Det är mycket man kan säga om operan som konstform. Den form av musikalisk konst där man istället för att leverera sina repliker i tal för att sen sjunga nån lite frejdig sång som utfyllnad gör allt kommunikation i en musikalisk form. Samma form oavsett det är en nyskriven eller riktigt gammal opera.

Det kan vara hur knepigt som helst att begripa sig på, märkliga intriger, svårfångad musik eller bara rent hur besvärligt som helst att höra vad de sjunger...även om det numera finns översättningstextremsa i taket. Ja, alltså många hinder på njuta av en operaföreställnings-banan som kräver massor av sin publik. Mest av allt kanske det krävs att man har läst på storyn och är utrustad med öppna sinnen och tålamod.

Alla dessa hinder på banan är som bortblåsta då Mozarts Figaros Bröllop hade premiär på Norrlandsoperan för någon dag sedan. Som vanligt i en scenografi och regi som kliver utanför ramarna och det traditionella men med en stor skopa igenkänning. Redan då dirigenten slog an overtyren (inledningen, starten på det hela alltså) klingade det en klocka. I sitt inre kunde man då se filmsekvenser ur filmen Amadeus, då den unge Wolfgang springer med peruken på svaj och det kan ju inte börja bättre med en publik med stora leenden. Den känslan fanns kvar hela föreställningen igenom.

Mozart knåpade ihop detta verk på drygt sex veckor, herregud...hade han dubbla timmar på dygnet, tro? Förstående fru som tog hand om familjen då..mer än vanligt? Manisk läggning? Jotack, vi har väl anat det. Geni? Hm, say no more.

Den gjorde succé vid premiären i Paris 1786 och var starskottet för en Mozartfeber som kanske kan jämföras med nutida pojkbandsfeber?

Umeåoperans version är förlagd till år 2068 med en del nutida samhällsfunderingar förstås men med samma maktmissbrukande greve, dubbelkonspirerande betjänter, svartsjuka men smarta grevinna och så en kärlekstörstande kerubinne. Som det ska alltså. Intet nytt under solen. 

Eftersom man givetvis inte får fotografera under föreställningen så blir det några fina bilder från programbladet. Den under bilden föreställer rollfiguren Cherubino, sjungen av Annie Fredriksson. Den rösten....suck. Ville bara trycka på repeat i hjärtat och höra henne om och om igen. Mötte flera som hade samma upplevelse och känsla så då kan jag inte hört fel. Nåt på minuskontot...för utjämningens skull typ? Nej, har svårt att sätta fingret på nåt. Möjligtvis är det lite svårt att höra vad en bas sjunger i låga lägen...typ.

Tips för dig som inte är så himla operafrälst och ändå vill känna sin Mozart på pulsen. Gå på NOP!

¤¤¤¤

För övrigt då?

FruKatt vet verkligen hur man använder en lördagmorgon. Slappar på en mjuk matta, blickar ut över hushållet som behöver helgröjas...anser att det är någon annans jobb, hon ska ägna sig åt kontemplation.

¤¤¤¤

FredagsAW på ett mysigt ställe. Biblioteket, en lounge-del på Stora Hotellet. skön miljö för mysiga samtal. En bra avslutning på veckan.

¤¤¤¤

Jamen, då är det väl bara att ta tag i röjning/inköpslista/tvätthög/kompisfika/träning

Mortuta