Tänk dig att du sitter mitt bland människor som delar ditt stora intresse. Alla kommer dit bara för att bilda ackord i samstämmighet med dig. Ni jobbar fram de vackraste klanger och ett brett leende sprider sig hos de närvarande, en känsla av samhörighet finns i rummet.

Vad beskriver jag?

Att sjunga i kör förstås!

Två kvällar i veckan kliver jag av mitt lärar-mamma-hustru-jag och blir en sångare bland alla andra. Då rensas hjärnan från vardagens eventuella slit och istället fylls själen med endorfiner som ger behagliga känslor.

Detta har varit något jag ägnat mig åt under i stort sett hela mitt vuxna liv. I allt från flick-kör, gymnasiekör, utbildningens kammarkör och sen "kom jag hem" till Kammarkören Sångkraft och allt det som jag fått uppleva som sångare där. Det är svårt att gradera vad som är mest givande, konserter, tävlingar eller alla övningskvällar som givetvis är vägen till alla framgångar....?

Jo, det är ju faktiskt de alldeles vanliga körövningarna som är bäst. Stunder då vi övar nåt riktigt svårt och som vi sen kan helt perfekt till sist.

På senare år har jag upptäckt ännu en sångform, nämligen barbershop och det ger kanske ännu mer skratt och glädje än de vackraste klanger.

Nåja, det ger mitt liv en extra dimension och ork.

Utanför fönstret ser jag vår lönn stå med små musöron. Det verkar segt med lövsprickningen just nu. På nåt vis så har det stannat av litegrann på grund av kylan som vi haft den senaste veckan. Men.....det hindrar inte "pollenhelvetet" att yra runt i luften och ställa till med elände för mig. Huvudet är mega-tungt, det kliar i ögon o mun och jag skulle kunna sova jämt....Alltså, "kom igen nu våren och värmen, fixa till det här så att man kan börja njuta igen"!

Sonen gav sig iväg till Venedig idag, han ska möta upp med sina systrar som kommer resande från Malta. Det är deras julklapp till honom, snacka om lycko-kille!!!

Hoppas att de får sköna dagar och njuter av varandras sällskap, det är ju numera inte så ofta som de kan träffas alla tre.

Syskonrelationer är något som man måste vårda och underhålla, det är verkligen inte något som bara sköter sig självt. Detta tror jag våra barn börjar förstå och det känns bra för oss "gamlingar".

Alldeles nyss ringde E och berättade att han kommit välbehållen till Venedig och nu vandrade runt på gatorna och beundrade allt det vackra. Härligt!

Nämen.....då är det väl dags att köra igång med lite jobb då....rättningar kan man aldrig få för många av, eller?

Tack o hej

leverpastej

Mortuta