Teve o radio, tidningar och samtal "in real life", det mesta handlar om idrott. Sport i allmänhet men OS i synnerhet.....och då rätt mycket om våra egna idrottares framgångar och tillkortakommanden på arenorna.

Rubriker och snack om Misslyckanden och Dålig Toppning och Knappt Klubblagsnivå och jag vet inte allt. 

Världen verkar nästan gå under om det inte blir final. Alltså, HALLÅ!!

Det gör mig lite irriterad. Tänk att vara idrottare, vara en av de 40-50 bästa i världen. Fatta då att vi är mer än nio miljarder på jorden. Man har tränat i mängder av år, offrat kanske mycket av s.k vanligt liv.

Så gör man sitt livs prestation kanske, bli på 10-20:e plats av alla bästa i världen...

Och så får man höra att man gjort bort sig, misslyckats??

Hur tänker sportjournalisterna egentligen? Är det bara medaljer som räknas?

Givetvis är segrar och pallplatser det som de allra, allra flesta idrottarna drömmer om men jag tror också att det viktigt att sätta in det i rimliga persektiv.

Tål att grunna på lite till...

  Visar än en gång blåbären.....idag rensas det, jädrans i det!

Fatta hur mycket bär det kan rymmas i en tiolitershink!! Blå fingrar och lite lite blå om munnen.

Hm, hur får man bort det från fingrarna? Tips, snälla..

Gör samtidigt en mandelkaka med blåbär som test på bärens duglighet. Ska bjuda våra goda vänner imorgon. Hoppas det smakar gott och att jag då kan visa en fin bild och ge er ett bra recept-tips

Mortuta

Bärplockning är inte riktigt min grej, det är då en sak som är säker. Minns med rätt stor säkerhet min senaste blåbärssväng....nån gång för 20 (!) år sen med tre småglin som mest ville fika och äta från blåbärskvistarna. Alltså rätt mysigt men just plockarmomentet var väl ingen höjdare..

Om nån av mina systrar läser detta så vet jag att de skulle skratta rått och gärna berätta om mina eskapader i skogen, hur jag gått vilse - fel håll - tappat bort mig etc. "Du går ju vilse i ett buskage" sa nån till mig en gång. Kan vara sant....

Men, alla kan ändra/förbättra sig. Så även jag....

Eftersom skogen-i-vår-närhet är mitt och hundens "andra hem" och vi tillbringar oerhört många timmar stavgående, springande eller bara vandrande där så har jag nu blivit rätt säker på stigar, hyggen och tallskog och hittar som attan....både i ljus och mörker....typ. För nån dag sedan såg jag dem, alla blåbär som bara var där i väntan på att bli plockade.

Chockade maken med att föreslå en bärplockarmorgon.

Han tittade lite förvånat på mig....

Om han hade varit det minsta religiös hade han nog sagt

" Halleluja, undrens tid är inte än förbi..."

men det är han nu inte så det blev ett stillsamt....

" åh fan, då går vi då...".

"Här finns det bär" hojtade jag lite lätt för mig själv...ni vet den där sången som Euskefurat med Ronny Eriksson, paret som går över myrarna och letar och letar...

Ylade kanske till och med.....hunden stannade säkert till då och då och funderade på den sortens kommando.

Vissa stunder kände jag mig som en av alla dessa bärplockare som sliter som djur för att få ihop pengar för resten av året. Beundrar verkligen deras uthållighet. Skillnaden är väl att vi kunde nöja oss efter en fylld hink och dessutom då och då bara stå stilla och kika på det vackra skenet genom träden.

  Hunden gillade verkligen vår utflykt. Han sprang som en besatt runt, runt....hittade ett dike med lite äckelvatten i, rullade sig sen i blåbärsriset, sprang sen iväg en lång runda....

Sen lade han sig i snåret och bara iakttog våra förehavanden, undrade säkert varför vi inte rusade på som vanligt i träningstempo utan stod böjda som krokar hela tiden.

Många fina bär blev det och nu väntar det trista momentet Rensning. Nån som vill göra det oss åt? Nähä, kunde tro det.

Har inte riktigt bestämt vad vi ska göra av Det Blå Guldet. Nån blåbärspaj med glass o grädde bör det nog bli. Sylt? Blåbärskaka? Vi får se, vi får se....

Maken blev där i skogens snår "över-entusiastisk" och föreslog att vi nu med gemensam plockningsinsats lätt kunde få ihop nån hink hallon, nån hink lingon och gu´ vet vad....Jag tänkte bara stilla "hold your horses, man".

En gång  är ingen tradition.....

Kommer nu detta att bli min nya giv? Ränna i skogen med hink och plockare?

Skulle inte tro det? 

Fast man vet ju aldrig......  

Mortuta