh, vill veta!

Men släpp det.....vän av ordning försöker lösa mig ur tvångstankarna om melodin.

Kan inte...

Okej, det är så här. Våra vänner A&M kom igår med ett GeoCaching-problem som behövde lösas. För att få fram koordinater till ett cach måste melodigåtan knäckas. I ett tidigt stadie sa de båda att detta är en riktigt svår cach. Och det är det vill jag lova.

Vi spelade, sjöng, laddade hem appar för att kunna få hjälp, engagerade malteserna och deras släkt och vänner, ringde upp folk i dusch och bussar. Youtube-ade hit och dit.....utan resultat. Vid tvåtiden i natt var vi tvungna att, OBS för stunden; kasta in handduken. 

Då jag vaknade i förmiddags fanns truddelutten  där i mitt huvud i gott sällskap med sirapskänsla och huvudvärken. Schysst kombo, va?

Nu ska jag ut på långpromenad och kanske sjunga den för träden och fåglarna....

Avrundar med en annan typ av konst.  

Hittade en sån läcker bild från ett besök på en vingård i somras.

Man kan göra konst av tomflaskor också....

Ha de

Mortuta 

En långpromenad kan vara bra på många sätt. Idag fyllde den verkligen sitt syfte, lindrade den tunga huvudvärken rejält och fick mig att må betydligt bättre. 

Traskandet ger också tillfälle till att fundera över stora och små saker, älta en stund och se saker från olika perspektiv. Undrar ibland hur de människor som inte har tid/möjlighet/ork att vandra lite varje dag får ordning på sina funderingar....

Det som fyllde mina tankar idag var föräldraskap, framförallt ur ett vuxenbarns-perspektiv...alltså då ens barn har klivit in i sina egna liv och val. Slutar man nånsin att oroa sig, bekymra sig eller betrakta barnen som sina små nån gång? Nja, en del av detta minskar definitivt med åren men detta med "minasmåälsklingar"-tankar är nog något som sitter i hela livet.

Att vara viktig för sina barn även då de är vuxna ser jag som en självklarhet...menar då alltså rollen som den som villkorslöst talar om att man älskar dem oavsett....sen är man ju givetvis också den som tar fram sina "pekpinnar" och ska lära dem hur det är "på riktigt" fast de inte alltid behövs....

Har en teori....då/om man hör någon annan säga " jag älskar verkligen din son/dotter" då.....då kan man andas lugnare, släppa taget lite. Känns det igen?

Hade tidigare generationers föräldrar såna här funderingar? Eller gick livet bara på? Visste man mer hur tryggheten skulle vara eller fann man sig i livets vändningar på ett annat sätt för 50-75 år sedan? Har inte så många äldre att diskutera med så den frågan är öppen....

¤¤¤¤¤¤¤

För övrigt så är återtåget som en enda Bergochdalbana på Liseberg....jag gör något trevligt som att se på sonens innebandy eller sjunger en övning och tycker att det känns bra...sen blir det mindre bra förmiddagar som lön för mödan....Ibland känns det värt eländet och stundtals inte alls....

Jobbet hägrar och besöken känns meningsfulla men vet inte när det blir mer kontinuerligt och "på riktigt" igen. Stundtals poppar en massa ideér fram som jag noga stoppar tillbaka i huvudet för att inte bli stressad.

Har i alla fall tänkt att försöka använda bra tid till bra saker och sen finna mig i att detta år inte blev som jag tänkt mig ( har för övrigt tänkt så hela tiden, är på nåt vis hela tiden positivt inställd till eländen då de kommer...knäppt? inte omöjligt..) Kanske mår jag bra av att stoppa klockan helt och betrakta livet sådär lite från sidan....

Mortuta

för övrigt så tänker jag nog inte lägga ut mina inlägg på FB längre utan ni som vill läsa får kolla in här då och då om ni vill följa mig......

Pling....första slanten i önskebrunnen.

Jag vill kunna måla akvareller i så softa färger.

Plask, där åkte nästa peng ner.

Jag vill kunna måla detaljer i fina penseldrag.

Sådärja, slut på slantar för denna gång.....

Mortuta

Idag är det kallt som f-n, nånstans vid -28 tror jag.

Huvudet är inte med idag så det får bli en vilodag...

Alla i huset kurar i soffan med kaffe och filt

Vi ses en piggare dag 

Mortuta