Hur är läget denna sena fredagskvällstimme kanske någon undrar.

Jotack, det är huvudet upp och fötterna ner...som det brukar heta. Det vill säga, inget speciellt har hänt, låter trist men det är så sant. Inga rubriker i skandalpressen är skapade och några större sensationer har inte skett på vårt lilla lugna kvarter...inte ens en enda liten kattrymning eller halka-på-en- isfläck-olycka. Man kan nästan tro att tiden stannat lite.....

En hel del jobb, några kursdagar, lite sång och så en hel del träning har givetvis fyllt den senaste veckan. Städ- och röjarådran har fått ligga i nån sorts koma vilket betyder en del snavande över grejer där det inte borde finnas nåt. Hallen är ett sånt ställe där det onödigt snabbt blir grejsigt och rörigt, behövs i princip bara att det är ojämnt väder så startar förfallet. Ytterkläder och skor för -20, -5, +5 och för regn och sol samsas på en miniyta. Förhoppningen om att det skulle bli såå mycket mer ordning då kidsen flyttat ut är bara ett falsarium. Phff, vi är likadana själva. Nu fattar man att deras ordningssinne (eller avsaknad av) var bara ett arv i rakt nedstigande led.

Ja, ja...fredagen kom och har snart gått. Let´s Dance och lite annat ditt o datt på teven har fått roa oss...mellan tupplurarna alltså. Bekant? Anade det.

¤¤¤¤¤

Nu väntar oss vyer av den här karaktären den närmsta tiden. En vecka med sol, snö och glaciärer tillsammans med familjemedlemmar. Son och dotter och syster och därtill vidhängande sambos/makar. Längtar oerhört efter att få umgås med kidsen, många dagar i rad. Kan inte bli bättre!

Väskor och pjäxor i en röra runt golvet. Hur ska allt packas på bästa sätt?

Vi sover på saken och rafsar i vanlig ordning ihop allt strax före avfärden i gryningstimman. Blir bra, huvudsaken att skidgrejerna är med....resten brukar ordna sig.

Katt och hus är lämnat i trygga händer, känns bra att nån vill ta hand om allt så vi kan åka iväg utan oro. Knäskydd och Voltaren är också packat, man vet ju aldrig.

Nån gång under veckan blir det en lägesrapport....eller för att vara helt ärlig en hög med förhoppningsvis läckra bilder som visar hur storabullrigafamiljen har det.

¤¤¤¤

Förresten...tusen tack alla ni som sänt mig kommentarer om det förra inlägget. Det om en vänskap som varar över tid. Om sonen och hans vän och om andra vänskaper genom livet. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag förmodligen återkommer till längre fram.  Det värmer i skrivarhjärtat då andra också har nån form av utbyte av det jag skriver. 

Må så gott alla, vi ses.

Mortuta