I "tidernas begynnelse" låg huvudstaden mitt i landet. Mdina, på en liten bergknalle på drygt 250 m och med sikt ut till kusten i princip runt om. Ja, då man står på stadsmuren alltså. En hög mur med bred vallgrav omgärdar de gulvita sandstenshusen med trånga gränder och mysiga små torg. Mdina är numera ett av de kända utflyktsmålen som turister har på sin to do-lista. Vilket också medför att mängden folk/m2 är rätt hög....

Några öde gränder fanns det dock här och där. Dit där varken hästskjuts eller guidade grupper hade sin rutt. Tyst och lugnt, vackra ljusa väggar och möjlighet till reflektion.

Några konsthallar och kyrkor hann besökas innan orken tröt.

För ett antal hundra år sen bytte landet huvudstad till Valletta, beläget vid kusten med rejäla torn och möjligheter till försvar mot presumtiva anfallare...och såna har det funnits gott om över tid. Turkar, fransmän med flera som dock inte lyckats fullt ut. År 2018 är denna stad europeisk kulturhuvudstad och det ska verkligen spännande att få ta del av Lill-öns kultur.

Vem vet, dessa nutida hällristningar kanske kommer i positivt blickfång. Eller så får de åldras lite till innan de ska kunna berätta något gör omvärlden om livet i Mdina.

För övrigt är tillvaron perfekt. Alla de tre underbara är nu samlade här, tillsammans med sina kära blir då familjen är komplett och prat och mat och allmänt häng fyller dagarna.

Dessvärre börjar nu också nedräkningen för denna vistelse. Men före det ska sonen firas rejält, Rian ska lekas med hysteriskt mycket och hela flocken ska i sitt inre lagra familjens kärlek.

För övrigt är det sååå varmt just nu, vi håller oss inne mellan 12-17 och försöker göra uteaktiviteter på morgon och kväll istället.