Som jag skrev igår så har vi tillbringat julhelgen på Malta. Ovanligt men mycket bra.

Eftersom jag som längst har avvikit 3 mil från hemmet under jularna hittills i mitt vuxna liv så var detta rätt stort. 

På uppmaning av och enligt önskemål från döttrarna packade vi ner norrländsk/svensk julmat och givetvis en del julklappar. Flygresan blev ett exempel på så många flygningar som möjligt-principen....Umeå-Sthlm-Kastrup-Dusseldorf och så Malta.

Jotack, vi fick valuta för både flygskatt och andra avgifter.

Man kan tro att denna lilla ö, Europas sista utpost till Afrika inte är något julfirande land. Pyttsan...det var precis som hemma....pyntade granar och andra dekorationer, blinkande kulörta belysningar och julmusik...överallt....ÖVERALLT!!

Bara snön som saknades...

En julgrans/julpyntskavalkad är på sin plats nu:

    Jag har nog aldrig sett så många olika julkrubbor...ever. I garage, vid kyrkportar, på pubar, i bröd, köpcentras, i rondeller, i båt på land, i fönster...ja, i stort sett överallt. Känns inte som en tradition vi tar med oss hem....räcker bra med den där hopvikbara i papp...

Vår numera rätt internationella familj firade med både svenska och irländska förtecken. Dessutom har det skapats en maltainspirerad 23-decembersed.

Fentaka, dvs klassisk maltesisk kaningryta i Maja-tappning antar jag hädanefter kommer att serveras kvällen före julafton.    

Svenska julbordet presenterades för den irländska delen och mottogs mycket positivt. Det var möjligtvis så att sillen och den gravade laxen inte föll på läppen riktigt. Kan nog förstå det....det tar ett tag att lära sig gilla rå, lite gummiartad fisk, eller hur?

    Penny-hunden fastnade med blicken på den rökta rensteken och vaktade plikttroget renen.

Efter att ha sovit matkomasömn på julaftonsnatten var det då nästa dag dags för The Turkey Dinner...alltså kalkon med rostad potatis och brysselkål. Juldagen är som bekant den katolska världens stora firardag....förövrigt den enda. Så då gäller max vad maten anbelangar. Traditionsenligt skars kalkonen upp av far i huset, i detta fall pappa Harris. Gott och trevligt!

Julveckan har för övrigt innehållit många härliga promenader i +20 och ibland lite prosecco på en trottoarbar solskenet. Kändes väldigt bra.

Men, det som vi kanske fastnade mest för under dagarna var träningspassen med dottern som härförare av familjen. Vi har turen att hon är en kettle bells-instruktör  och vi fick svettas och träna stenhårt. Skitjobbigt.....men kul. Vi är helt sålda på träningsformen nu och ska skaffa dessa "kulor" hemma och köra hårt.

Det kändes väldigt bra sätt att använda tiden och så kändes det lite mer förlåtande att trycka i sig julmatsresterna. Känns det bekant?

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Nåväl, efter en dryg vecka är vi nu tillbaka hemma och vet att det inte var för sista gången julen firades på The Rock.

Avslutar med en underbar bild på de kära barnen  

Då man är på resande fot kan det bli väldigt jobbigt om man av någon anledning hamnar i tidsnöd. Kanske en sen buss, ett lite dåligt väglag, en kö som går lite segt eller annat som man inte kan påverka själv. Då är det ju också fritt fram att skylla på omständigheter och man har ingen del i det själv. Inte mindre jobbigt men kanske enklare att förhålla sig till...

Värre är då man själv ställt till det...till exempel försovit sig.

I förmiddags hade jag "förmånen" att lite på sidan om betrakta ett förmodat försovningsdrama. 

Plats: Bromma flygplats, strax före halvtionyheterna.

Scen: Avgångshallen, incheckningen och säkerhetskontrollen.

Det är lugnt i hallen, inte så många resenärer vare sig i restaurang eller incheck. De som var på väg mot Bryssel hade sedan länge checkat in eftersom planet skulle lyfta om en dryg kvart...lite radioljud sådär lagom  högt i bakgrunden...

Då öppnas entrédörrarna och en medelålders man rusar in, håret på ända, iklädd "sov"shorts och t-shirt och med resväskan i högsta hugg. Han ropar redan i dörren efter rätt desk...ja, just det...han ska givetvis till Bryssel...dit med väskan och ett kort samtal med personalen varefter mannen rusar ut igen efter mer bagage. 

Han dröjer några minuter, kommer sedan med en ännu större väska, fastnar i dörren så att allt rasar, ser helt förtvivlad ut men får bagaget efter ett par "rammel" till rätt incheck. Är lite blodig på de bara benen vilket formodligen tydde på att han ramlat på isen utanför i all stress. Trasslar för säkerhets skull in  väskorna i plastbanden som visar hur man ska gå i kö-systemet. 

Vinkar sedan till sitt resesällskap som är på väg in genom dörren, då fastnar även hon med väskan i dörren. Han får rusa tillbaka och hjälpa henne och sen tillbaka igen.

I det här läget är alla i avgångshallen medvetna om vad som händer. Trots att man kan ha medkänsla med paret så är det lätt att, lite i skymundan dra på munnen. 

Men det är ju inte slut än...

Minuterna går och piloterna står på startbanan och varm-kör planet i väntan på de två senkomna resenärerna...då blir de båda varse att de ska igenom säkerhetskontrollen med ALLT bagage eftersom de var så sena. Ny panik...han blir mer högröd i ansiktet och svetten sprutar...hon med ett ståiskt lugn....

Då fastnar en av väskorna i den där boxen-med-kameran-grejen som allt handbagage ska igenom...

Herregud, jag hade lagt mig ner på golvet och "dött"....

Det sista vi ser av paret är då de springer och släpar bagaget genom shopen på Bromma. Hoppas verkligen att de kunde pusta ut då de väl kom ner i flygstolen och sen få en bra resa dit de var på väg.

Men jag och större delen av personalen fick oss ett gott skratt i smyg.

Vi har alltså varit på resa under julhelgen, en riktig familjejul har firats på Malta.

Berättar om det imorgon.

Nu ska tiden ägnas åt tvätt, tevehäng och en middag på tumanhand med maken.

Mortuta

Imorse gick jag över skolgården i snöyran på min väg till jobbet. Hamnade i utkanten av en snölandhockeymatch med ivriga ungar ur årskurs tre, fnissade lite då jag råkade tjuvlyssna på några tjejer som argumenterade för och emot täckbyxornas förträfflighet. Lyckades parera en och annan snöboll som kom i min väg men i det stora hela genomsyrades morgonleken av glada och pigga barn.

En stund senare föll ögonen på en rubrik på nätet. En av alla tusentals som skrivits de senaste fyra dagarna. Rubriker om det fasansfulla som hände bland skolbarnen i en liten amerikansk småstad. Över tjugo små barn, i samma ålder som de jag mötte imorse... sköts ihjäl. Många många fler som sökte skydd i klassrum och bakom bänkar och skåp. Helt ofattbart. 

  Hur förklarar man för de 5, 6, 7-åriga barn som var med, mitt i skottlossningen om vad de var med om? Hur försvarar man för dem rätten att ha vapen hemma då sådant händer? 

Ja, ja...nu vet vi alla att skottlossning sker över världen i detta nu...om och om igen. Krig och ockupation, maktmissbruk av armeér och fruktansvärda fasor. Barn flyr varje dag året runt....det ska absolut inte förringas...

Men ändå. Detta händer i ett land/delstat som lever i fred och inga varken kända eller okända hotbilder lurar runt hörnet. I en miljö som barn ska känna sig trygga i.

Tanken på de små skräckslagna barnen....

¤¤¤¤¤¤

Så läser jag då en annan rubrik någon dag efter skottdådet. Nåt snille, på en rätt hög position där i den delstaten anser att det bästa sättet att bekämpa våldet och dessa s.k skolskjutningar är att beväpna lärarna. VA?? Ja, du läste rätt....

Alltså, det bästa sättet att undvika att folk skjuter vilt omkring sig på t.ex skolor är att då ge lärarpersonalen tjänstevapen.....

Hur tänkte man......egentligen?

Ont ska med ont fördrivas?

Har svårt att se hur ett framtida skolväsende med sån positiv vapenideologi samtidigt ska lära barnen om demokratiska spelregler och humanism.

¤¤¤¤¤¤

Nej, de amerikanska frikostiga vapenlagarna är en bomb som står och pyser. Undrar hur oändligt många dödsfall som går att relatera till detta? Nej, jag vill nog inte veta...

Läste dock att Canada har betydligt fler vapen per invånare än vad USA har men inte alls lika många relaterade brott.

Annan mentalitet? Annan inställning? Bara jägare?

Har inget svar men vill gärna veta...

Mortuta

Sitter vid köksbordet, runt mig är många tända ljus och en brasa sprakar i kakelugnen.  ett glas vin och några saffransskorpor är mitt sällskap....

Trots att klockan är snart midnatt så har jag svårt att komma ner i varv. Komma "ner" från känslan som haft mig i sitt fång hela dagen....konsertkänslan. 

Bör kanske förklaras lite....

Under kvällen har vi, dvs Kammarkören Sångkraft i Umeå, haft två julkonserter. Vi bjöd på ett program med både kända och mindre sjungna kompositioner. Presenterat i ett format för meditativt vällustigt lyssnade....

Vackert. Stämningsfyllt. Traditionellt. Nyskapande.

Det är så underbart att göra dessa konserter, något formligen gräver sig in i mitt inre och plockar fram känslor som ligger i dvala resten av året, laddar i det fördolda och kliver fram sådär lagom till andra delen av programmet. Varma kinder, klappande hjärtan och lite lätt gråtmildhet....jajamen. det är så känslosamt ibland.

Givetvis är det alltid roligt att kunna beröra sin publik men det är något speciellt med julrepertoaren....den sitter som "en smäck".....som en varm filt runt frusna ben.

Den kittlar oss lite extra med igenkännandet, minnesbilder eller är det  kanske rentav upplevelsen av kravlöst musikaliskt njutande?

Jag har svårt att gå ner i varv efter detta. Klangerna finns fortfarande i mitt huvud, hör passager som är vackra och kan i kroppen förnimma hur Coventry Carols dynamik känns, det som publiken får slängt rakt i ansiktet...

Flera i publiken grät ikväll....

Musik skapar starka känslor, då man tillåter sig att lyssna med öppna sinnen....det är urhäftigt att vara en del av något sådant...

  Havet lockar fram liknande känslor hos mig. Det öppna och ogreppbara med havet lockar fram samma öppenhet i sinnet. Svårt att påverka själv, ta in det som pågår och bara njuta.

På nåt vis måste man låsa upp sitt inre och åka med....så är det också med musik som berör. Med stängda känslodörrar spelar det nog ingen roll vad vi som presenterar musiken gör, vi kan förmodligen stånga oss blodiga med snygga ackord, berörande textstrofer och klassiska eller nyskapande melodier. Ingen skulle ta till sig...

Kvällens publik hade låst upp sina portar och tog emot det vi ville ge. Ljuvligt!

Vilken ofantlig tur att det är ännu en konsert imorgon kväll.....

Nåja......eftersom man är norrländskt svårmodig (eller är jag verkligen det?) och för att inte hamna för långt in isjälv-gottandets träsk  ska jag nu släcka alla myspysljusen, slurpa i mig den sista vinskvätten och som en ordentlig lagomperson lydigt gå till sängs för att orka med måndagens vedermödor....Såärdet!

Men....den berusande känslan och det lyckliga leendet som vaggar mig till sömns....det kan ingen ta ifrån mig....

Mortuta 

De av oss som på något sätt har musik som intresse eller kanske som jobb vet att denna tid är intensiv...milt sagt.

Man kan beskriva det som att gå in i en musikalisk bubbla fylld av julmusik, kliva in där nån gång veckan innan första advent och sen stanna där fram till några dagar innan jul...och då pratar vi alltså om konserter och framträdanden....övandet har då som regel varit igång hela november så julbubblan har fått besök lite då och då under en rätt lång tid. Härligt, härligt och lite tidskrävande...

Detta är då givetvis anledningen till att bloggandet fått stå tillbaka en tid, musiken har fått äga min hjärna och mitt sinne lite extra de senaste veckorna.

   Idag har Lucia stått på dagordningen. En av de mest traditionsfyllda sångstunderna i vårt land. På dagis, skolor, på arbetsplatser och på allehanda kyrko och konsertscener sjungs det oerhört mycket vackert/stämningsfullt/gulligt denna dag. Så även här i vår by. Alla skolbarn samlades i kyrkan imorse och lyssnade andäktigt med morgontrötta ögon och öron på sina klasskamrater. Mysigt!

För första gången på länge, länge har jag själv stått där med en barn/ungdomskör och gjort ett flertal framträdanden. Detta har då föregåtts av två veckors intensiva övningar varje dag för att få alla "med på tåget" och sjunga på sitt finaste vis. Det har varit väldigt kul att jobba med ungdomarna och vara en del av detta. Blir jag sugen på att återuppta körledandet? Nja, var sak har sin tid....

  I denna sena timme tittar/lyssnar vi på det Svt-sända Luciaprogrammet från i morse. En stor, stor kör sjunger vackert från Uppsala Domkyrka. Stilfullt, klassiskt men också med nyare inslag. En staffansvisa med rap-inslag, vad sägs om det? Eller en något upp"hotad" version av Bereden väg för Herran med en organist som gick loss på orgeln och även där dök rapparen upp.. (läser på Aftonbladet att det skapade rätt många twitterkommentarer....ja, ja...whatever...). Sammantaget var det ett vackert sammansatt program, lite...lite för långt och kanske en och annan staffansvisa för mycket...men ändå...det gav mig julstämning.

      Julpyntet blir i år kanske något mer sparsmakat eftersom det inte är några barn som kommer hem.

Men "toktomtarna" måste ändå vara på plats på pianot. Där står de på rad och lyssnar tålmodigt då jag övar inför de sista julkonserterna för året. 

Det är kanske inte så underligt att en del av dem ser lite härjade ut. Förra veckans nötande av barbershop-låtar....alltså bara tenorstämma hela tiden, kanske blev en något enformig musikalisk upplevelse.

Vackert? Njae....Inte ens för en liten korktomte   . 

Väder är ju ett populärt samtalsämne nuförtiden. Såhär har det sett ut de senaste dagarna, snö och snö och åter snö. Nån dag här och där stoppar snöfallet lite tillfälligt för att sen starta med ny kraft. Det är härligt ljust och vackert och jag tycker att det är rätt härligt att pulsa i skogen. Hunden och jag!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Kan slutligen konstatera att jag är glad att jag inte levde på 1700-talet. Hmpff...tänker läsaren, vadårå?

Har du sett Historieätarna (med Erik Haag och Lotta L...?) där programledarna lever och äter i olika tidsepoker? De försöker sätta sig in i olika livsvillkor och mat- och dryckesvanor och samtalar med "experter" på epokerna. Mycket intressant.

1700-talet var då, enligt detta program inte nån riktigt kulinariskt århundrade. Smaklösa inkokta rätter, märkliga inälvor, stuvningar m.m var sådant som kunde stå på borden....mycket mat som satte sig som en klump i magen.

Eller så svalt folk och kokade soppa på gräs och rötter...

Vilken tur vi lärt oss använda kryddor!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Vilka program rekommenderar du just nu?

Mortuta

Nu är det så dags igen för julpyssel, adventsfixande..... allmänt stämningshöjande preparering av hemmet. Gissar att 1dec är nån nån form av startskott för väldigt många. Detta förmodligen fullständigt oberoende av huruvida du styrs av religiös övertygelse eller bara ren och skär lycklig julhysteri.

Nåja, det var nu inte det som startat tanke-snurror i min för stunden förkylda hjärna. Dagens fundering handlar om specifika jultraditionssaker jag har gjort/ gör denna månad, för vem och varför det utförs och om jag eventuellt saknar detta om det inte utförs.

Låter det märkligt?

Låt mig förklara och utveckla med några exempel

Det första exemplet bör nog vara Adventskalender. Allt sen första glinet i familjen var ca 1 år och framåt har vi haft paketkalender med små pusselbitar, leksaker och Gud vet allt inslaget i yttepyttesmå paket och hängt dessa i den hemgjorda fula, men med entusiasm gjorda kalendern. Med barnens växande ålder och antal blev det svårare och svårare att klura ut överraskande paket. Med tiden övergick vi till sudd, tuggummi och dajm för att de sista åren förfalla till "flyttahemifrån-bestick" och trisslotter på söndagar. Nu är det ingen av de numera vuxna barnen som frågar efter detta och man kan då stilla fråga sig ...
Skönt att slippa? Saknar att göra?
har nog inte nåt svar där..

Jo, saknar lite.....så vi gör en liten kalender själva faktiskt.

Lucialinnen är nästa på listan. I vårt förråd finns en kartong fylld med lusselinnen i allt från storlek 86 upp till rejäla damlinnen. Då kan man ju också låta sig luras att de ligger prydligt ihopvikta i väntan på att användas...pyttsan, nerknövlade och gärna med lite stearin i manschetten. Kvällen innan har vi plockat upp och börjat botanisera bland band och glitter. En stund av panik alltså.....För hos oss har vi oftast glömt bort att i god tid kolla längder, behov av stryk ing och tvätt.... För att inte tala om glitter, tillräckligt långaljus eller fungerande el dito.
Slippa eller Sakna? Åh, jag saknar inte de nattliga strykningarna och batteriletandet men däremot alla gånger lussesångerna sjungits av vår familj för farmor o farfar, mormor och morfar och andra som kommit i vår väg.

Pepparkakshuset......även detta en tradition för vår familj lika gammal som äldsta dottern. Det lilla huset med nonstopgodis , chokladfingrar som timmer och florsocker som snö och alla de små minitomtarna som ständigt återkommande gäster i vårt hus. De senaste 10 åren har det blivit mer av ett enmansjobb att få till men ack så noga att huset verkligen stått på plats en bit in i december. Huset fotas varje år och sparas för eftervärlden...vid tjugondaknut är det alltför dammigt för att kunna ätas, eller så har vi alla varit rätt trötta på smaken av pepparkaka?
Slippa eller Sakna? Jamen, sakna förstås....vilket innebär att det även i år byggs upp en brun liten villa med godisar och chokladtimmer.

*********************

Är det så att man är i en s.k Mellanperiod vad gäller juleriet? Mellan tiden då man byggde upp jultraditioner för sin familj och tiden då det kanske ska föras vidare till nästa generation?
En period då man kan göra lite hursomhelst tro?

Vad tycker du?

Mortuta

Lördag morgon

Eftersom fredagskvällar av nån outgrundlig anledning (hm, eller kanske rent av rätt logisk...) rätt ofta blir en tidig sova-i-soffankväll blir konsekvensen att lördagsmorgonen kan börja tidigare än önskat.

Så blev det denna morgon.

Vid sjutiden var det färdigsnurrat i sängen och dags för tidning och dagens första kaffe...förmodligen den viktigaste slurken på dygnet. Hade väl inte "sagt ifrån till kroppen" om det blivit en stunds sömn till...men nädå, slut sömn kvar som en god vän till mig skulle sagt. 

  Tidningarna väntar och mörkret vill inte riktigt släppa taget. Morgonradioprataren ljuder svagt i bakgrunden och det är ett avslappnat och behagligt sätt att starta dagen på.  

Katt och hund hänger i närheten av frukosten i hopp om att det ska löna sig. Nedfallande smulor, okynnesmatning eller nåt i den stilen.... Men, till sist sätter sig Fru Katt i fönstret och betraktar tillvaron med sitt ståiska lugn.

En sammanfattning av veckan som varit kanske är på sin plats. Vad har hänt av vikt och värde? Stort och smått....

Cirkusen runt SD fortsätter. De är nya namn som presenteras och man kan ana en del skelett som kikar fram i inte helt öppnade garderober.

Vädret är en ständig källa till irritation just nu.

Regn, dimma sågudsigförbannat, lite underkylt som variation och så regn igen. Och då det väl är uppehåll så är det blåsigt och fuktigt. Hallå Snömannen och Kung Bore..allt är förlåtet, jag ska aldrig mer klaga på era krafter. Kom och gör vår tillvaro VIT...snälla!

Kammarkören Sångkraft har gjort en härlig konsert med Peter Asplund med trio...en underbar jazztrumpetare OCH god sångare. Jazzstandards i snygga arrangemang, scat-sång i Armstrong- och Fitzgeraldstil. Jag njöt hela hela tiden och drömmer lite i min kammare om att nån gång få göra några låtar själv med en sån trio.

Suck...vad är väl en bal på slottet...

Nu laddar vi om för julkonserter, den mest intensiva sångperioden på året inleds nu och trots att man bara ÄLSKAR att sjunga julmusik så är risken stor för mental överdos...nuförtiden är det inte mycket egen s.k okynnesjulsjungning i hemmet mellan konserterna alltså...

AIK åkte på pumpen mot Napoli i den allra, allra sista matchen på Råsunda. Då det återstod "typ" 3 sekunder av matchen blev det ett bakslag....attans.

Sen blev det ett röjarparty av rang då publiken började gå loss på inredning, skyltar och annat både löst och fastskruvat. Hm, vad skulle man tänka sig ta med därifrån? En bit gräsmatta? Ett dörrhandtag som alla...typ Zlatan och Gunnar Nordahl tagit på? Plastsits från VIP-läktaren? Lite skräp från nåt gammalt utbrunnet fans-tifo? En välanvänd vätskeflaska från nån bra spelare?

Får väl höra om kära syster hämtat med sig nåt......

Dagens fix och trix...

Saffransskorpor omgång 1. Erfarenheten säger att glasburken med skorpor töms rätt snabbt trots att vi oftast är två personer i hushållet. Förhandstipset är visst 1 vecka....sen är det dags för en ny deg.

Vinterstudion i Svt1 har startat och det är så himla mysigt. Skidsport gör sig bra i teve. Även om det inte alltid finns tid och lust att hänga i soffan hela tiden så går man lite fram och tillbaka, kollar in vad som händer...stannar och kollar ett tag och går sen vidare med det man håller på med. Kul med Per Elofsson och Anja Pärson som experter...

Maken och jag måste dock planera in hundsvängen och handla-turen lite mer noga...hörde precis att det rör sig om sjutton (17) helger under vintern...puh..

Dagens boktips måste bli Lars Keplers Sandmannen. Om man gillade Hypnotisören och Paganinikontraktet så är det verkligen en bok att rekommendera. Läskig och in under tröjan krypande spänning. 

Som vanligt kör jag med en två-tre böcker samtidigt. Har olika platser där jag sitter och läser/lyssnar. Böcker i olika stilar. Så...

På mitt nattduksbord ligger en bok av Nora Roberts, Jagad av lögnen, om fallskärmshoppande brandmän och deras tuffa tillvaro. I den sköna läsfåtöljen i vardagsrummet finns den första delen i en serie av Eric Eriksson Det brinnande havet, om 1800-talets Grisslehamn. Ja...och så Kepler i lurarna då de där 14000 stegen om dagen ska avverkas...över stock och sten, till och från jobbet..

Rörigt? Inte alls....

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 Fru Katt övergav fönstervakten till att betrakta avfrostningen av frysen. Hon verkar mycket förundrad över vad som låter och rinner. Tittar då och då upp på oss tvåbenta, blundar en stund och vaktar vidare...

Mortuta

Då kom det....

Avslöjandena som visar att några SD-politiker inte alls är så politiskt korrekta som de stenhårt jobbat på att framstå som. Via en mobiltelefons film får vi se och framförallt höra en inte alltför intelligent diskussion mellan två-tre postfest-killar som blandar högt och lågt i ett lågvattenmärkessamtal....först med en kille, sen med en tjej och det blev inte direkt bättre allteftersom minuterna gick. 

kontentan var rätt klar; de ansåg sig vara "ägare" av svenskheten och det svenska medborgarskapet och dessutom kunde de via två tre meningars samtal avgöra om tjejen var en prostituerad eller ej....

Suck

Unga "helanattenpartande" (okej, dessa killar var ju drygt 30 men ibland är siffran ingen garanti för mognad...) gläfspellar har ju sällan gjort sig kända som några stora tänkare, eller hur? Det är mycket skit som kommit ut ur berusade munnar genom åren, det är då en sak som är säkert...men om sanningen ska sägas så såg/verkade inte SD-killarna var  helt dyngraka och bortom all vett och sans. Tvärtom...provocerade eller ej, de kunde inte dölja sina åsikter genom vit skjorta, slips och politikerportfölj. Nej, det kom fram i ljuset på ett, för dem generande sätt. Med eller utan järnrör.

Varför kom detta i medias strålkastarljus just nu? Det hände ju faktiskt för över två år sen. Enligt en undersökande journalist har det sedan en längre tid pågått en inre strid i SD och att detta skulle vara ett "vapen" för en falang...jo. jo..man har hållit på den här sura karamellen rätt länge alltså. Expressens chefredaktör ler nog belåtet nu.

Men alltså

Hur fiffiga var de numera time-outade och avsatta politikerna som gett/visat/sänt vidare filmen till andra? Kanske tänkt som nåt frän coola-killargrej...gissar på att de nu funderar sig gråhåriga på VEM som skickat vidare till media? eller är de insyltade i den interna konflikten tro?

Inga best friends forever-hjärtan längre där inte...

Nåja

Det är bra att det lyfts upp i dagsljuset. Vardagsrasismen alltså...vem som har rätt och inte rätt att bo i vårt land och ...att det ska vara så svårt att förstå varandra....vem är man rädd för?

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

....och nu gör vi en sånhär snygg radioreportervändning och säger: hm, på tal om rädsla och skräck. Under den för några helger sedan avklarade skräckhelgen Halloween klädde många, många ut sig till riktigt otäcka typer. Här får vi se familjens i vanliga fall mycket vackra döttrar...tur man inte mötte dom på kvällspromenaden...hu, hu.

Jamendåså....nu har jag ventilerat hjärnan lite, dags för lite kvälls-surr med goda vänner är på sin plats?

Mortuta