Vi trotsade kylan och begav oss ut medan solen fortfarande var uppe. Maken på spark med hunden och jag med kameran och Gråbolandet och havet som mål.

Jag har just nu svårt att hitta de rätta orden för att beskriva känslan av hur det var. Vackert, stilla, tyst, mäktigt, glittrande m.m Ja, orden räcker nästan inte till.

Titta på bilderna och njut:

...och så ett orört skidspår vilket är en fröjd att se, blir lite less på dom som går mitt i....

Jag var alldeles ensam på min promenad och kunde i lugn och ro njuta av tillvaron och fota och fundera. Kan alltså med gott samvete nu bänka mig framför skidskyttet.

Heja Helena Ekholm m.fl

vi hörs

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...