Solsken

Hyfsat varmt

Inga åtaganden

.....alltså dags för en Utflykt! 

Rätt nära finns ett naturreservat och skam till sägas har vi inte varit där....jo, en gång på cykeltur men det var så länge sen att det nästan inte räknas.

E, J och jag spanade upp på den blå och molnfria himlen hemma på gården, beslöt att åka och packade lunchryggsäcken med allehanda godsaker och gav oss iväg.

Redan efter en mil drygt började dimman rulla in, tusan också! Men så kom solen igen...och så dimma igen....så där höll det på och vi beslöt att det "finns inget som heter dåligt utflyktsväder".... bara möjligen fel utflyktskläder då. Badkläder var lite tunnt alltså och filten behövdes bättre.

Ja ja....

Det var så fint, vackert och märkligt därute på klipporna. Kantigt och tvärt, småklurigt att gå men Ack Så Vackert. Vågorna slog mot stenarna, några satt på klipporna och läste, en del halvsov, vi såg nån våghalsig som provade på att bada, många vandrare tog bilder och klättrade skrattande vidare...

Vi tillbringade ett par sköna timmar på klipporna, lunchade och försökte sen med en liten allmänbildningstävling ur en tidning. Kom dock rätt snabbt fram till att antingen  var tävlingen ohyggligt svårt eller så är vi inte alls allmänbildade......Vill tro mer på det första alternativet. Jo, men så är det nog!

En bra dag alltså.

Planerar faktiskt att återvända till Kont nån skön kväll, med lite middagsmat och grilldon så kan det bli en höjdarkväll.

Annars då?

Kan ge ett boktips så här i läsa-i-hängmattan-tider....ni som har en hängmatta dårå..

Ni andra får väl göra som jag, kura ihop i en skön fåtölj, solsäng eller på en filt...

Marianne Cederwall "Svinhugg". En bok om två väninnor, Hervor och Mirjam som kommer tillbaka till Mirjams hemby på Gotland, ägnar sig på lediga stunder åt "häxkonster" av olika grad, ger sig på en och annan hämnd på män som förtjänat det och lite annat smått och gott. Underbar ton i skrivandet och vill man få ut lite extra av det hela ska man nog lyssna på boken. Den läses av Susanne Alfvengren ( ni vet den där gotländska sångerskan) och en annan kvinna från Tornedalen ( Hervor är då från norr och Mirjam från Gotland).  

Ljuvligt att lyssna på .

Finns två böcker till att läsa.....bara att njuta alltså.

Mortuta

22 juli 2012  (22 juli 2011)

Idag är det 1 år sen massakern på Utoya i Norge. Ett år sen jag och mitt ressällskap föjde dramat från BBC News och CNN...från att ha fått besked om en Al Quadia-attack i Oslo tills det stod klart att det var en ensam förövare som besinningslöst sköt ner ungdomar på sommarläger. (fast senare skulle det visa sig inte alls vara ett urskiljningslöst beskjutande....han visste vad han gjorde och hade ett syfte...)

Kanske det rentav är en såndär dag som man längre fram kan säga " ja, jag minns vad jag gjorde då det kom besked på radio...." .

Den senaste veckan har man kunnat följa flera av de överlevandes tankar och tillvaro så här ett år senare. Hur de "går vidare"....om man nu gör det efter att ha upplevt sådant. Rättegången har fyllt tidningarnas sidor i veckor och domen faller väl snart.

Fast...sådana händelser sker ju varje dag över världen. Galningar som skjuter ner folk, människor som flyr för sina liv, krigszoner.....flyende barn kommer till Sverige varje vecka...massakrer, blodbad....

Varför påverkas vi så av denna specifika händelse? Vad är det som gör att våra tidningar och media följer detta  mer än andra vansinnesdåd och terrorattacker?

Kanske är svaret enkelt men inte så hedrande för Sverige och oss svenskar. Norge är ett grannland, norrmännen ser ut som oss och pratar (nästan..) som vi gör. Vi kan alltså identifiera oss med dem. Vi kan känna igen oss i hur det ser ut där det hände, en natur som påminner om vår....människor som är nästan svenskar....typ.

Är det så vi fungerar? Mer sympati för dem vi kan spegla oss i? 

Lite skamligt att erkänna, eller hur? För vi vill ju kunna säga att vi bryr oss lika mycket om alla....vill hjälpa alla...

Till skillnad från de s.k vanliga terrorattackerna som skett ( London, Stockholm, Bali m.m m.m.) med en grupp av förövare som lätt blir en suddig massa har detta en specifik brottsling att fokusera på, någon som vi vet är skyldig till allt detta elände. Och som är inburad nu. Med andra ord En Vanlig Galning.

Frossar media i detta?

Kanske det. Får den Breivik mer uppmärksamhet än nödvändigt? Förmodligen.....

Fast jag tycker att de tidningar jag läst och de radio/tv som sänts nu har oftast  varit på Det Godas Sida. Många spaltmeter är nu skrivna om hur man vill gå vidare, intervjuer om de ungdomar som än mer energiskt går in i det norska socialdemokraternas ungdomsparti och gör detta till ett avstamp mot något bra. Stort att vända det så!

Nån liten stund ska jag se på minneskonserten som sänds på teve. 

Vad tänker du om detta?

Mortuta

Då minsann, då ska jag ha en vacker rosenträdgård. Sådetså!

Att det ska vara så himla svårt att få till en fin blomsterträdgård....Så länge jag har varit husägare, och det börjar ju nu vara en ansenlig mängd år, har jag försökt få till den där prunkande blomsterprakten som alla andra tycks ha. Hur gör ni?

Grannarna har tjusiga rabatter och klängrosor och dalior och liljor och guvetvad...vi, maken och jag, kör med buskar som växer och mest sköter sig av sig själva. Säkra kort alltså.

Varje vår gör jag nya försök....fast numera mer sansade förstås...

Har det lyckats då?

Kort och sanningsenligt kan jag då svara: Nix!....eller kanske Nja.....

Om man skulle räkna ihop alla växter jag genom åren tagit död på skulle det kanske vara rena rama straffskalan på det. Herregud, blomsterhandlare har förklarat och försäljt till mig, gröna-fingrarvänner förodlat och skänkt s.k lättskötta växter.....men resultaten har lyst med sin frånvaro.

Det skrumpnar ihop runt omkring mig....eller kanske mer....växterna vill inte riktigt ta sig ordentligt...leva vidare....växa till sig...i min närhet.

Inomhus kör jag på säkra kort, sånt som knappt går att ta död på. Sånt som s.k Garderobsblomma och liknande. Ute blir det mest pelargoner för de verka ju leva under de mest besvärliga förhållanden.

Tanken har slagit mig att byta ut hela sortimentet till konstväxter.....men, nja...nåt försök till ska jag nog göra.

Så därför var det ju skönt att få se på lite blomsterprakt. 

Varsågoda, ni får också se....

Fint va?

Ser för övrigt på filmen om Johnny Cash, snacka om kvinnotjusare....med stor genomslagskraft som artist men en olycklig själ.

Bra avslut på fredagskvällen.

  Avslutar med en liten basilikum-odling. I en liten by träffade vi på en tjej som sålde egengjord pesto. Jag kunde inte låta bli att stoppa näsan i denna underbara kryddmatta....åh så fantastiskt det doftade..

Ses i morrn

Mortuta

Då skulle det fortfarande vara ekonomiskt och byråkratiskt möjligt att ha små butiker med mat. Då menar jag inte alltså inte en mängd små ICAnära, saluhalls-stånden eller sånt utan...

Lilla kvartersbageriet

Slaktarns butik med läckra köttbitar

    Osthandlaren

  Frukt och grönsaksboden

eller fiskhandlaren....

Tänk så ljuvligt det är de gånger man kan gå med sin köpeslista och skaffa det man ska ha, färskt och gott och utan att det ska ha fraktats land och rike runt....

Javisst är jag inspirerad av det sydeuropeiska sättet men ändå....det här har slagit mig så många, många gånger.

Givetvis behövs de stora matbutikerna med s.a.s allt under samma tak men jag tror att vi lockas att köpa så mycket annat då vi går igenom en gigantisk Maxi-affär. Sånt som vi inte behöver eller mår bra av att äta.

Godis, läsk och snacks. Färdiglagad mat (kan visserligen behövas ibland....men det tar tusan inte lång stund att laga nåt bra från råvarorna heller...) har ju en tendens att innehålla så mycket socker och annat skit som kroppen verkligen inte mår bra av.

Med "special-butikerna" som ett vardagligt inslag skulle vi förmodligen tänka igenom mer vad vi stoppar i oss, se och välja råvarorna mer noga, röra vid maten för att veta om det är fräscht m.m. 

I min drömvärld är det inte "special och märkvärdigt"-dyrt utan en vanlig medellön ska kunna välja det också.

Vad tycker du ?

Sommaren är en tid då man kan se på matlagning ur minst två vinklar.

- fort och gärna färdigköpt för att man vill göra annat

- man har en stund extra både vid inköp och tillagning och kanske törs göra sånt som bara sett smaskigt ut i flashiga tidskrifter.

Måste man välja en väg?

Nej......herregud, det vore väl övermänskligt.

Men mat är ju gott och kul och man kanske har en liten extra stund tillsammans vid matbordet då det är semester.

Jag tar ibland tillfället i akt att prova gamla recept igen, röra ihop "hittepå", misslyckas, variera och smaka på nytt.....

Maken, släkt och vänkrets får vara testpiloter och ingen av dem har då än fallit ihop i magplågor så då kan man ju fortsätta lite till. 

Idag ska den genovese-pesto som inhandlades på resan provsmakas....härligt ärtgrön!

nån som har nåt nytt gott på gång?

Tips?

Ses i morrn igen då....

  Mortuta

Då man ska vara i Cinque Terra-området är det oundvikligt att gå den kända men exploaterade och turistförstörda vandringen Via del Amore....kärleksstigen.

Vi ville inte vara sämre än nån annan av de hoper av turister som trängdes på tågstationen på väg till byn Riomagiorie, som är startbyn för de allra flesta lederna.

  Tillsammans med en hoper ivriga japaner stegade vi iväg. Redan i förväg visste vi att det var enkel vandring, eller som tjejen i biljettkassan uttryckte det " det går att använda högklackat....". Jojo, tänkte vi.....

Efter några minuter insåg vi dock att här var det inte fråga om naturvandring utan mera trottoarpromenad med folk (läs japanerna) som fotade sig själva och varandra överallt!  Fascinerande......de hade börjat med fotasigsjälv-orgien redan på tågstationen....undrar hur det har blivit så? 

Hur var då vandringsleden? Var det romantiskt? Blev vi uppfyllda av Amore?

Nja....

En tur på tjugo minuter på plattlagd stig, väggar fyllda av graffiti och klotter...tveksamt om det lockade fram romantikern i vare sig maken eller mig. 

Men....utsikterna var som vanligt bedövande....

Eftersom denna lilla promenadväg marknadsförs som en måste-del i nationalparken kände vi oss ändå rätt nöjda med att varit där och kunde sen stega iväg upp på de ödsliga och svår-"gådda" (härligt ord va?) lederna.

Ja just ja...

Har ju inte visat på kartan var detta underbara område finns.....

Mer i morron då....

  Mortuta

Sådärja....

Då är Mortuta på hemmaplan igen.

De senaste veckorna har varit

magiska, helt underbara, ljuvliga, fantastiska, slappa, skit-jobbiga, 

tokj-la varma, vackra, svettiga...

Ja, det är faktiskt svårt att hitta orden som kan sammanfatta intrycken.

Vi har varit i Italien, i Ligurien. Tillsammans med maken, kära syster och svåger hyrde vi ett  hus med "medföljande" rosenträdgård, ett riktigt fynd får man väl lov att säga. Stort. Fräscht. Lugnt läge. Nära ändå till "stan o stationen".

Med vårt tillfälliga hem som utgångspunkt har vi sen i maklig fart, mycket på grund av den hetta som rådde gjort utflykter lite hit och dit. 

Åkt tåg till små byar runt omkring, sett på vackra saker, vandrat i smala gränder och ätit fantastiskt god mat,pratat och solat och slappat.

Nåja....kanske inte slappat hela tiden.....

Vi befann oss mitt i Nationalparken Cinque Terra och där finns det många kortare och längre vandringsleder upp i bergen....och där klättrade och gick vi.

Eftersom jag fortfarande har en del kvar innan hjärnan fungerar som vanligt så blev det också en sorts "hjärn"-träningsläger. Gick faktiskt bättre än väntat men krävde en del assistans av mitt kära ressällskap. Tack än en gång.....

Vandringsdagarna var helt underbara. Jag tror inte jag någonsin sett så vackra vyer....så många....

Stundtals gick vi mest och ropade till varandra hur vackert det var. Ja, de gånger det var möjligt att fokusera på något annat än var man skulle sätta fötterna eller då man lyckades torka bort den konstant rinnande svetten från ansikte och ögon. Uppåt, uppåt och sen lite trixiga stigar och så brant nerför på, av naturen byggda trappsteg och så upp igen och lite vanlig vandring mitt i vinodlingarna.

Det är svårt att förmedla skönheten i detta kustlandskap men förhoppningsvis kan ni förstå lite av vad vi upplevde via de bilder som jag tog.

                      Herregud, det blir lite tjatigt med vacker-vyerna, inser jag.....

Men

Eftersom jag nu är tillbaka med bloggandet efter "ledigveckorna" så blir det förstås en hel del reflektioner över mina upplevelser och då också mer bilder...av annan karaktär. 

Hoppas att du vill följa....

Nu får det vara nog för denna gång.

Vi ses imorgon.

  Mortuta

När.....när ska rubriksättarna i dagstidningarna lära sig att Sverige innehåller både söder, mittimellan och NORR?

Jag vet inte hur många gånger de senaste dagarna jag läst att landet har det värsta regnvädret i juni månad på mannaminne, att det är väderkaos ÖVERALLT och att INGEN har ett bra semesterväder och bla, bla, bla, bla.

Det stör mig litegrann att halva landet på något vis inte finns...eller räknas lika mycket....jag vet att vi inte är riktigt lika många som bor på den här halvan...

Jo, jag vet att det varit ett sjujävla regnande i söder och mellanområdet av vårt land men se.....här i norr har det varit och är fortfarande fint, varmt och gosigt.

  Speciellt runt kusten är det fint och där vi råkar bo. Mysigt!!

Fast.....luthersk som man är så ska man väl alltid tillägga .." ja, nu ja...", "...imorgon kan det vara annorlunda.."

Midsommar har passerat med sill, tårta och blommor. 

Vi packade våra matpåsar och begav oss som traditionen bjuder ut till Skäret. Där bor ju kära syster och där SKA man vara under midsommarhelgen. Det är nån sorts  familjelag på det...och något som vi alla är ivriga på att bevara.

Son, flickvän, syskonbarn och småglinen och så vi själva och husfolket förstås. 

Sol och värme.

God mat och dryck.

Alltså helt perfekta förutsättningar för en bra helg.

  Fika och lunch och så lite småtugg och så middag och.....

Ingen midsommar utan tävlingar. Grenar som aldrig annars dyker upp och som man av hävd inte heller får öva på i förväg.

Mycket tid ägnas åt.....ingenting. På något vis går alla ner i viloläge då man kommer över till ön. Sover lite, pratar en stund, fixar med maten, går en promenad, pratar en stund till...

Tänk att få chansen att hitta en bra bok och läsa den klart under dessa dagar.

    Och inte bli störd!

Kenzohunden satt lugnt vid vägkanten, betraktade de som promenerade förbi och vaktade gården från sådant som kunde störa.

Utvilade åkte vi sen hem på söndagen och börjar längta till nästa gång.....

Mortuta

Sommar och semester, ja då är det inte speciellt långa stunder i blogglivet....

Men, nåt litet besök är väl på sin plats.

Den senaste veckan har Malta varit min vistelseort.

Hunden Penny och dottern har varit mitt härliga sällskap.

Under en skön och mycket varm vecka har vi solat, promenerat, pratat, ätit gott, läst åtskilliga böcker och tagit igen lite av all den tid vi varit ifrån varandra...min fina flicka och jag. Samlat ihop lite kvalitetstid så att man kan minnas det sen i vinter igen.

Det blev inga besök i affärer den här gången.....förmodligen mest beroende på att det  var så in-i-spiken varmt men också så att det inte fanns nåt shoppingbehov....bara behov av att umgås.

Den fina lilla hundflickan Penny var mitt sällskap på tidiga morgon- och sena kvällspromenader.....

Bjuder på några fina bilder och jag tror ni fattar att det var urmysigt....

Javisst, det undgick oss inte att det pågår ett fotbollsEm...

vi låg i soffan och såg på teve.

Penny, Linnea och jag.

Kom hem lagom till midsommar, berättar om de härliga dagarna lite senare....

Slutligen

STORT GRATTIS till sonens bästa vän Johan som fick sin andra son idag. 

En bra dag alltså!

Mortuta