Antingen är det ren slump eller så är det på nåt vis tänkt att vara. Mitt fokus på forsar, strida strömmar och farliga vattendrag forsätter. Som en röd tråd genom denna sommar går det, helt tydligt. Hur det går till....ja, det vete gudarna...

Under några dagar åkte vi runt i övre Norrland. Av någon outgrundlig anledning blev  det stora forsar och vackra vattendrag som blev vårt mål. Vi har beundrat och fascinerats av kraften och skönheten i forsar. 

Först ut blev Kukkolaforsen, norr om Haparanda. Vackert!

Nyfikna och frågvisa är vi på våra resor, fick rätt på att dessa broar/bryggor som gick rätt ut i den strida älven byggs upp i midsommartid varje år...utan några som helst spikar eller liknande. Detta för att vårvinterisen river med enorm kraft varje vår och det gör att det inte går bygga upp bestående broar. 

Intressant var det också att se fiskare stå ute i båt mitt i den strida forsen med stor håv och fånga sik. Så häftigt.

¤¤¤¤

Sen följde en kringelikrokig färd genom glesbygden till Storforsen strax norr om Älvsbyn som var, om möjligt ännu mäktigare. Ingen av oss förstod i förväg vilket enorm skådespel det är med denna fors och hur oerhört vackert det är.

Dånet. Strömmarna. Kraften. Ljuset. 

Fantastiskt är väl det enda ordet som duger....

Givetvis stod jag där på kanten och hade lite andan i halsen av tänk-om-man-ramlar-i-känsla...som vanligt alltså. Men ändå var jag tvungen att stå på stenar, jättenära och titta ner och ta massor av bilder. Okej, lite knäppt är det men så fungerar jag.

¤¤¤¤

Mitt vattentema under dessa semesterdagar slutade vid en vacker stillsam tjärn med ljuvliga färger och total tystnad. Där blev nästan avtryckarens ljud störande och jag hyssjade ner både mig själv och hunden som lyckligt rullade i blåbärsriset.

En helt annan vattenmiljö.....men lika vacker.

Sagoskogskänslan var total, om man bara kisade lite extra så dök John Bauers figurer fram, längst bort i tjärnens kant. Miljön inbjöd till att fantisera och jag blev sittande vid strandkanten med en hel del berättelser som började köa i mitt sinne för att få ta plats i skrivblocket. Kan bli spännande stunder då mina små historiefrön ska växa till sig till nåt mer.

¤¤¤¤

Nej, nu får det verkligen vara nog med denna vattenfokusering. Nån måtta får det väl vara på min offentliga bearbetning av vattuskräcken...fast det är väl inte riktigt tror jag. Bara en skräckblandad förtjusning och förälskelse...

Mortuta

( En väl använd liten skolorgel i skolsalen i Glommersträsk hembygdsmuseum. Detta instrument ingick i lärarens grundutrustning och släpades med då skolan bytte undervisningsby lite då och då)

Med åren och kanske med ökade insikter om livet har intresset för historia vuxit fram, steg för steg. Inte i de stora dimensionerna, såsom hunnerna och djingis khan och de senaste århundradens värsta slag och sånt...nej, nej, inte alls.  

Det handlar istället om ett växande intresse för den lilla människan och hur livet varit för de som levt och verkat i ett sammanhang utan vårt high tec-samhälle tett sig. 

Har det med åldern att göra tro? Det här med att vilja veta mer om hur det faktiskt var förr? Eller är det för att man föddes i en brytningstid då det var fullt möjligt att bo på landet med utedass samtidigt som andra en bit bort hade alla bekvämligheter? Kanske en mix av insikt och nyfikenhet men också en slev av beundran över hur man med, med våra moderna mått mätt kunde skapa så vackra och hållbara saker för sitt dagliga arbete. Sådant som människor nuförtiden betalar dyrt och ställer på sina samlarhyllor.

      Ett antal hembygdområden, museum och liknande platser har besökt den senaste veckan och på många vis liknar de varandra allihopa men ändå så olika. Landet verkar vara fyllt av hembygdsföreningar och enskilda entusiaster som vigt sina liv åt att visa oss andra hur det varit, hur det såg ut innan vi stormade in med teve, micro och dator.

Jag samlar inte på gamla saker. Har aldrig varit förtjust i gamla möbler. Nej, skulle nog heller aldrig komma på tanken att ställa upp ting på hyllor för beskådan i mitt hem....möjligtvis om det är någon sak som enkelt kan användas i vardagen, då kanske....Men, nej förresten, allt detta gör sig bäst i miljöer för allmän beskådan. 

Fast...det som har ett personligt värde är en helt annan sak. 

De ting som man vill föra över till kommande generationer som gåva. 

Vad kommer de om hundra år att förundras över och beundra, tro? Vilka ting finns i framtiden hembygdsmuseum? Givetvis har vi hantverk även nu som är väl värt att visa och vara stolt över för våra kommande generationer. Vi har vackra möbler, vackert porslin och oerhört fina textilier. Men de där vardagliga sakerna för hem och hus...njae, har svårt att se vad som ska förundra en betraktare år 2114.

Vad tror du?

Kommer man ha tagit reda på den här delen från en fiskebod utanför Haparanda och begrunda vad man skrivit och vad vi ville berätta med dessa förkortningar? Eller så vet man att vi, precis som i alla tider ristat in våra initialer mest för skoj.

Mortuta (...was here...som det kan stå på en del väggar)

Då det nu äntligen är tropisk värme i Norrland...och det är det sannerligen inte varje dag på året, då finns det nästan inga alternativ. Och man bor vid vattnet, då vore det nästan korkat att inte inte bege sig ut på böljan den blå. Trots att kall-vattu-och båtskräcken ( som jag berättade om tidigare i veckan) finns där så går det inte att låta bli. Måste ut på havet!

Så, ut i en säker båt med säker kapten och dessutom trevligt sällskap till en liten ö.

Brune Bror gillade verkligen att det fläktade. Hundar och värme är vanligtvis ingen toppkombination men detta fungerar. Var nog mer orolig att hoppochskutthunden skulle kasta sig överbord av ren och skär livsglädje kombinerat med bad-iver. Men tack och lov, han höll sig i skinnet (pälsen alltså) och satt stilla med nosen mot blåsten.

Sola och slappa hela dagen lång. Jo, man tackar!

Till sist ville nog alla göra som hunden, dvs ligga under en buske i skuggan.

För övrigt sker det inte många knop...

Ska lyssna på radio, läsa tidningar och uppdatera vad som sker i världen om nån dag eller två. Nu gäller mest växelvis sol och skugga och det som hör därtill.

Mortuta 

Rofyllt

Vackert

Skiftande

Svalkande

Inbjudande

Det är något magiskt med havet. 

Stort och mäktigt och helt fantastiskt.

Badstrandshäng under varma dagar är såklart härligt, åtminstone i små mängder...numera i alla fall. Med yngre barn i familjen var det en naturlig och given utflyktsplats under sommaren. Timme efter timme i vattnet, sand i fikamuggen och solbrända ryggar, mer regel än undantag.

Men numera...njae, det är rätt sällan som det blir nån tur dit nuförtiden....om man nu inte är på solsemester förstås.

Havet vill jag numera vara i närheten av då/där ingen annan är där. Då stillhet och skönhet kliver fram på första parkett och visar upp sig. Tidiga morgonbadspromenader med hunden som glatt sällskap i vattenbrynet eller kvällsdoppet för fötterna i solljummet vatten. Det är ljuvligt....

Jag har svårt att tänka mig att bo utan hav. Dvs att bo någonstans där inte vatten finns i min direkta närhet. Hav är för mig naturens avslut och begränsning. Där mark tar slut....vattnet tar vid...och sen  plats för ny mark. Havet delar på sommaren och förenar under vintertid. Jag vet att många får samma känslor och tankar inför fjäll och dess stora vidder och det kan nog vara sant.

Att hänga med vänner på vidsträckta sanddyner är ju också rätt behagligt...

¤¤¤¤¤

Trots detta, trots alla mina lovord så är det få miljöer som kan få mig att känna sånt obehag som havet. Sitta i en båt, stor färja eller lite familjeracer spelar nästan ingen roll, olustkänslorna ligger på lut beredda att poppa upp. Tänk om det blåser upp, huh vad det gungar, herregud vad djupt det är till botten...ja, tankarna speedar runt i huvudet om man inte stoppar dem redan i hjärnans farstu. Funderar då och då om något hänt i mitt liv som hjälpt till att skapa dessa hjärntroll. Ni vet sånt där om att man varit med om saker i sin barndom eller så...men nej, inget sånt. Jag kan alltså inte skylla på nåt, hittar på det här alldeles själv.

Svart, stormigt hav på hösten är något som jag bemöter med skräckblandad förtjusning...blir både darrig av och nyfiken på, samtidigt. Dånet från havet hörs ibland ändå in på vår gård och en kort promenad bort är stranden, att stå där på land går bra...men sen att bara tänka tanken att vara i en båt. Huh, så läskigt.

Familjen...ni fattar varför vi aldrig köpt nån båt eller stuga på nån ö, va?

¤¤¤¤

Men än så länge är det alltså bara sköna dagar vid vattnet som gäller, tack och lov. Häftiga, luddiga moln på klarblå himmel och fotsvalkarpromenader i ljummet vatten.

Mortuta

Måste bara visa några fler av utställningens vackra bilder. Poängterar än en gång att fotografen är Brutus Östling och att jag bara lyckats få fast hans storverk i min kamera, stum av beundran och väldigt imponerad (fast det tror jag nog alla läsare fattat vid det här laget....). 

  ¤¤¤¤¤

Samtidigt som vernissaget pågick var det kulturårets årstidsinvigning ute på ön.

Dags för Sommaren, Giessie...kontemplationens årstid. 

Tänk så rätt samerna har, den här tiden är som gjord för eftertanke och vila. Om man har semester är det förstås mer läge för ligga och filosofera-stunder men ändå....på kvällskvisten, då solen fortfarande värmer och myggen surrar i grupp ovanför huvudet kommer stunderna för nya tankar och andra, sedan tidigare undanstoppade funderingar.

De små vackra detaljer som växter bjuder på får mig att bara stå där och fundera, länge länge....Hur dessa små vinklingar dyker upp på blommorna år efter år utan att människan varit speciellt delaktig. Ja, visst är det en hel del växtmodifiering och växthusodlingar och sånt men grunden finns ju där från början. Det är stort, eller hur?

Blir också, mer och mer för varje år imponerad av alla de växtfantaster som finns i min närhet. De som kan namnen på alla de växter som under vårvintern drivs upp i de egna växthusen. De som vet hur man pysslar om de små skruttplantorna och sen med stolthet pryder sina trädgårdar med växter som en sån som jag aldrig hört namnet på. All min beundran till dessa människor och tacksamhet till dem som då och då förbarmar sig över mig, sticker åt mig en och annan kruka med sommarskönhet så att även min trädgård får en släng av sleven. Tack vare dessa personers mångåriga kännedom om mina växtkunskaper (dvs de ger mig små hintar om vad som behöver göras då och då) överlever mina växter.

Jag är nog mer en sitta på en bänk vid vattnet och glo-person, såna ska ju också finnas.....

Mortuta

Scenario 1:

Fiskhandlaren kommer på sin packmoppe, flakets plastlådor är till bredden fyllt med färsk fisk. En skarp doft av hav och givetvis också fisk slår emot den som närmar sig. Gatans invånare kommer med sina hinkar och skålar för att inskaffa middagsmat. Så långt allt idylliskt, eller hur?

Ovanför kretsar måsarna i tio-tjugo-...ja, kanske rent av hundratal. Loopar ner och kollar in nära, nära vad som bjuds för att sen på lagom avstånd skrikande betrakta vad som sker och framförallt vad som blir kvar till dem. För, det är ju så att fiskarna också kastar lite till måsen och truten förstås.

Lågflygande stora fåglar....huh....

Scenario 2:

Besök hos nya kompisen som entusiastiskt vill visa sitt husdjurs konster, förmågor och kärvänlighet. En undulat i en bur med fjäderdun lite överallt släpps ut till kompisens stora glädje, släpps ut i rummet och börjar flyga runt....nära huvuden och öron. Sätter sig skrikande (kvittrande i ägarens sinne) på gardinstången och betraktar rummet med dess besökare. Tar sikte på den mest rädda blicken och susar förbi med liten marginal för att sen vända och upprepa manövern.

Närflygande små fåglar...huh....

¤¤¤¤¤

Ja, så kan det alltså vara...det där med förhållandet till flygfän. Håller de sig bara på hyfsat avstånd går allt bra, alltså en bra bit upp i luften eller vankande på några stenar och inte visar intresse så funkar det bra...men inte jättenära. Med åren har det givetvis blivit mycket bättre och intellektuellt begriper jag att man inte behöver vara rädd eller få puls om skatorna spankulerar på gården eller om björktrastar i mängder invaderar träden men nån burfågel-domptör blir jag nog aldrig. Never..ever!

¤¤¤¤

Av en slump, eller kanske utan att veta att försynen hjälper till litegrann blev förra helgen dedikerad till fåglar och vingar i mängd. En ny utställning skulle hängas upp på Norrbyskärs Museum, kära syster med ansvar över detta ville ha hjälp med upphängning och praktiska göromål. Snabb som en strandskata (är de snabba?) eller kanske rent av som en örn kom jag till undsättning med starka armar och glatt humör. 

Den utställning som skulle råddas iordning var VINGAR med de tre konstnärerna Brutus Östling (fotograf), Andreas Hedberg (akvarell/olja) och Britt-Lis Lindqvist (textilkonst) och det kändes ärofyllt att få vara en del av förarbetet till vernissaget.

Vi flyttade runt, diskuterade och omformerade tavlor och installationer i all oändlighet innan vi blev nöjda. Tvinnade ståltråd, spikade och hängde, klättrade och vred mot alternativt från ljuset från de stora vackra fönstren i rummet. Till sist nöjda, så var även de två närvarande konstnärerna. 

Namnet på utställningen är alltså Vingar, vilket då alltså ger ledtråden till fågelmotiv. Och inte vilka fåglar som helst....herregud, så mycket vackert och häftigt på samma gång i samma rum. Jag vet inte hur många varv konstverken betraktades och begrundades.

Brutus Östling, en världskänd fågelfotograf ställde ut fantastiska bilder som både lockade till skratt och lite huh-huh-känslor. Otroligt imponerad.

Den som är det minsta lilla intresserad av fotografering kan få ett stort utbyte av utställningen. 

Andreas Hedberg, akvarell/olja visade upp en mer finstämd del av fågellivet. Vackra och mentalt stillsamma tavlor som man kunde stå och betrakta om och om igen...Min favorit blev den tredje tavlan, den är så så fin...

I de stora fönstren hängde vackra textila installationer av Britt-Lis Lindqvist. Passade verkligen bra där i ljuset med havet som fond. Kanske lite svår-hadda  (ja, alltså..ni vet lite krångligt att hitta bra plats för därhemma) i det egna hemmet men ändå så subtilt sköra och vackra.

Fågelliknade på ett ibland läskigt lite spöklikt sätt, ibland på ett vänligt vis.

¤¤¤¤¤¤

Under arbetet med detta så hann jag titta på bilderna/tavlorna och bläddra i Brutus fotoböcker en hel del och fundera lite mer över min avession mot fåglar i levande livet. Konstaterar att de är så vackra att se på, kan till och med tänka mig att gå på fotoexpedition för att närma mig dem mer. Ja, kanske nu inte en lågflygande lappuggla eller nyvaken örn i sitt bo men kanske en och annan vänligt sinnad pippi i lagom storlek. Men nån burfågelägare kommer jag nog aldrig bli...

Mortuta

I mitten av ön Malta, på en lite höjd ligger den ursprungliga huvudstaden Mdina. En stadsmur omgärdar den helt vita staden med smala, smala gränder och små krogar och kafeér. Tillsammans med L och K vandrade jag upp och ner för gränderna. Fascinerades av den kontrast till kustorternas liv och larm som Mdina bjöd. Stillhet, tystnad, nästan inga människor förutom de som satt på uteserveringar och många vackra platser att stanna vid. 

Stundtals känns det som om nån stängt av ljudet på livet och det är ju lite weird...så att säga. I några gränder kunde vi se några andra som flanerade men de var lätt räknade och precis som vi så var de väldigt tysta och bara tassade runt....

Som en del av mina vänner redan vet så fascineras jag oerhört av dörrar och dörrkläppar. Eller....kanske jag rent av har nåt typ av mindre vettigt dörrbehov. Söka hjälp? Ja, man vet aldrig när det går överstyr och jag börjar skruva ner dörrar och släpa med mig hem....Många gånger har mitt ressällskap fått stanna och vänta på mig då jag beundrat en, mina ögon vacker dörr...fota lite och filosofera/fantisera om vad som döljer sig på insidan. 

Mdina-söndagen var inget undantag. Vet inte hur många gånger jag fastnade framför en fin dörr och gång på gång startade historier i mitt huvud om vad man skulle få vara med om bakom dörren. Ibland bara någon enstaka tanke och vid några tillfällen både persongalleri och händelseförlopp. 

Här såg jag framför mig allt från magiska trädgårdar, svartvita fabriksmiljöer till stora matbord med inbjudande familjemiddagar. Några filmsekvenser ur bland annat Choccolate och Flickan med pärlörhänge såg jag ur mitt inre....men också en sväng i fantasin till Oliver Twist.

Åh, det riktigt kliar i fingrarna att ta tag i dessa kläppar och knacka på...

¤¤¤¤¤¤

     Mdina är också känt för sin glasproduktion och givetvis blev det en titt bland alla vackra glas. Nån gång....då jag inte har så himla mycket annat som ska fraktas mellan länderna ska jag köpa med mig fina vinglas hem. Måste först bara bestämma färg - mönster - modell - matt/klar - lite/mycket ränder m.m Och även här kanske mina nära vänner ler i mjugg.....så många beslut för mig att ta ställning till. Nä...det kommer aldrig blir nåt inköp på den här sidan 2020-talet....

   Ramlade också över en trillion julgransprydnader och hade riktigt svårt att välja ut nåt litet och extra fint till min goda vän E som är julgranspyntsfreak. Hade kunnat bära hem lådvis med fina änglar och kulor och annat jox men hejdade mig i sista sekunden...

¤¤¤¤

Lite konst och en stunds kontemplation på en vinbar gjorde dagen fullkomlig.

Mortuta

Vad gör man då det är tokigt varmt, vindstilla och då man, för dagen är i sällskap med sig själv på en lite ö nära Afrika? Vandrar längs klipporna och njuter av det annorlunda landskapet med kamera och den obligatoriska vattenflaskan.

Ja, precis som ni kanske förstår så har jag alltså tillbringat tid på Malta igen. Ljuvliga dagar i lugn och ro, ett bra sätt att varva ner efter en hektisk vår och försommar. Numera är våra besök inte nån större sensation för våra nära och kära utan mer som det ska och man får tid att umgås med sig själv lite också...

Sverige  bjöd på 7 grader då jag reste ner, vilket betydde rejält med kläder.

(tilläggas bör att jag verkligen inte tycker om att frysa....så...ja, kanske lite föör mycket kläder då...)

Kläder som verkligen blev en börda då jag då sen landade i 35 graders värme. 

Varje dag, långa promenader och nåt litet dopp då och då. 

Den här gången har jag snöat in lite på de annorlunda landskapet vid vattnet. Alla konstiga stenformationer och färger som dyker upp då man börjar se med de rätta ögonen. Visar bara en bråkdel av alla stenbilder som finns i min kamera, mitt minne.

Vackert och märkligt.

Kom sen hem till norr igen, glad och utvilad.

¤¤¤¤

Ja, jag visar lite mer och berättar lite mer om nån dag eller två. Du är så välkommer att läsa då också. Vi ses....

Mortuta