Denna helg har varit i jublandets tecken, jubel för jubilerande Sångkraft. Hurra!

På lördag eftermiddag framförde vi inför en månghövdad jublande publik en mycket, mycket bra konsert med ett urval av vad vi kan åstadkomma vad gäller skönsång på hög nivå. Inför konserten var vi onödigt darriga, sjöng mindre vackert (omskrivning för lite fel alltså...) och på nåt vis kändes nerverna lite mer än vanligt. Stundens allvar kanske?

Alla medvetna om att det är oerhört kunnigt folk i publiken?

Eller kanske rent av en riktigt svår repertoar?

svar: 

alla tre ingredienserna....definitivt.

Nåja, efter lite vila och pepp så klev vi ut i strålkastarljuset och bara njöt...

Kören har alltså växt på sig i 40 år och jag har varit en del av detta musikaliska fenomen i över 20 av dessa år. Kunde jag aldrig ana hur många musikaliska utmaningar som skulle vänta....den där höstkvällen då jag, skitnervös, stod inför en inprovningsgrupp och sjöng. 

Nu och då tänker jag att det är dags att lämna platsen till någon annan, att min sångförmåga inte räcker till för nya utmaningar och att man inte kan vara med hur länge som helst...men efter att ha grunnat nån dag så vet jag att Sångkrafts och mitt förhållande har "täckning för en period till"...och så övar jag vidare.

Hur ska man jubilera då? Frossa i det som varit eller göra ett avstamp mot framtidens produktioner? Det är en mycket svår avvägning och många diskussioner och alternativa repertoarer och festideér har passerat genom organisationen innan det slutgiltiga programmet lades. Vi valde att bara titta bakåt litegrann utan mer presentera oss som den kör vi är idag och vilka vägar/stilar vi valt att utforska och utveckla. Alltså inte så introvert och sentimentalt vilket kändes bra.

Vad är tjusningen med att sjunga i kör? 

Det finns säkert en mängd anledningar såsom gemenskap, musik-föder-glädje-principen, man gillar musik osv. men för mig är det klangkollektivets lycka som är svaret på frågan. 

Att befinna sig i en vacker klang, ett fräckt ackord och veta att min röst, min stämma är en del av detta. Den rena, rena klangen ger både själslig och kroppslig njutning...på nåt vis.

Dessutom är det stört omöjligt att skapa detta själv...man behöver verkligen sina körvänner för att skapa denna känsla. Ensam är inte stark i körsång....

Inte underligt detta är en landets, ja kanske världens största folkrörelser.

Åter till gårdagens gala och tjolahopp-kväll.

  Kläder för en kör är av hävd en källa till diskussion. Säg den kör som inte ägnat timmar åt att bestämma vad som ska pryda gruppen...som om det skulle göra nån större skillnad för sången eller? Knappast.

Fast, det är ju klart bra om det ser bra ut...det visuella också.

Sällan har vi varit så paljettiga och glittriga som igår. Rackarns vad det hade letats i lådor, frågats bland vänner och lånats bland tjejerna. men vackert blev det.

Killarna hade som vanligt easy way out med svart utrustning...inte direkt inovativt men snyggt.

Kvällens avslutades med ett hejdundrandes party men okristligt mycket vacker och finstämd och stundvis väldigt stark sång...vi var ju drygt hundra gamla och nuvarande Sångkraftare så det klingade stundtals himmelskt vackert.

Och ja, vi gjorde precis som vi alla blivit fostrade....sjöng alltid vackert...trots att timmarna gick.

Med ett leende på läpparna och med ett vackert ackord i huvudet åkte jag sen hem såsom Askungen....en bit inpå kvällen och hoppas verkligen att alla ni som fortsatte partandet hade kul.

Ohyggligt trött idag, både ont i fötter och hjärntrött men det var en medveten insats. Får väl vila mig i form igen under de närmsta dagarna...

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Nåt annat att fundera över?

Kattskrället...nej, usch...jag ska inte kalla henne det...jag menar Fru Katt som numera bor hos oss har en förmåga att locka fram vår sämre sida genom att ständigt, ständigt vara hungrig.

Hon stryker runt i köket, råmar högljutt och uppfodrande, smyger på arbets- och diskbänkar om tillfälle ges och vill ha mer...vi är ännu inte riktigt vana vid det och glömmer grejer framme och då får man upp blodtrycket lite då katten ska jagas bort.

Det är så tokmörkt ute så att man inte ser sig själv snart ute i skogen. Pannlampa och reflexvästar är ett måste morgon och kväll och man känner sig som en sämre kopia av orienteringsklubbens deltagare...man flaxar runt över stock och sten men vet sällan var man är. Snön....kom nu och lys upp marken, please...

Läser just nu Katerina Janousch böcker om Cecilia Lund - barnmorska...behaglig läsning. Vad läser du då?

Mortuta

En mörk torsdagskväll som denna tål det att påminnas om skyltens budskap.

Tänk så lätt det är att kritiskt granska andra....granska och avfärda. Fast, om sanningen ska fram så är vi människor ofta väldigt kritiska mot oss själva också. Är kritiska och blir besvikna då resultat inte motsvarar förväntningarna.

Tänk om man hade en såndär skylt i närheten. Mentalt eller i verkliga livet.
Den skulle stötta då självförtroendet sviktar, då ovänliga kommentarer sårat och förhoppningsvis locka fram leenden så att man inte tar sig själv på för stort allvar....

Alltså....nu gör vi såhär: pimpa till en snygg skylt, snickra ett tåligt stativ och sätt ner den nånstans i ditt inre....på bra avstånd mellan hjärtat, stoltheten och själen.
Vinkla den så att du kan se den ordentligt om du vill.
Just så!

Det känns bra, eller hur?

Nästa gång du inte riktigt litar på din förmåga...."titta" på skylten....le lite extra varmt....fortsätt framåt!

Mortuta

Efter att ha ägnat en söndagförmiddag på sportaffär började tankarna gå...en del funderingar började rota runt i tankarna och kanske ni som läser har de goda svaren på mina stora frågor.

Huvudärendet för dagen var skor för innebruk.Denna gång inte för eget bruk utan en ung släktings innebandysko-stall skulle utökas.

Enkelt kan man tro...det är väl bara att stega fram till några par skor som ser bra ut, prova in storleken och sen vandra lyckligt till kassan för att sen gå ut i livet med ett par nya pjuck. Pyttsan.

Det är betydligt mer avancerat än så. Inled din skoköparstund med att skanna av skoväggen där de för stunden aktuella måste-modellerna står. Se upp så du inte faller för en modell som är för women...ja, alltså om du nu råkar var av kategorin men. Aj,aj....då blir det felspringning, definitivt. 

Sen gäller det att veta om du ska ha indoor running, outdoor running, walking, fitness och sen...ja...hittade faktiskt ingen del för resten av mänskligheten...dom som behöver skor till husbehovsrörelse.

Därefter inträder kanske den allra svåraste delen i hela besöket. Nämligen att få hjälp, få kontakt med nån som vet lite mer...eller inte? för det är ju ett faktum att skorna står där på hyllan i nån sorts krymplingstorlek förstås. Har man en fotform av det mera kanotliknande hållet (ja, ibland tykcer jag det ser ut så ur mitt perspektiv...ni fattar storlek 40,va?) då gäller det verkligen att få hjälp.

I det skedet kan då besökarens sportiga yttre kanske hjälpa att få uppmärksamhet...eller också är jag lite fördomsfull nu...ha, ha...bygger på mångårig erfarenhet. Ja, ja...ursäkta alla sportaffärsexpediter...skojar ju lite med er också...

Så dyker till slut en yngre grabb upp, betraktar kunden som står där villrådig vid den enorma skoväggen, gör en snabb hanteringskalkyl och ser sig sedan snabbt om i hopp om att nån kollega ska finnas i närheten. Nån som kan förbarma sig över kvinnan med förvirring i blicken. Han vet ju dock inte vilken typ av kund jag är....går endast på huruvida min atletiska framtoning kan ge en hint...

Men faktum är att om du (läs jag) då kör med öppna kort och direkt bekänner att man inte är så himla duktig på sportskodetaljer då är risken rätt stor att man blir lite "men lilla vän, jag ska förklara från början...det här är en sportsko"-stilen. Lite idiotförklaringsvarning alltså..en affär som kan gå tokfel...

Går man istället in i skoprovarsituationen med låtsad eller äkta förståsigpåarmin och nickar intresserat åt sulornas vinklingar, hummar åt resonemang om upppumpade läster och skosnörenas spänst blir man ofta bemött med mer respekt. Lite mer av "Okej, vi vet båda vad vi pratar om...och köper bara det bästa förstås"-attityden skapar en gemenskap som ger mig som kund mer information och förmodligen rätt skor på fötterna.

Varför ska det vara så inispiken många sorter att välja på och ta ställning till? 

Har dessutom varit med om att vilja köpa likadan modell flera år i rad, med motiveringen att den har suttit bra på foten, inte skapat vare sig liktorn eller skavsår...ja då får man svaret av ynglingen att modellen inte längre tillverkas och att den nya modellen alltid är såå mycket bättre. Och dyrare!

Vilken tur att jag bestämt mig för att mina skor får leva på mina fötter flera säsonger och att det inte gör något om mina träningsdojor inte har coolaste färgen.

Hur gick vår shopping då? Jotack, grabben provade igenom lagret av indoor men shoes och klev efter en trekvart sådär, ut ur butiken med ett nöjt leende på läpparna. Modern suckade något om att de förmodligen var för små innan säsongens slut...men så är livet med tonårsfötter.

Slutligen....

Kvällens viktigaste teveprogram blir seriestarten avTorka inte tårar utan handskar, efter en bok av Jonas Gardell.

Mortuta

Regnet vräker ner. Det är kolsvart. Jag vill tänka på vackra höstdagar istället. Mat i ugnen och Aretha F i högtalarna gör att det är fullt möjligt att stå ut.

Vi hörs

Mortuta

De dagar man kan gå på hundtur med öppna sinnen är nog de allra bästa. Tillfällen då stundens ingivelse hos hund och förare får bestämma riktningen och inte jakten på motion, sträcka eller tid alt. brist på tid.

Konsten att välja bort träningsrundan till förmån för den mer betraktande turen är inte enkel. Nånstans inne i kroppen och hjärnan gnager idrotts/träningsekorren envetet och påminner om känslan av att det inte riktigt  räcker och skulle kunna vara starten på det allmänna kropps"förfallet"...Knäppt va?

Förnuftet knackar då på dörren och säger med skarp röst till knasbollen i huvudet att man få skärpa sig och ta tag i njutandet också. Alla bitar behövs, så det så!

Soliga höstdagar har stora möjligheter, Kenzo och jag tog chansen och gick mot havet. Herregud, så vackert det är.

Ord känns rätt överflödiga, bilderna talar för sig själva.

Hemma på gården kom katten oss tillmötes, kurrade och kröp kärvänligt runt sin hundkompis som lätt besvärad lät sig bli "bekurrad"...hm, kan man säga så?

Samtidigt var båda två på sin vakt om dörren skulle låsas upp och matskålen vara i sikte. Mat är nog utan tvivel deras minsta gemensamma nämnare.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Släkten har utökats under veckan. En kusin till våra barn har nedkommit med en liten Ebba och det är rätt häftigt att tänka att familjen, på min mans sida nu har fått ett nytt led. Grattis F och M till er lilla jänta! 

Att ta sig tid och stanna vid havet, se på vågorna och lyssna på vattnet är så skönt. Tankar släpps fria och virvlar runt och iväg, det som stört kan flaxa bort och det som stärker får stanna. Kan ju inte påstå att världsproblemen löstes men ett och annat kom jag fram till i alla fall. Vad? Nja...det får bli min hemlighet.

Ha det gott alla

Mortuta

Om man har turen att fastna vid teven då Fredrik Skavlan har sin talkshow så är det ingen brist på ämnen att skriva om. Det avsnitt som kom i min väg var fyllt av intressanta ämnen. Sånt som...

Eddie Izzard

Transvestit

Män och nagellack

Stand up

Maraton

Boxning

Norsk världsmästare, kvinnlig boxare

43 maratonlopp på 51 dagar

Oppenhet och ärlighet

John Guidetti

sjukdomar

fotboll i allmänhet och Manchester City i synnerhet

Alicia Keys

Musik

Att alltid sikta på att bli bäst

Att inte vara nöjd

Vad är konst

Hur olika man tolkar tavlor

"a house to die in"-projekt

Vart och ett av dessa ämnen är råmaterial nog för att i veckor skriva och tycka och fantisera lite. Nej inte lite.....väldigt mycket faktiskt. Men inte nu tydligen.....

Istället blir det tämligen tomt i tankarna.

Får fundera lite mer innan jag skriver nåt....

Förslag på var man ska börja?

    För övrigt så blev lammsteksmiddagen utsökt. Rekommenderas.

Mortuta

Somliga dagar i september är sysslorna oerhört förutbestämda. Enligt invanda mönster och "härma sina föräldrars sysslor" så vet man när det är dags.

Dags för att tömma blomlådor, tid att rensa bort allt i trädgårdslandet och stunden då alla äpplen ska bort från träden och antingen kastas i komposten eller bli paketerade i tidningspapper. En dag strax innan frosten...

  Det känns gott i själen att pyssla på med dessa uppgifter. Gott att få arbeta ute i sin trädgård, peta i landet lite extra, gå runt och kratta litegrann och fundera över vad man ska göra nästa år kanske...

Detta trots att palsternackorna detta år var smala som lillfingret på min hand och svartroten inte ens kvalade in som ingrediens i köket. 

  Egen skörd är rikedom. Något som är svårt att mäta i pengar. Kanske låter lite patetiskt men onekligen så är det ljuvligt att stå med en stor och tung korg till bredden fylld med äpplen. Goda, gröna och mogna. Tre gånger så mycket ligger dessutom i skottkärran, lite fallskadade och tilltufsade...för att inte tala om allt som redan burits till skogs och rådjuren.

Ingen aning vad som vi ska göra av allt. Men rik känner jag mig!!

  Vi har haft sällskap. Katten har följt oss på avstånd, i sällskap med hunden. De har legat tätt ihop och spanat på allt arbete. Flyttat på sig, allt eftersom vi rört oss runt gården, gått i vårt spår och nosat lite fundersamt och gjort nån sorts besiktning av vårt arbete. 

Båda lade sig sedan i vår säng, lagom leriga om tassarna och verkade vara nöjda med vårt dagsverke.

Mörkret lägger sig nu över oss, regnet duggar men det är faktiskt inte så kallt. Många, många ljuslyktor tänds och vi kurar ihop oss och njuter av denna lördagkväll.

Lite god lammstek och våra, med kärlek odlade palsternackor förgyller middagsdukningen lite extra. Jatack, det blir nog bra!

Till sist, kära läsare....jag är i läs"nöd". Ge mig lite nya fräscha boktips. Tips om öcker som skakar om, får mig att fnissa lite, beröras eller bara lite feel good-känsla. Det vore kul med lite nytt!

Mortuta

Av nån outgrundlig anledning så lyckas jag om och om igen glömma ...läs vägra inse...mina begränsningar. Och då pratar jag alltså inte om sånt som kan härledas till sjukdom utan sånt som jämt varit lite knepigt.
Ni vet, sånt som man gärna vill kunna men inte fixar riktigt bra. I mitt fall är det min fullständiga avsaknad av LOKALSINNE...vilket kan betyda hitta på nya platser, gå i s.k.bakspår på mig själv och finna vägen hem och så detta med kartor. Denna gång gällde det kartläsande....

En kollega som haft orienteringsdag i "mina hund/löprunde-marker" bad mig att plocka in kontrollerna under kvällen så att de inte skulle förkommas.
-jajamen, klart jag gör det. Ska ju ändå ut en runda,sa jag tvärsäkert.
Insåg sen, då kartan stacks i min hand att det inte var direkt på stigarna kontrollerna satt.
Hjälp...vad göra? Gå tillbaka och medge att jag inte är hundra på kartläsning? Ge mig i kast med utmaningen? Ha! Lätt val....det andra förstås...med viss assistans.

Väl hemma över middagsbordet erbjöds maken att delta i "lilla o-ringen" och vi gav oss iväg med karta, glatt humör och hundskutten som side kick. Allt flöt på och vi ansåg oss efter ett tag vara nog så bra som Annichen Kringstad och Helena Jonsson.

Missade bara en liten yttepyttedetalj. Mörkret!
Det blev ju tokmörkt efter ett tag och vi famlade runt i skogen som dårar, trots att vi stoppat med pannlampan i fickan så hjälpte det föga. Sista kontrollen fick vi kasta in handduken på ....nytt försök imorgon.

Så vad lär man sig av detta? Inget är omöjligt....men gör det då i dagsljus.


Mortuta