I månader hade vi väntat, läst i folders och lyssnat på förhandssnacket från inside-källor och hört kulturförståsigpåarna ge hintar om att det skulle bli något utöver det vanliga. Något mer än en vanlig Night at the Opera...så att säga.

  Lite trevligt mingel och, som man säger i sportvärlden, uppsnack i baren innan det var dags. Innan den tvåtusenhövdade premiärpubliken skulle få se och höra och uppleva opera av det mer spektakulära slaget. Vi tog det säkra före det osäkra och repeterade den mytologiska sagans handling för oss, så att vi inte skulle känna oss helt bortkomna och kunna hänga med i svängarna då tyska arior började ljuda över regementet. 

Må då säga att ÄNTLIGEN fick jag nån konkret reell användning av mina studier av de mytologiska sagorna under svenskastudierna. Tack för den kursen universitetet!

Kung Agamennons död, dottern Elektras hämndbegär, moderns och älskarens öde och mer än så lär man väl aldrig nånsin glömma och nog blir det väl att fundera över huruvida nån här och där lider av Elektrakomplex (alltså då en dotter är starkt ...okejrå, fööör starkt kopplad till sin far..och vill hämnas alla oförätter som kan eventuellt hända farsgubben).

Sviterna efter en operaföreställning alltså....

Men ett dån startade det, där ute på den 200 meter långa scenen på regementsområdets parkering. Förvandlad till gravplats, palats och allmän blod- och utgjutelseområde. 

Fantastisk musik, fantastiska sångare, fantastisk scenografi och en handling om en...ursäkta ordvalen....helt j-la sjuk familj där man mest vill dräpa och hämnas. Blandat med trånande efter barn och förbehållslös syskonkärlek.

Gigantiska dockor styrda av lyftkranar med rollinnehavarna i korgar sjungande och agerande. Oerhört imponerande.

Symboliken med den nakna kropparna som bildade en förkroppsligad svans på den ondskefulla modern var oerhört effektfullt. Ålande, insmorda i lera och blod ...

Långt bort kom han då, genom en skog med eldsflammor ...den förlorade sonen. 

Elektra blev precis den megaupplevelse som media och arrangörer ville att det skulle vara. Vi i publiken var helt lyriska och insåg nog alla där vi stod, vid 23-tiden i mörkret att vi varit med om något helt unikt för vårt operahus, vår stad och vårt land. Mäktigt och märkligt.

Såhär nån dag i efterhand kan vi båda konstatera att en repris-sväng skulle vara bra. Alltså en föreställning då vi kan lugnt sitta och lyssna fokuserat på själva operan, följa handlingen mer i detalj och inte fladdra runt med blicken för att inte missa någon av alla de fantastiska sceniska effekter som upptog våra sinnen.

Kan alltså bara gratulera alla er som har er upplevelse kvar...

¤¤¤¤

Sommaren klöser sig fast, åtminstone på dagtid. Varmt och skönt, kanske inte bad-väder direkt men fortfarande riktigt härligt. Bara att gratulera alla er som fortfarande har semester.

    Sol och son, bra kombo....

Mortuta

Genom hela livet har filosofin varit att "de allra flesta människorna vill väl och inget ont", "vi bor i princip på landet och där kan ju inget hända" och så vidare. Det ingår i min grundlivssyn att tro det bästa om omvärlden och inte måla "fan på väggen" som en del gör rätt ofta. Det har fungerat, i stort sett prickfritt får man säga.

Men de senaste  åren har dessa påstående naggats i kanterna allt mer. Tyvärr.

Jag tänker mer exakt på alla villainbrott som sker både i storstad, villasamhällen och byar. Sommartid verkar det  bli nån form av överdoser vad gäller den sortens brottslighet. Den senaste månaden har lokalpressen skrivit om hur förmodade ligor åker runt och rekognoserar i kvarter och spanar på huruvida folk är hemma eller bortresta. Vi har kunnat höra mer eller mindre trovärdiga beskrivningar om märkliga markeringar på broar och annat. 

Jag har varit rätt skeptisk, tänkt att det är en allmän misstänksamhet mot främlingar som går överstyr såhär i sommarvärmen. Trott på en viss dos av nyhetstorka i dagspressen. Min godtrogenhet har, om man frågar de mer misstänksamma lyst stark som en hundrawattare. Jag vill inte leva misstänksam...nej, verkligen inte.

De tokvarma nätterna den senaste veckan har hållit många vakna, så även vår granne. Många korsord och sittaochtitta-stunder har det blivit för den gamle mannen och han kunde då idag upplysa oss om att vi under den senaste veckan haft objudna gäster som spanat in hos oss, kollat in våra fönster och annat....men tack och lov blivit avbrutna och störda av den rörelsestyrda utebelysningen. Tack för det maken att du drev igenom det köpet! Tack för grannsämjan må man väl också säga.

Swisch....där for min godtrogenhet och tro att vårt lilla kvarter ska vara skyddat från allt. 

Ha...men vi har ju vakthund! Tjuvar göre sig icke besvär, de skulle inte komma sig iväg för Den Brune Brorsan vill ju bli kelad och klappad.

Njae, skämt åsido. Det känns lite läskigt det här och vi ska definitivt stänga fönster mer noga nu, det är då säkert. Men det bär emot att bli nojig och överarbeta det hela...

Har ni andra också ändrat tankesätt? Från godtrogen till misstänksam? Kanske rent av blivit drabbade i sommar?

¤¤¤¤

Eftermiddagsturen med Kenzo var så vacker, vatten och himmel och skog och.....

Det är livskvalité att ha förmånen att bo fem minuters promenad från dessa vyer.

¤¤¤¤

En kudde i utesoffan, en bra bok  och kvällen är räddad. Med viss högtidlig "nu bryter jag upp första sidan på en ny bok"-känsla ska Mats Ahlstedts Den röda damcykeln påbörjas. 

Ibland är det så att hjärtat nästan svämmar över, upp till bredden fyllt av varma känslor och stolthet. Stolthet över vad som andra människor uträttar och över drivkraft och vilja hos nära och kära. 

Stora saker och händelser kan väcka sådana känslor men också de s.a.s futtiga situationerna. Det är säkert lätt att visa på de stora händelserna i samhället som vi alla kan vara stolta över, brandmännen som kämpar mot stora skogsbranden och Missing People som hittar igen små försvunna barn...men vi har säkert alla våra egna stolthetslistor.

Några från min söndagslista....

Utlandsdöttrarna kämpar vidare med sitt mission med att få malteserna att träna crossfit (uppenbart med framgång), lokaler blir för trånga och expansion är på gång. Det gör oss här hemma väldigt stolta att se och höra deras energi och drivkraft i jobbet med Spartan Kettlebell Gym. Attans vilka brudar....våra småtjejer alltså....

Stolthet är det verkligen vad jag känner då jag, än en gång trotsar höjdrädslan och klättrar högt upp i en kantig tall bara för att några sketna kordinater säger att en liten plastlåda finns allra högst upp. Detta i gott sällskap av en trillion mygg, en påhejande make och en något fundersam hundpolare. Geo caching alltså.

Stolt blir man då också då de Röda Lejonlaget i sista sekunden med lika stor del tur som skicklighet lyckas peta in bollen och ordna oavgjort i dagens seriematch.

Detta till den lilla trogna publikens stora glädje. 

Lite bonusstolthet känns väl också då maken och hans gode vän släpat, burit och kärrat upp " ett helt källargolv" genom en liten lucka under några svettiga dagar. Imponerande.

Nu verkar den mest intensiva värmen fått ge vika för en mer normal augusti, dvs lika delar fukt och sol och däremellan ett gäng klädsamma moln. Allt ackompanjerat av en 20 grader sådär. Mer hanterbart allså för oss nordbor, vi som är lagomsträvande även vad gäller temperatur.

Okej, vi gillar ju också värme men behöver kanske lite andrum då och då för att kunna glädjas fullt ut. 

Humlor och getingar lever loppan i blommorna just nu och det är rena rama julafton för en fotonörd som jag. Ni som inte gillar såna bilder får väl blunda eller bläddra förbi på nåt vis. Jag vill ändå visa dom, varsågod.

Söndagskvällen går mot sitt slut och ny arbetsvecka står på tröskeln. Om förra veckans arbetstempo var lite av uppstartskänsla och  laid back så varvar det definitivt upp nu. Fler och fler är tillbaka efter semestrar och tyvärr eller tack och lov så är det väl så att tillfällena till senakvällarmedrosévin med vänner minskar i samma hastighet.

Veckan erbjuder snöflingesång, spektakulär operapremiär och ett och annat kettlebellspass. Jo, jag lovar att nu jädrans är det slut på slöandet och kroppen ska få arbeta på max.

Vi ses

Mortuta 

Om man, under sommaren färdas efter mindre vägar, alltså något smalare och krokigare än de där europavägarna, de där storvägarna som oftast blir vägvalet då man snabbt ska färdas från a till b.

Men, om man nu inte har så himla bråttom och väljer småvägar...ja, då kan man med rätt stor säkerhet få syn på en och annan handgjord skylt som lockar med fika.

Erfarenheten säger, alltså den privata mångåriga fikaforskningen, att en handgjord skylt förebådar hembakat och välsmakande. Kaffe som ,om man har lite tur serveras i vackra gammeldags koppar på fat. Visst håller ni med?

Det är ett sommarnöje så gott som något.

Ofta är dessa ur grönskan och värmen upp-poppande fikaställen sammankopplade med någon förening eller hjälpinsamling till något gott ändamål. Go-fika som bidrar till nåt.....Dubbel vinst alltså. 

   En av de fika-mekkan som familjen besökt de senaste veckorna var ett riktigt småkakshimmelrike. Ett sommarcafé öppet bara en enda dag, så det gällde att pinna dit i tid för att få möjlighet att välja fika ohämmat. Det var säkert 15 sorter välsmakande småbitar för en billig slant, men med full frihet för alla besökare att betala mer om man så ville. Alla pengar gick oavkortat till ett barnhem/skola i Uganda, detta organiserat av en lokal förening.  

Solen sken ikapp med alla oss besökare som satt där ute på en gårdsplan nära havet mellan Umeå och Skellefteå. Visst blir det ett Café am Mere nästa sommar också?

¤¤¤¤¤

Kanske vore nåt att fixa här hemma på gården? Göra gräsmattan till ett fik för en dag, baka utav tusan och sen skänka pengarna till nåt bra ändamål. Hm, ska fundera på det till nästa sommar...

¤¤¤¤

Det brinner just nu längre ner i landet. En av tevekanalerna har haft extrasändningar varje timme och beskrivit hur eldens framfart förstör enorma arealer. Så fasansfullt för dem som bor i byar och samhällen som under de senaste dagarna evakuerats. Tänk...snabbt packa ihop det nödvändigaste och se och höra elden komma närmre och inte veta om man kan återvända. 

Just för stunden verkar det vara lite lugnare, ingen vind som jagar fram elden och kanske....kanske....kanske blir det ett regnväder imorgon i området. Fast, då behövs det väl minst ett dygns slagregn för att det över huvudtaget ska märkas.

Försiktigheten med eld i naturen blir då inte mindre...blir nästan lite nojig och vill inte ens ha glasögonen framme ute ifall det kan bli solkatter och sol-bränn och sånt. Ni vet sånt man alltid såg buspojkar på film göra med förstoringsglas. (eller var det dom där på film som hamnat på ensliga öar och behövde en eld för överlevnad?)

¤¤¤¤

Avslutar tisdagskvällen med att se Morden i Midsummer, det hundrade programmet. Få se nu, hur många har man tagit ihjäl genom åren i det grannskapet? 

Kan meddela för den nyfikne att första liket i detta avsnitt hittas i Köpenhamn...jo,jo..nu börjar man söka sig utanför det egna grevskapet rejält.

Innan vi vet ordet av har vi Barnaby i en stad nära oss...

Mortuta

Alltså

Är tiden inne i nån nerförsbacke just nu eller? Lutar året litegrann?

Dagarna och veckorna går så hiskeligt fort just nu. Nyss var det visst lilla tösen Maj som flaxade förbi trots att vi kämpade för att förlänga den månaden allt vad som gick, för att hinna med allt som ska fixas och donas under den månaden. Sen sprang den kransprydda Juni hurtigt in på banan och skämde faktiskt ut sig lite grann eftersom det blev lite onödigt kyligt, går visst aldrig att lite på helt fullt...

Men sen kom Juli-bruden och då blev det hot hot hot...överallt.

Vi krokade fast donnan Juli rätt rejält i båtbryggor och stugknutar, uteserveringar och klipphällar och säkert också på en och annan balkong. Många av oss mutade henne lite lätt med grillat och goda sallader, kalla drycker och perfekt sällskap. Hon bjöd tillbaka med varma badvatten, vackra solnedgångar och solbrända axlar. Tackar Tackar...

Då vi alla lutat oss bekvämt tillbaka kom den mer oberäkneliga syrran Augusti. Stod bara här helt plötsligt i fredags och meddelade att det var dags för det årliga besöket. Lite överumplade men ändå rätt glada tar vi emot med öppna armar. En varmt mottagande som ska räcka hela månaden hoppas vi, eller hur? Lite mysvarmt mörker kan väl inte skada oss då vi fortsätter vårt utomhusliv.

¤¤¤¤

Efter en titt i trädgården visar det sig att det börjar vara dags för skörd, inom några veckor är vinbär och hallon och körsbär och en massa annat inne i huset. Det gäller bara att göra det allra bästa av skörden, fixa sånt som man själv vill äta under vintern. 

Måste bjuda er på några fina bilder.

¤¤¤¤¤

SM i fri idrott har varit på tapeten i vår stad under helgen och maken och jag var där. Massor av publik, kanonväder (ja, ja...okej, inte just då den där sista timmen på fredagen då det blev skyfall, hagel och åska) och sverigeeliten av idrottare. En mängd affischnamn och en hoper kommande storstjärnor visade sin klass för oss, både kunniga och noviser. Väldigt roligt. Och ja, roligt var det ju förståss att heja fram stadens egna stjärnor som tog både en och annan medalj.

¤¤¤¤

För övrigt då?

Well, well...imorgon börjar vardagen igen. Dags att vända tillbaka dygnet litegrann. Kanske just därför sitter jag nu vid midnatt och skriver, pigg som attan och extremt medveten om att tidpunkten för att kliva upp igen närmar sig med stormsteg.

Det blir några hund-dagar innan kropp och hjärna kommit överens och en arbetsdygnsrytm infunnit sig igen, en sån som innehåller sömn och träning och arbete och annat i en väl avvägd mix. 

Så blir det.....

..Ska också försöka få ihop lite text om bra böcker som lästs/lyssnats hittills i sommar. Kanske ni andra har några tips till mig istället. Vi kan väl byta, på nåt vis?

Mortuta

Antingen är det ren slump eller så är det på nåt vis tänkt att vara. Mitt fokus på forsar, strida strömmar och farliga vattendrag forsätter. Som en röd tråd genom denna sommar går det, helt tydligt. Hur det går till....ja, det vete gudarna...

Under några dagar åkte vi runt i övre Norrland. Av någon outgrundlig anledning blev  det stora forsar och vackra vattendrag som blev vårt mål. Vi har beundrat och fascinerats av kraften och skönheten i forsar. 

Först ut blev Kukkolaforsen, norr om Haparanda. Vackert!

Nyfikna och frågvisa är vi på våra resor, fick rätt på att dessa broar/bryggor som gick rätt ut i den strida älven byggs upp i midsommartid varje år...utan några som helst spikar eller liknande. Detta för att vårvinterisen river med enorm kraft varje vår och det gör att det inte går bygga upp bestående broar. 

Intressant var det också att se fiskare stå ute i båt mitt i den strida forsen med stor håv och fånga sik. Så häftigt.

¤¤¤¤

Sen följde en kringelikrokig färd genom glesbygden till Storforsen strax norr om Älvsbyn som var, om möjligt ännu mäktigare. Ingen av oss förstod i förväg vilket enorm skådespel det är med denna fors och hur oerhört vackert det är.

Dånet. Strömmarna. Kraften. Ljuset. 

Fantastiskt är väl det enda ordet som duger....

Givetvis stod jag där på kanten och hade lite andan i halsen av tänk-om-man-ramlar-i-känsla...som vanligt alltså. Men ändå var jag tvungen att stå på stenar, jättenära och titta ner och ta massor av bilder. Okej, lite knäppt är det men så fungerar jag.

¤¤¤¤

Mitt vattentema under dessa semesterdagar slutade vid en vacker stillsam tjärn med ljuvliga färger och total tystnad. Där blev nästan avtryckarens ljud störande och jag hyssjade ner både mig själv och hunden som lyckligt rullade i blåbärsriset.

En helt annan vattenmiljö.....men lika vacker.

Sagoskogskänslan var total, om man bara kisade lite extra så dök John Bauers figurer fram, längst bort i tjärnens kant. Miljön inbjöd till att fantisera och jag blev sittande vid strandkanten med en hel del berättelser som började köa i mitt sinne för att få ta plats i skrivblocket. Kan bli spännande stunder då mina små historiefrön ska växa till sig till nåt mer.

¤¤¤¤

Nej, nu får det verkligen vara nog med denna vattenfokusering. Nån måtta får det väl vara på min offentliga bearbetning av vattuskräcken...fast det är väl inte riktigt tror jag. Bara en skräckblandad förtjusning och förälskelse...

Mortuta

( En väl använd liten skolorgel i skolsalen i Glommersträsk hembygdsmuseum. Detta instrument ingick i lärarens grundutrustning och släpades med då skolan bytte undervisningsby lite då och då)

Med åren och kanske med ökade insikter om livet har intresset för historia vuxit fram, steg för steg. Inte i de stora dimensionerna, såsom hunnerna och djingis khan och de senaste århundradens värsta slag och sånt...nej, nej, inte alls.  

Det handlar istället om ett växande intresse för den lilla människan och hur livet varit för de som levt och verkat i ett sammanhang utan vårt high tec-samhälle tett sig. 

Har det med åldern att göra tro? Det här med att vilja veta mer om hur det faktiskt var förr? Eller är det för att man föddes i en brytningstid då det var fullt möjligt att bo på landet med utedass samtidigt som andra en bit bort hade alla bekvämligheter? Kanske en mix av insikt och nyfikenhet men också en slev av beundran över hur man med, med våra moderna mått mätt kunde skapa så vackra och hållbara saker för sitt dagliga arbete. Sådant som människor nuförtiden betalar dyrt och ställer på sina samlarhyllor.

      Ett antal hembygdområden, museum och liknande platser har besökt den senaste veckan och på många vis liknar de varandra allihopa men ändå så olika. Landet verkar vara fyllt av hembygdsföreningar och enskilda entusiaster som vigt sina liv åt att visa oss andra hur det varit, hur det såg ut innan vi stormade in med teve, micro och dator.

Jag samlar inte på gamla saker. Har aldrig varit förtjust i gamla möbler. Nej, skulle nog heller aldrig komma på tanken att ställa upp ting på hyllor för beskådan i mitt hem....möjligtvis om det är någon sak som enkelt kan användas i vardagen, då kanske....Men, nej förresten, allt detta gör sig bäst i miljöer för allmän beskådan. 

Fast...det som har ett personligt värde är en helt annan sak. 

De ting som man vill föra över till kommande generationer som gåva. 

Vad kommer de om hundra år att förundras över och beundra, tro? Vilka ting finns i framtiden hembygdsmuseum? Givetvis har vi hantverk även nu som är väl värt att visa och vara stolt över för våra kommande generationer. Vi har vackra möbler, vackert porslin och oerhört fina textilier. Men de där vardagliga sakerna för hem och hus...njae, har svårt att se vad som ska förundra en betraktare år 2114.

Vad tror du?

Kommer man ha tagit reda på den här delen från en fiskebod utanför Haparanda och begrunda vad man skrivit och vad vi ville berätta med dessa förkortningar? Eller så vet man att vi, precis som i alla tider ristat in våra initialer mest för skoj.

Mortuta (...was here...som det kan stå på en del väggar)

Då det nu äntligen är tropisk värme i Norrland...och det är det sannerligen inte varje dag på året, då finns det nästan inga alternativ. Och man bor vid vattnet, då vore det nästan korkat att inte inte bege sig ut på böljan den blå. Trots att kall-vattu-och båtskräcken ( som jag berättade om tidigare i veckan) finns där så går det inte att låta bli. Måste ut på havet!

Så, ut i en säker båt med säker kapten och dessutom trevligt sällskap till en liten ö.

Brune Bror gillade verkligen att det fläktade. Hundar och värme är vanligtvis ingen toppkombination men detta fungerar. Var nog mer orolig att hoppochskutthunden skulle kasta sig överbord av ren och skär livsglädje kombinerat med bad-iver. Men tack och lov, han höll sig i skinnet (pälsen alltså) och satt stilla med nosen mot blåsten.

Sola och slappa hela dagen lång. Jo, man tackar!

Till sist ville nog alla göra som hunden, dvs ligga under en buske i skuggan.

För övrigt sker det inte många knop...

Ska lyssna på radio, läsa tidningar och uppdatera vad som sker i världen om nån dag eller två. Nu gäller mest växelvis sol och skugga och det som hör därtill.

Mortuta