Då den "egna" snön lyser med sin frånvaro har vi gjort som så många tidigare vintrar, dvs packat iväg stora delar av familjen och rest dit snön funnits. Känns som hemmavintrar med massor av skidåkarsnö är mer undantag än regel nuförtiden. Ivriga skid-tokar får leta efter pister lite överallt...

Nåväl, denna gång gick resan till Österrike, närmare bestämt Kaprun - en by/stad nära Zell am Zee. Flera stora skidsystem i närheten, glaciärer och massor av kall snö...helt perfekt.

Att hyra semesterbostad via nätet är alltid en form av tombola. Man testar, snurrar och trycker och hoppas att man tryckte vid rätt tillfälle så att det ska bli så bra som möjligt. Över tid har det oftast varit en lyckosam taktik. Så även denna gång. Ett gigantiskt hus i traditionell alpdesign med en hästbonde som närmsta granne. Kanske inte alla i ressällskapet uppskattade doften av kusarna lika mycket...men godmorgon-gnäggandet som hälsade oss varje morgon då vi slog upp dörren, det kunde nog ingen motstå. 

I dalgången lyste snön med sin frånvaro. Inte så att krokusarna blommade och knopparna var på väg att brista...nejdå, men inte nån snö alls. Trots erfarenhet så hoppade hjärtat till då transferbilen körde oss genom en grågrön miljö, mil efter mil efter mil. Men oron försvann så fort man höjde blicken något och skymtade snö och förväntningarna tog över.

Dagarna i ända har det varit samma sak. Skidåkning. Glaciärer och långa backar, svåra och enkla. Helt underbart. Sagolikt. Fantastiskt. Tacksamhet över möjligheten att göra denna resa. 

Vår stora skidåkarfamilj är definitivt ett tvärsnitt av åk-kunskaper, både ruskigt duktiga (läs våghalsiga fartdårar) men också de med mer försiktig attityd till branta backar. Inga problem, grupper bildas och ombildas allt eftersom önskemål, muskelvärk och mod rent allmänt förändras.

Precis som tidigare år mötte vi en del s.k motströmssåkare, alltså dom som med frenesi och energi stegade uppför backarna istället för att ta korgliftar upp. Detta oavsett backarnas lutning eller längd. Långsamt gnetade de uppför, mycket imponerande. Vet inte riktigt var de tog vägen då de kommit högt upp, de gick upp i rök på nåt vis eller åkte ruskigt snabbt ner igen....vem vet?

Killian delar mitt fotointresse så vi fångade solen en eftermiddag precis innan den försvann. Att vi var tvungna att stå mitt i koskit och lera för att vara nöjda med motiven märks tack och lov inte på bilderna. Faktum är att det är lite roligt att ha någon att dela min fascination över motiv, bilder och vinklar...alla i min närhet är inte lika entusiastiska. De flesta tittar med tom blick då diskussioner om objektiv och ljussättning kommer på tal...konstigt....

Mycket mer finns att berätta om den lilla byn och våra dagar i paradis-tillvaron...men det sparar vi till en annan dag. 

Må så gott alla

Mortuta