Efter att, under Halloweendagen ha mött både stora och små som utklädda till tänderna bevekar spöken i höstmörkret är det nu dags för stillhet och eftertanke.

Den här dagen går vi till gravarna och tänder ljus för de som inte är med längre. 

Mor och farföräldrar, föräldrar och syskon och fler med dem...

Det känns rätt skönt att gå där på kyrkogården med gravljus och tändstickor i högsta hugg, förenas med alla andra som är där med att, i snålblåst och regn försöka tända ljusen som sen i sällskap med hudratals andra brinner sådär obeskrivligt vackert i natten. Le mot de man möter med vetskapen att man inte behöver fundera, vi är alla där av samma anledning. Där för att minnas.

De senaste åren har jag vid denna helg också börjat fundera över det där med gravplatser och minneslundar och var man själv vill bli placerad den dagen det är dags. Förr i tiden måste det varit rätt enkelt eftersom släkterna bodde som regel på samma plats generation efter generation och nån större förflyttning existerade inte. En gravsten som samlande plats som minne var helt naturligt. En tre, fyra generationer som begravts på samman kyrkogård var väl ingen ovanlighet.

Men nu då? Vår generation och kommande...reser och bosätter oss world wide...inte är det då en gravsten i en liten norrlandsort som ska belasta samvetet för nästa generation då inte...

Nej, man får väl fundera lite nån gång på vad som kan tänkas bli bra. Inte för min egen del, jag gissar på att det inte spelar nån större roll....så att säga, man är ju inte i talbart skick och kan argumentera så mycket. Men mest för de som är kvar, hur blir det bra för dom? 

En gång per år kommer dessa funderingar.

Imorgon är det undanstoppade funderingar igen.

Tur...för det kanske inte är så nyttigt att grunna på för ofta, eller?

¤¤¤¤¤

Njut av höstmörkret nu, tänd massor av ljus och känn lugnet.

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...