Om man sliter som en tok och lagar mat i överdimensionerad mängd den ena dagen så kan man lyxa den andra dagen som belöning.
Av nån anledning drabbas jag nästan alltid av paniken " tänk om det inte räcker/är tillräckligt gott/inte hinner bli klart" och därför lagas det som regel en hel del för mycket då det bär till. Lördagen bestod med andra ord av kökstjänst i timmar, med riktigt gott resultat....om jag får säga det själv...(hm, och vem kan hindra mig att göra det? näjustdet, ingen!)

Yngsta tösen har under veckan varit på besök från Malta och då samlade vi släkt och lite annat "löst folk" vid vårt stora matbord och åt och pratade och åt och skrattade. Mycket trevlig kväll. Känslan var stark av den stora italienska familjen med de äldre vid kortsidorna ( jag och systern min alltså..) och de yngre utspridda runt, många samtalsämnen som pågick samtidigt. Härligt!

En tanke fick också till alla de som på daglig basis är 10-12 vid matbordet. Typ Familjen Annorlunda-storlek alltså. Kära nån vilket arbete att få bra variation, tillräcklig mängd och så dessutom få det se gott och trevligt ut (vilket jag hävdar är mycket viktigt)...varje dag. Stum av beundran för all planering som måste krävas....ja, och all mängd av allt som krävs. Det räcker gott med att släpa hem många kassar då och då..och då är det ju inte tio liter mjölk varje gång. Fattar att det lätt blir snabba lösningar och mer av karaktären utfodring, för det var det stundtals i vårt hem då barnen var små. God mat kan det ju ändå bli även om det inte är av långkoks-typ. För det är ju så, ingen unge orkar vänta på mörad gryta så många dagar i rad...

Idag och imorgon och kanske rent av nån fler dag blir det då alltså "left overs" till lunch alt. middag. Så smaskigt!!

Dottern blev tidigt i morse "av-vinkad" vid flyget och det dröjer många månader innan vi ses igen. Suck. Ser ändå att hon har det bra och har bott in sig i "sitt" nya land och det är ju viktigast. Många skillnader är det då vi jämför levnads- och synsätt på allt från kyrka till barnledighet. Det blev en del diskussioner om detta under gårdagens matprat och då barnledighetsdebatten började kunde vi konstatera att Sverige är oerhört i framkant. Jämförelsen 6 veckor och 1 1/2 år säger det mesta.

Övrigt då?

Följer tidningarnas rapporter om letandet efter det försvunna planet och man kan ju bara ana alla de känslor som de anhöriga pendlar mellan beroende på vilken av alla teorier som matas fram på "löpet". Lever de? Kraschade de direkt? Flög de ett tag och sen skedde det något? Stackars, stackars människor....det vore kanske "bäst" (missförstå mig rätt...givetvis är det ju bästa scenarie att hitta alla levande på en hemlig flygplats i Kazakztan typ) om det hittades vrakdelar så att olyckan kunde bekräftas och sorg och panik bli ett faktum.

Vardagen är tillbaka här hemma med den vanliga lilla familjen i huset.
Förbereder en ny vecka med sång och jobb och sång och kurs....håller alla tummar och tår att den ( riktigt besvärliga ) storsnuva som drabbat och fortfarande löper runt bland mina kollegor inte ska hoppa på mig. Blir lite lätt hypokondrisk och söker efter ont-i-halsen-känslan eller febervärme då och då under dagen. Inget än....So far so good...(ta i trä, typ).

Vad gör du/ni under veckan?
Ägnar du mesta tiden åt att fota vardagsbilder? Ni vet 5/5 på antingen FB eller Instagram...skapas väl som motvikt till alla lyckobilder antar jag. Men, som allt annat som blir populärt går det inflation i det...men, jag gillar idén. Så länge man nu inte går på jakt i sin vardagsmiljö på det mest stökiga och fula under uppdraget bara för att bevisa nåt.....

Mortuta

(attans, ett helt inlägg utan foton...hm,hade nog inget som passade riktigt)

Milde tid

Då naturen är i sitt vackraste slag är det nästan svårt att förstå. Svårt att titta utan att ropa " Åh så vackert" och svårt att undvika andnödhet av ren och skär beundran för det ljuvliga.

Lägg dessutom till att det är stunder då man får tillbringa tid med likasinnade, lagra kilovis med energi och solkraft och lycka över att få åka skidor....

Ja,då kan man inte annat är vara glad...

       Österrikiska alperna, närmare bestämt den lilla snuttegulliga byn Finkenberg i södra Tyrolen har varit årets skidåkarmål för oss. 

En rekordvarm vinter varnade oss om att det inte skulle vara snö och kyla som möttes oss och mycket riktigt....15-18 grader varmt och blåsippor i backarna trots att byn är på ca 800 ö.h

Faktiskt en varmare vecka än våra malteser, och det är ju riktigt otippat.

      Vacker by med mängder av gästhus och småhotell. Halva byn ägs av familjen Stock som driver hotell och andra företag. Stock verkade för den kalenderbitande delen av ressällskapet så bekant så vi tog reda på (läs googlade...) att det var en störtloppsolympier från 1980-talet som flyttat hem till byn och startat en massa bra för hembygden. Det får man väl ändå kall positiv pay back time, eller hur?

Nåväl, vi kom för skidåkning och se.....skidåkning fick vi...

Kabin 1 och därefter kabin 2 förde oss från det gröna vårlandskapet via vårvinterns töande fläckar upp till det vita vackra. En lite märklig färd genom årstider på 10 minuter, man förundrades varje morgontur och eftermiddagshemfärd.

Väl uppe på de höga höjderna, 3500 möh-glaciärerna var det helt helt underbart. Massor med snö, perfekta pister och allt annat som man vill ha. Det går nästan inte i ord beskriva vilka känslor som detta väcker.

Bilderna får tala för sig själv.

Rast och vila i solskenet var det inte bara vi som gillade....

Ressällskapet är precis som jag dedikerad härlig skidåkning och allmän livsnjutning så...vad mer kan man säga än....det var BRA!

Dock kan man säga att snön och solen tröttar, så som vanligt blev det endast stugsittarmiddagar och tidiga kvällar, afterski....javisst,  men inget nattklubbshäng på suspekta barer, men det gör ju faktiskt ingenting...huvudsaken var att vi fick åka skidor.

Solen sken konstant på oss, varje dag och väldigt varmt. Vindstilla både uppe på de högsta alptopparna och i dalgångarna. Vurpor och krascher lyste med sin frånvaro. Lite smörigt i backarna på eftermiddagarna förstås men i stort sett perfekt. 

Måste avsluta med vad vår hyresvärd tillika mataffärsföreståndare ttodde att vi som svenskar bara skulle älska. Ha, ha.. hon ansåg nog att detta var någon form av nationalgodis för oss. Jag var däremot något tveksam...

Hem igen till kalla nord och mötas av is och snålblåst och en del snö som man trodde hade glömt att komma. Mars-väder och april-väder, det har vi kvar att få innan våren kommer på riktigt. Skidorna och pjäxorna packas ihop men planeringen för nästa skidresa är redan i full gång. Få se nu....var ska vi åka??

  Mortuta

Den här veckan har verkligen gått i svart/vitt. Eller kanske rättare sagt en grågrågrå tillvaro. Nyanserna av den färgen har verkligen stått som spön i backen, precis som regnet som slår mot rutorna ikväll.

Håller detta i sig så kommer våren fort i år. Bra? Dåligt?

Känner mig en aning ambivalent för lika mycket som jag gillar vinter lika mycket ogillar jag detta slaskblask som mars månad hittills bjudit. Och ska det vara så...ja, då kan det lika gärna bli vår.

Så som traditionen bjuder på fredagar så inhandlas det ett knippe tulips. De fungerar lite som glädjefilter och motvikt till allt det gråa. 

¤¤¤¤

De senaste dagarna har en tämligen ny ljudbok rullat på i mina öron. Som lite motvikt de senaste veckornas läsande om krig, sorger, elände och annat som krävt att mycket av min analytiska förmåga letade jag efter en bok som kanske gav mer förströelse. Så...det blev den senaste i serien om Bridget Jones...

  Underhållande och tämligen lättläst (lyssnat i det här fallet). Stunder av avkopplande lyssning...så att man nästan somnar ibland och måste spola tillbaka gång på gång. Njutbart lyssnande....

Trodde jag alltså.

Men ack vad jag bedrog mig. Mer stressig bok får man leta efter. En historia som till stor del bygger på twitterkommunikation och sms-meddelanden som skickas fram och tillbaka i ett rasande tempo. Lägg därtill tidsuppdateringar gång på gång på gång. Herregud, jag är helt svettig efter att ha lyssnat på ett par kapitel. Uppläsaren Rachel Molin gör ett bra, om än kanske väl teatraliskt jobb och agerar mer än läser men ändå...

Ska man få hög stresspuls bara av att lyssna på en bok? Ja, uppenbarligen.

Att använda sig av dessa nutidsfenomen så intensivt i litteratur är väl inte helt utbyggt i skrivarvärlden, har själv svårt att känna mig bekväm i stilen. Det blir inte så många partier av god prosa och handling som leder framåt. En åldersfråga? Skillnader i nyttjandet av sociala medier mellan åldrar?

Hashtag hit och hashtag dit...snabba ryck i kommunikationer.

Huvudpersonen Bridget blir helt uppslukad av sättet att bli synlig i etern, desperat att få följare på twitter. Förhindras till att sköta vardagen som hon vill i väntan på sms-svar. Förtvivlad då ingen reagerar på vad hon skriver och inser samtidigt inte konsekvenserna då hon trycker på sänd-knappen, det går inte att ångra och att det verkligen inte är en bra idé att twittra i berusat tillstånd. Som lyssnare är det naturligtvis en del fniss och skratt och humor, och sida upp och sida ner av klassiska Bridget Jones-situationer. 

Men, en stressig eftersmak är det ändå...

Stundtals överväger jag att sluta lyssna men....icke det, har man börjat så ska man avsluta. Fattar ni vilket luther-spöke som sitter på axeln och bevakar.

Man ska slutföra och man ska inte ge upp...

¤¤¤¤¤

Kvällen borde ägnas åt att packa inför morgondagens skidreseavfärd men istället blev det tändaljusmysmiddag och Let´s Dance. Det blir upp med tuppen och desperations-stuva ihop nåt som verkar bra att ha med sig.

Blir nog bra, bara snön finns dit vi ska!

Mortuta

Vaknar till ett ymnigt snöande landskap. Snön ligger tung på trädgårdens äppelträd och det är vintervackert så det kniper i hjärtat. En skönhet som är förgänglig, det kan man verkligen kalla nysnö. Måste helst upplevas i nuet och rent krasst så gör det sig inte riktigt lika bra på bild. Doften av snö är ju, som bekant svårfångad på bild....så därför får ni ingen färsk snöbild av mig.

Okej, kan ju också bero på att det fortfarande är morgonrocksläge i hushållet...

Gårdagen bjöd på en hel del upplevelser, insikter och erfarenheter. Årstidsinvigning och mobilisering på torget, volontärjobb med information och allmänt fix och trix på agendan. Det blev en del springande runt som serviceperson för artister samtidigt som kaffetermosar skulle fyllas på i glashusfiket och mellan varven en hel del prat med folk på stan om vad som skulle gå av stapeln på stora scenen senare på kvällen.

Split vision, multi tasking....mycket i huvudet på en gång, jajamen.

 Hann dock i en paus rusa iväg till Stora Hotellets område för att beskåda (åtminstone se på den långa ringlande kön...) invigningen av det renoverade hotellet. Enligt de som kom ut från visningen är det mycket fint, både själva hotellet och innepiazzan med krog och bageri och annat...bör erkänna att jag är grymt nyfiken på detta ställe. 

Så, vad hände då på scenen? Hur välkomnades vårvinter-årstiden?

Musik med tung bas och viktigt budskap. Uppmaningar och budskap om rätten att säga nej (FATTA-kampanjen alltså...) och så ett performance med symbolik...både enkel att begripa men ändå på nåt plan högt ovanför mitt huvud. Men det gör numera ingenting, har slutat låtsas att jag alltid förstår.....Ägnar mig mer åt att, på alla sätt försöka uppleva och känna in det som händer...om jag vill.

Njuta, förfäras, begrunda, betänka och bara vara med i nuet. Bästa sättet tycker jag. Sen kan det vara att jag och skaparen av det jag ser/hör är hyfsat överens eller ibland på helt olika planeter. Och det är klart, givetvis blir det ofta enklare om man får nån form av konstnärlig varudeklaration eller introduktion.

Så var det nu inte denna gång. Saker och ting bara hände och jag stod där och tog in allt. Spännande och vackert var det dock då aktörerna kom runt rådhuset och upp på scenen med facklor, allvarliga och med dova trummor som ackompanjemang. 

Därefter skedde något märkligt på scenen med staty-kroppar, mjölskakningar och varmt vatten. Ja, mysko är väl rätt bra ord.....

Men....vackermärkligt och fascinerande på nåt vis. En tusenhövdad publik som stod blick stilla och knäpptysta. Bara det är ju häftigt.

Be mig dock inte förklara vad som skaparna av detta tänkt.... 

Sen kom öset upp på scenen, jojk - rap - soul - tung-gung. Det var betydligt lättare att förhålla sig och med hjärta och kropp känna att detta tilltalar mig.

Hade fullt sjå med att dansa då dessa tjejer stod på scenen så bilderna är från stunden efter då jag trängde mig in med journalister och reportrar. Ha,ha...volontärkläderna hjälpte väl till litegrann. Fick då rätt snabbt en uppgift som kamerablixtrare...En av tidningsfotografernas blixtar pajade och jag fick, genom att ta tokigt många blixtbilder med min kamera hjälpa proffsen...

¤¤¤¤¤¤

Idag är det Stora Frukost/Kaffe i Soffan-dagen.

Kan också kallas Dagen Då Man Glor På Tråkig Teve För Länge.

Vasaloppet alltså.

Hejar på mina kollegor som kämpar i spåret (eller det som inte verkar vara några skidspår alls...). Kämpa Kämpa Kämpa!

Mortuta

ps. snön har böjat smälta och ser nu inte alls sådär vacker ut på träden, Typiskt! Vilken tur att jag inte klafsade ut med morgonrock och kamera.....ds

Tiden går så fort. Som en snöboll i nerförsbacke, fast det är förmodligen en av de sämre liknelserna man kan använda denna vinter. Hur många av oss har sett snö så lång period att nån snöbollspåhittighet hunnit landa i sinnet? Inte då hos mig. Tyvärr bör man väl tillägga. För det är väl så att de flesta av oss har så brått att kuta framåt mot något i livet så vi inte ser möjligheterna till ett eller annat snöbollskastande eller snölyktebygge...

Nåväl, nu är det mars månad och med det följer kanske nya möjligheter, vem vet?

  Ikväll är det dags igen för en årstidsinvigning, nu är det livet i vårvintern som ska manifesteras på nåt vis. Har ryktesvägen, läs över köksbordet, hört talas om bland annat samesång ihop med hiphop och den här gången borde umeborna gå man ur huse för att till exempel se och höra Cleo....jag måste faktiskt säga att hon är en av de senast nerstoppade i min favoritartistgodispåse. 

   Hon uppträder tillsammans med Christin Amparo....

Det är sånt tryck...gung...ös...ja, vet inte hur man beskriver det...men bra är hon! Ser verkligen framemot A night at the square ikväll...på torget 18:00 alltså.

Det är sportlov nu och många barn drog en lättnadens suck igår eftermiddag vid tvåtiden och traskade hem med vetskapen om att det ligger en veckas sovmorgnar framför dem. En del använder lovet mer bokstavligt till något sport-aktigt medan andra mest bara tar det lugnt och gör sånt man känner för....sover, hänger med kompisar eller inget alls. Avundas dem lite faktiskt.

Faktum är att lov-livet är ett minne blott för mig nu. Har ju valt nytt jobb, nya villkor, nya möjligheter med både för- och nackdelar alltså. Än så länge ingen saknadskänsla, det kanske kommer på måndag då de tidigare kollegorna är lediga och jag stegar iväg mot kontoret för att få undan en massa arbetshögar....fast jag tvivlar. 

    Lekte med kameran igår och titta vad som fastnade så fint på linsen....de två grabbarna i huset. 

Trivs rätt bra med båda, så det så!

Eftersom vår resa till snörika Alperna närmar sig med stormsteg så ska väl möjligheten till en och annan snöboll öppna sig för mig...Vilken tur!

Lev och må

Mortuta