Svanar lever i tvåsamhet hela livet, de följs åt i flytt-stråken och stannar på samma ställen år efter år. Den svan som av någon anledning blir ensam, förblir så livet ut. Man kan ju verkligen undra hur Moder Natur tänkte där.

För oss människor är det förmodligen inte helt lätt att sätta sig in i situationen. Den att vara den där ensamma svanen och inte ens instinktivt söka trygghet och sällskap hos någon annan. På nåt vis bara gilla läget.

Blotta tanken känns så sorglig...

Detta var alltså vad jag satt och funderade på vid stranden denna eftermiddag då ett stiligt svan-par seglade förbi med stolta huvuden. Trots att både hunden och jag rörde oss framåt på stranden var de helt lugna och simmade stilla fram och tillbaka, de tittade på oss, höll god koll på både mig och jycken men blev inte rädda alls. Stundtals tätt ihop men också då och då långt ifrån varandra, symboliken blev rätt tydlig. Lite av principen Man behöver inte vara upp i varandra jämt och ständigt för att veta var man har varandra....typ. Så som man vill en relation ska vara, eller hur?

Månen gjorde en tidig entré på den vackra eftermiddagshimlen och färgerna var helt makalösa. Vågorna rullade mot stenarna och det var så hiskla vackert att jag blev sittande en lång stund på en privat brygga ( tror jag i alla fall) ...lite i smyg, där i viken mitt bland fiskestugor och privata boenden. Till och med Kenzo satt helt stilla där i strandkanten, verkade betrakta tillvaro med nyfunnet lugn.

En helt ny situation med en setter-hund, jag lovar. Är det ett tecken på att han håller på att bli en äldre gentleman med stillhet som bästa gren? Åh, det tvivlar jag på....

Den här veckan på året är verkligen en blandning av nya importerade och gamla inarbetade traditioner. Eftersom Happy Halloween är något jag haft mer eller mindre i mitt liv allt sen gymnasietiden gör det inte så stort avtryck i mig längre.

Jag har redan för 40 år sen gjort det, alltså...

Utklädd till oigenkännlighet - check

Trick or treat - check

pumpa i alla former och material - check

Allt detta på en enda dag förstås, 31 oktober. Vi gav järnet hela den dagen men sen var det över och inget mer med det. All in alltså!

Det är väl det som är den stora skillnaden då man jämför nu och då. Nu smygstartar det redan runt den 20:e och matar på fram till första dagarna i november beroende på hur helgen ligger i almanackan. Dagis och fritids har spökfester, badhus inbjuder till halloween-sim och maskeraderna står som spön i backen. För det gäller att hålla vår rädsla för mörkret stången, eller?

För visst är det det vi håller på med, på nåt vis? Skrämmer de onda läskiga på flykten och bejakar skratten och livet.  

Vårt förhållande till döden är rent generellt ganska dubbelbottnat. Den finns hela tiden bland oss, lite som en Kejsarens nya kläder-uppenbarelse som vi inte vill kännas vid och låtsas inte finnas förrän någon verkligen pekar och gör oss påminda.  Då vi väl drabbas på något vis, vilket vi alla gör förr eller senare klär vi då på Kejsaren och lär oss hantera umgänget på nåt vis. Ack så smärtsamt men det går på något vis då vi tvingas till det.

Men....riktigt bekvämt blir det ju aldrig.

Jag önskar att även i fortsättningen vi ger Allhelgonahelgens kontemplativa känsla och våra minnesstunder över de som inte är kvar med kropp och själ hos oss den plats och tid som behövs.

Lika väl som vi ger alla skuttiga små och stora Halloween-spöken utrymme för att schasa bort rädslorna för mörkret. 

Vi ger det bara var sin dag.

Mortuta 

En lång bilfärd. Hällande regn och stormvindar ackompanjerat av radions ringsåspelarvi-frågor. Vi svarade på frågor, sjöng med i önskemusiken och låtsaskryssade Melodikryssrader med entusiasm. Det kan vara riktigt trevligt med långa bilresor, särskild om man är på väg mot nåt trevligt.

Och så var ju fallet denna lördag.  

En skön helg på kurhotellet Källan väntade på oss, maken och jag. 

En björmmamma välkomnade oss då vi, efter att ha kört en bra bit in i glesbygden kom fram till Källan Spa i Åmliden...ja, faktiskt en bit längre upp på berget än vad byn ligger. Tänk, jag blev nästan lite förälskad i denna staty. Den symboliserar för mig omsorg och omtanke om andra, tilliten som en liten ska kunna ha till en stor. 

Dessutom är det ju rätt häftigt gjort av konstnären, av en stubbe..typ.

  Hittade en annan läcker stubb-kreation. Tjädrar, även detta skapat i ett enda stycke. Och jag som inte en kan göra en smörkniv av ett stycke trä utan att det blir taffligt. All min beundran till konstnären.

Nåväl, tillbaka till vår vilsamma, lugna helg där ute i skogen.

Det var tyst och stilla, inte så många andra gäster, helt avstressande och lugnt i denna behagliga miljö. Vi njöt till fullo. Dessutom var det så in-i-bängen dåligt väder så de stärkande joggingturerna kunde vi med gott samvete byta ut mot mer hasande i badrock och plattfotsutformade frottétofflor.

Precis som de andra gästerna. 

Läste och sov, pratade och läste. Badade och läste, sov och åt och pratade lite mer och sov...en helt okej tillvaro alltså.

Blev ändå lite fångad av några motiv trots regnet och rusket. Sprickorna på isen ser verkligen läskiga ut, lite som spöklika grenar.  

Sammantaget en helg att rekommendera för alla er som behöver stanna upp lite och bara andas lite lugnare och må lite gott samtidigt. 

  Det känns riktigt bra att fortsätta vardagen igen, det är ju strax måndag och ny vecka. En vecka fylld med sång, intressanta saker på jobbet, mer sång och så massa flängande i skogen som vanligt. 

Vad gör du denna vecka?

Mortuta

Hej igen. En period av skrivtorka har passerat. Inga ideér om vad som skulle vara värt att dela med omvärlden har funnits och det har känts lite tomt i huvudet faktiskt. Detta i kombo med att kroppen inte varit med mig har gjort att Du och jag inte möts, så här över nätet.

Men nu...kan det hända att en del ord vill ut ur huvud och fingrar. Får väl prova.

Somliga dagar är naturens makter gynnsamma, lite mer än vanligt och bjuder upp till dans på ett helt ljuvligt vis. Denna fredag blev en sån dag och det vore nästan skamligt om man inte försökte ta vara på det...på nåt vis. Hastade hem från jobbet med kappan fladdrande, hämtade hundpolaren och snabbt ut.

Maken ringde från det varma San Sebastian och lockade ( läs retade) mig med att han gick i kortärmat i 27-gradig värme och trodde väl att svaret skulle bli ett suckande över regn och kyla och annat norrlandsoktobrigt. Men icke det! 

Sol, frisk och klar luft och vindstilla.

Beat that if you can!!

Just nu är jag helt på det klara med varför vi bor där vi bor. 5 minuter från förstukvisten fanns allt detta. Det var så himla vackert och behagligt och vilsamt och avstressande och läkande....

Ni måste bara få lite bilder från eftermiddagens långpromenad. Gillar du inte naturbilder är det bara att scrolla ner och se om det finns nåt annat att ta del av.

Så. Fina va?

¤¤¤¤¤¤

Ebola är på allas läppar.

Tidningsrubriker, debattartiklar, tevesoffresonemang och mycket annat. Det känns som om det kommer närmre och närmre, några fall i Sverige och Norge redan nu och nu går det inte att mentalt blunda och tänka "det där är nåt som bara är i Afrika och kommer att stanna där". Nej, det riskerar att spridas över världen. Fasansfullt.

Tankarna går till tjejerna som bor långt bort från oss men nära den nordafrikanska kusten. Än så länge inga larmrapporter från de länder som finns närmast men ett nervöst modershjärta kan ju gå igång på det minsta lilla. Nu då det väntas en liten ny världsmedborgare i familjen hinner ju oron hoppa strömhopp om man inte stoppar den vid första hindret. Jag jobbar på det.

   De som åker iväg som hjälparbetare är verkligen värda all beundran och går det att stödja på nåt vis ska man nog göra det.   

¤¤¤¤¤

Denna fredagkväll samsas FruKatt och BruneBror i soffhörnet, Njae, inte riktigt tätt ihop i en Best Friends Forever-feeling om nu nån trodde det. Mer av karaktären Om du ligger still i det hörnet och inte tittar på mig så tar jag den andra kanten...

Djuren och jag får väl agera soffjury och kolla på Idol en stund för att sen övergå till ett gäng avsnitt av favoritserien Boardwalk Empire.

...eller så somnar vi tidigt.

Mortuta  

Hm...nu och då dyker de upp, de där listorna som man, på skämt eller allvar kan skapa ett inlägg med. Alltså då man får en del givna strukturer att följa och då man berättar lite annat om sig själv än vad som vanligtvis brukar komma fram i det vanliga "svamlet".

Dags att prova om det går att få ihop nåt....håll till godo! 

Jag kan räkna rätt snabbt i huvudet. Lägga till, dra ifrån, gånger och dela.....

Det tror jag lades sin grund tack vare mitt allra första sommar/helgjobb i en kiosk där det inte fanns någon kassapparat. Det vara bara att räkna, snabbt som attan och sen dra ut lådan därunder och ge tillbaka rätt växel. Blev en bra arbetslivsstart för en liten trettonåring....

Jag vill verkligen, verkligen bli en betydelsefull och närvarande person för det lilla liv som väntas i familjen. Nån som är efterlängtad och viktig. Inte vara nån som bara dyker upp då och då.

Jag har för många år sen suttit nätter igenom och lyssnat på Pink Floyd och Genesis och pratat om livet. Analyserat och diskuterat livet., omgiven av tända ljus och flera koppar te i ett litet rum för två studenter...i Piteå för länge sen.

Jag skulle kunna tänka mig att starta mitt livs dröm snart. Det börjar vara dags nu. Alltså. Den där drömmen om ett Bed&Breakfast...med några rum och så pyssel med frukost av god kvalité. I stad, på landet, i Sverige eller nåt annat trevligt land? Ja, så långt har jag inte kommit, går och grunnar på det...Är det nån som har ett schysst ställe som passar?

Jag gillar verkligen att laga mat. Dagens middag blev så jämarns god. Kycklingfilér stekta i kokosfett, sås av gorgonzola, creme fraiche och citronskal och så lättkokt sparris med en skvätt olja.

Åh, så gott det blev.

Fast...en snabbsallad med lite av varje ur kylen är också smaskens. Viktigaste ingrediensen i maten är nog en skopa omsorg och tid och en gnutta fantasi. 

Ha... det var alltså sagt av mig som verkar lida av recept-ångest " allt ska vara som det står skrivet".

Men...för tio år sen var det precis tvärt om. Matlagning var ett nödvändigt ont och det blev då inte heller så lockande för gommen, det som presenterades i all hast på matbordet för fempersonersfamiljen. Det är ju ett rent under att alla blivit så matintresserade...

Jag älskar verkligen att sjunga, det spelar egentligen mindre roll i vilket sammanhang. Stående mitt i Snowflake Singers där övertonerna ringer i rummet, med Sångkraft där det blir helt ljuvligt gnistrande vackert eller själv där allt står och faller med min egen kraft och känsla. Tjoande högt som tusan i skogen med träden och hunden som en något förvånad publik funkar också.

Jag måste nu verkligen köra envist efter det träningsschema som jag satt upp. Inte göra som så många gånger förut, alltså slappa lite för ofta. Målet är officiellt satt och nu ska det bli åka av...eller kanske springlufsa är ett bättre ord. Ett år av träning, sen så kör jag. 

Jag behöver sova...tidigare på kvällarna. Och jag vill sova längre på morgnarna.

Jag får inte nog av alla böcker som finns att läsa. Blir nästan knäpp av att gå in i en bokhandel och vill ha, vill ha...Läser ett par tre titlar samtidigt. lyssnar på en titel...och ibland faktiskt två parallella ljudböcker. Och så har jag några böcker på lut här och där, utplacerade i hemmet. Som en reservplan ifall jag måste tvärt sätta mig ner och inte har nåt annat för mig. 

Jag har svårt att bestämma mig. Tavlor som  ska upp hinner byta plats minst fem varv runt innan det blir som jag tror att jag vill...kan sen vakna mitt i natten och stega upp för att prova en annan variant. Somliga närstående kallar mig velig och tröttsam men kanske det bara är en viss försiktighet som lyser igenom. Vill inte att det ska bli fel, vill att det ultimata ska nås och att misstagen minimeras.

Jag kan inte spela kort med nån större framgång. Blir sist, får mest minuspoäng av alla , tappar markerna snabbast i spelet. Alltså får jag ofast delta i familjekortspelen med inbjudan av typen " Är med du också, för då blir vi ju inte sist". Men ändå så gillar jag verkligen att spela kort av alla sorter. Med en dåres envishet tror jag ju ändå att turen vänder och min skicklighet ska bli uppenbar. 

Jag vill inte tro att människor är beräknande och egoistiska.  Vill tro att de allra, allra flesta vill varandras väl och mår riktigt bra då omgivningen andas positiva tankar. Tror att alla människor försöker göra bra saker utifrån sina förutsättningar, upptäcker då också motsatsen ibland vilket då också betyder att en och annan besvikelse ramlar framför fötterna och stoppar framfarten. Men det är bara att kliva upp och gå vidare, en erfarenhet rikare.

Jag gillar inte att städa. Fy så trist det är att harva runt med dammsugare och mopp, torka och feja med trasa och putsduk.  Men jag gillar och njuter verkligen då hemmet är städat med ordning och reda omkring mig. Svår ekvation, det är jag medveten om. Så, det gäller att förhandla med maken. Städning bytes mot strykning eller kanske mot kökstjänst? 

Jag älskar inte surströmming, strömming och kanske inte ens palt. Vad är jag då för typ av norrlänning?  

Jag måste inte vara bäst eller snabbast eller roligast. Det räcker med lagom nu för tiden...faktiskt.

Jag behöver inte längre frysa på vintern, för jag gillar verkligen att ha tjocka dunjackan redan tidigt på hösten och långkalsongerna kommer på i god tid innan jul. Tänk vilken skillnad från tonårsåren då det var det värsta töntbeviset om man hade mer än lilla tuff-jackan som knappt nådde nedanför naveln och fodrade skor med skaft var det slutliga tecknet på att man inte hade nån koll. 

Leve tjocksockorna och den randiga koftan, täckbyxor, yllemössa och tumvantar. Det är grejer det...

Mortuta

Det har väl inte undgått någon som vid något tillfälle tittat in och läst min blogg att denna fyrbente vilde är en viktig del i familjen och någon som bidrar mycket till vårt sätt att leva. En alldeles fantastiskt härlig, numera 8-årig setterhane som växlar mellan att ha hur mycket spring i benen och lek och liv i sinnet till att anse att sova och slappa runt i hemmets alla mjuka möbler är det ultimata sättet att leva.

En perfekt jycke alltså....

De senaste dagarna har bjudit på ljuvliga skogsturer med hund och kamera...som så många andra gånger och det blir då också tid för filsofiska stunder. Då man sitter på en stubbe alt. sten och bara tom-sitter...dvs utan nåt fika eller fippel med mobilen eller annat som vanligtvis brukar dyka upp. 

Man kan då sitta och fundera över hur livet med hund är och hur det varit under de perioder i livet då vi inte varit hundägare. 

Hunden ger oss långpromenader och solskensstunder, friskluftsöverdoser och motion i kubik och möjlighet att se naturens alla växlingar på nära håll året runt. Så långt är det ju rätt perfekt om man nu bara se till det uppenbart positiva.

Det som är av mer tveksamt positiv karaktär får man liksom på köpet. Sånt som en blötlerig hund som skakar av sig jättenära ens nyss uppdukade kaffe eller fina byxor, en hur korkad jycke som helst som jagar mås och vägrar höra då man visslar in och så alla de där fyramiljoner kvistarna som fastnar i den där leriga pälsen, sitter som fastklistrat ända fram till att fyrbentingen sträcker ut sig i sängen då det blir som en mindre skogsdunge där man minst vill ha. För att inte tala om alla inte så efterlängtade skitvädersturer som endast en glad jycke kan älska. Men, det är väl det som är hund-bonus kan jag tro. 

Det är lågvattnet...ebb...så in i norden lite vatten. Hm, undrar vart allt vatten tagit vägen? Och då det nu inte blir några större vågskvalp på stranden blir det lätt att gå...långt ut. Och då också lätt för racerjycken att springa långt, långt. Och det gör han såå gärna och lyssnar såå lite som möjligt. Men faktiskt, till Kenzos försvar bör tilläggas att han kom som en oljad blixt då hans gråceller all of a sudden påminde honom om att visselpipeljudet visst betydde köttbullebelöning. Då vände han som en oljad blixt.

¤¤¤¤¤

Då man är kompis med Kenzo får man också förmånen att...

Tillsammans vada i ån och halka på runda stenar. Stanna och vänta på att han hittar de allra bästa vattenhålen och sen då..som ett brev på posten...de allra bästa kiss-ställena. Och en sak är säker, de verkar vara väldigt svåra att välja ut. 

Man får då också möjligheten att gå timtals i vacker tallskog och sen bara sätta sig ner i mossan och spana på....ingenting. Allt medan hundpolaren lyckligt rullar runt i nån klutt älglort och sen parkerar tätt, tätt ihop med dig för att dela med sig av den äckliga doften.

 
Fast...kanske det allra bästa med att var kompis med Kenzo BruneBrorsan VildeBill Hundskrället (ja, han har många fina namn, eller hur?) är ju då man får krypa nära, nära och värma fötterna under hans kropp.

Höra hur han snarkar då man själv försöker läsa och sen få fyra tassar i ryggen då han tycker att vi inte ska dela soffhörn/säng längre.

Mötas i dörren av en glad figur då man kommer från jobbet....eller bara varit ute med soporna. Lyckan och saknaden verkar vara lika intensiv i hundhjärnan oavsett tidsintervall. Han verkar ha ett läge och det är glad!

  Sådärja, hyllningen till vår polare får stoppa nu...upptäckte nyss att han har smugit in i sovrummet, lagt sig i min renbäddade säng med en päls fylld av jord och mossa. 

Mortuta

Som en löpeld, snabb som en vinthund, med farten av en störtloppsåkare i toppsalg har den lilla folkrörelsen åkt runt landet. Uppmaningen att dela med sig av de böcker man läst och som man kan tänka sig ge bort. Att ge andra den läsupplevelse man redan fått.

Av en slump dök denna uppmaning upp på FB och det kittlade i boknörden att delta. Alltså...så här går det till:

Välj ut några av de böcker som du läst och gillat, glöm eller lämna dem på ställen människor passerar. Stoppa gärna med en lapp som förklarar att det är en gåva, att du vill ge mottagaren en läsupplevelse.

Med lite spänning och faktiskt en skopa separationsångest scannades hemmets bokhyllor igenom i jakt på potentiella glömma-böcker. Skulle man välja det som man ville bli av med, det som var lite av tveksam kvalitet eller de böcker som faktiskt gjort avtryck? Hm, svåra beslut. Efter en hel del plockande i hyllorna blev det en bunt favoriter. Såna som jag älskat att läsa och såna som gjort skillnad i mitt sinne. 

Var har jag då glömt/lämnat dessa skatter? 

I ett parkeringshus, en busshållplats, på en handdukshållare på en toalett, inkrånglad i ett konstverk, inne på en mataffär och så på två restauranger. I uppdraget ingår att lägga ut böckerna lite i smyg så det var med en liiten pulshöjning som alla dessa små vänner placerades.

Eftersom detta nu är en rörelse, en våg som dragit över hela landet är jag jättenyfiken om nån av er som läser min blogg hittad nån bok. Har ni snubblat över nån bok som bara legat där och väntat på er, redo för en läsupplevelse?

Snälla, berätta....

  Det fina i kråksången är att man ju faktiskt kan sända boken vidare på samma vis, lägga i en lapp som förklarar och sen placera den på ett nytt ställe ELLER spara boken i sin egen hylla om man känner att man vill behålla den och läsa om och om igen. Så smart!

I samma anda, alltså fri läsning åt folket-principen, pratade man om på lokalradion idag. Ett samarbete mellan biblioteken efter Bottniabanans sträckning där man sätter upp bokhyllor på de resecentrum som finns efter spåren. I dessa hyllor finns då litteratur som resenärerna kan ta med på sin resa. Boken man läst ställer man sen i en annan bokhylla på ett annat resecentrum. Genialt!

¤¤¤¤¤¤

I hostans och snuvans tecken har det onekligen blivit en hel del läsande den senaste tiden ....detta eftersom det blivit mer natta-sittande med en god bok för att undvika hostattackerna from hell än lugna säng-sovar-nätter. Då är det ju en himla tur att högen med ännu-inte-plöjda-böcker är rätt hög. 

  Den här boken sträcklästes i söndags medan man ändå skulle vänta på valresultatet, en bok som jag blev upprörd och berörd och bestört över.

Upprörd över hur religion i sin fanatiska version kan hindra ett barn att utvecklas, berörd och bestört över kyrkans makt även i Sverige. 

Handlar om en trettonåriga flickan, uppvuxen i en strängt religiös familj som börjar tvivla och som vill vara en vanlig trulig tonåring. Församlingens pastor, som alla litar på visar sig utnyttja sin position och...ja, ni kan ana vad det bär?

Läs!

Kastade mig därefter raskt över en riktig klassikerförfattare vad gäller spänning; John Grishams nyaste I mullbärsträdets skugga. Tänk, trodde väl aldrig att man skulle läsa nån fler av hans böcker. I min värld, okej kanske inte den mest pålästa vad gäller amerikanska thrillerförfattare..men ändå...gissade att han var ute i kylan, skuggan, borta från banan...typ. Men så fel jag hade.  

Trodde dessutom inte att jag skulle bli så fängslad av hans sätt att skriva...igen. Men, den är spännande...så är det!

¤¤¤¤¤

Så, kanske man ska leta om det finns nån fler guldskatt i hyllorna som nån fler borde få ta del av...Det finns ju hur mycket böcker som helst som fler borde läsa.

Mortuta

Okej, tänkte faktiskt inte grotta in mig i politik...( Fy, fy... milde tid... så slamsigt och oansvarigt av mig.)

Men, det är så himla många andra som gör det idag och förmodligen mycket bättre än mig, men det betyder inte att jag är ointresserad. Tvärtom.

Så det är väl bäst att säga...

JA, jag har röstat! Givetvis! Absolut! Ingen tvekan! Skulle aldrig i livet låta bli!

Det är en skyldighet att göra det så att man då kan argumentera och ha åsikter om vad som händer.

Kanske det viktigaste valet på många år och med frågor som rasism så är det vår förb-de plikt att använda möjligheten/rättigheten att påverka.

Så...ja, jag är intresserad och engagerad och oroad...och faktiskt lite nervös. Gick iväg till röstlokalen, iklädd fina kläder och klackeskor, firade därefter min rättighet med ett gott fika. Antar att det blir att återkomma med några tankar då resultatet är klart.

¤¤¤¤¤¤

Igår sken solen helt galet varmt och skönt. Staden visade upp sig på ett utmärkt sätt. Vacker och sensommarlockande på ett behagligt vis.

Hundkompisen och jag traskade runt vid älven och mötte massor av människor som var ute i samma ärende, dvs att tok-njuta av dagen...

Barnfestival, matfestival och så förstås politisk "festival". Allt i en enda underbar röra lite överallt i centrala stan. 

Det nya strandpromenadsområdet är nåt så in i bängen vackert och vilsamt att vistas i. Både djur och människor hittar sina platser att bara sitta och stirra på.

Lite rolig är också installationen med de flytande björkarna.

Åh, huh...hör nu på förhandsrapporter att man tror att SD blir tredje största parti detta val. Vågmästare?

Det byggs som attan i vår stad. Var man än går i centrala delar så riskerar man kliva ner i nån grop eller fastna i vägbommar och lyftkranarna svajar som gigantiska hundkex i stadens siluett. Det nya och gamla i stan vävs ihop på nåt vis, ibland är det på riktigt häftigt vis och ibland lite svårt att se hur slutresultatet ska bli.

Ibland kan det höras åsikter om att det "inte händer nåt i stan" och " varför är det så dött här?". Min miniundersökning, alltså med det menas extremt liten..dvs en koll på en enda anslagstavla visar på motsatsen. Jädrans, du behöver inte vara hemma och sysslolös om du inte vill.  

¤¤¤¤¤¤

Slutligen, matfestivalen var svår att undvika. Två torg och en gata fylld med matstånd från alla möjliga hörn av världen. Möjligheterna att stilla lunchhungern var många. Det erbjöds provsmakning av ostar, korvar, grytor, godis och mycket annat smaskens. Jädrans vad vi åt och jädrans vad vi trängdes med andra som tänkte likadant.

Whisky-ost...sådär. Parmaskinka...jotack, gott. Vaniljfudge...suck. Salami...gott. Efterrätter och kakor och bullar...oerhört lockande. 

Det skapas en lite annan känsla då folk hänger lite här och där, med mat i smålådor och papp-lådor, i solbrillor och med en loka i handen. Man får frågan "..vad äter du?" och "vad kan det där vara?" och många leenden byter ägare. Avslappnat. 

Intressant är att nästa helg kör nästa mat/smakfestival igång. Hm, ska umeborna även då gå man ur huset och smaska och prata och skratta? Vi får hoppas det. 

Nämen, nu måste jag nog lyssna lite på valrapportering igen...som avbrott i övandet av sångstämmor som söndagen också ska innehålla. 

Mortuta

I planeringen av september i Familjen AB skrevs för rätt länge sedan in i agendan att det skulle bli sedvanlig röjning av trädgård och odlingar på direkten efter vår vecka söderut. Alltså, gräva ur pallkragarna, tömma blomkrukorna, plocka trillioner äpplen och så hiva iväg tomat m.m.-odlingarna

För så brukar det ju vara här i norr...i mitten på september. Skruttiga växter och slokande odlingar ska väck för att lämna plats för vackert lila ljung och en hoper lyktor. Inledde frejdigt med äppelskördandet, åh herregud vilka massor det blev. Uppklängd på en stege, som taget ur filmen Ciderhusreglerna...det enda som fattades var den stora halmhatten och den vackra klänningen.  En åtta-tio stora korgar med fina grönröda, välsmakande äpplen som vi, förutom att det bakats och torkats för eget bruk skänkts bort till kända och okända vänner. Kändes rätt att ge bort istället för att det skulle hivas iväg bara för att vi själva inte orkar trycka i oss allt.

Ett skottkärrelass med lite kantstötta och småäckliga frukter som ska dumpas på nåt bra ställe blev resultatet av all fallfrukt som tjuvstartat skördetiden.

Så långt allt väl...skördandet i sin linda alltså. Insåg sen att palsternackorna och tomaterna, chilin och physallis (hm, stavas det så?) inte alls var på fallrepet. Tack vare den härliga eftersommarvärmen som verkar vilja vara här ett tag till växer och frodas det som tusan bland mina växter.

Inte tusan går dessa skönheter att riva ner och kasta bort, eller hur? Och det i kombination med att vårt hushåll inte gjort sig känt för växthusodlingar och liknande, snarare ihågkomna för småskruttiga krukor med halvdöda saker...

Alltså gäller det att surfa på vågen så länge det går, vem vet när odlingarna lyckas lika bra igen?

¤¤¤¤

Under det senaste besöket på varma ön dök funderingar upp om växtligheten och vilka sorter som klarar sig bäst i den värme, vind och antingen vanvettig torka eller vanvettigt regn som regerar mest hela året där. Inga mellanlägen alltså.

Ja,ja...måste väl medge att det inte var en fråga som fyllde våra kvällar och gav upphov till sömnlösa nätter.

Kan vara så att det bara var i min hjärna spörsmålet dök upp.

Kan vara så att det blir så då man går med kameran i högsta hugg och kollar på vad som finns i närmiljön.

Kan vara så att det finns några växter som skulle tänkas överleva i undertecknads hushåll.

Succulenter är visst samlingsnamnet på dessa skönheter. De som samlar på sig vatten i de grova bladen, då det väl serveras och sen kör med någon sort självhushållning så att de överlever.

Fiffig konstruktion av Moder Jord må man då säga.

Dessutom är de vackra, ser lite ut som stenar eller kanske mosaik vilket gör dem lite mer robusta i jämförelse med vanliga växter. Andra vanliga blommande växtlighet ter sig sköra och lite nerviga då de ställs bredvid dessa mer stabbiga jordnära typer.    

Tokvarma medelhavsöar är alltså fyllda av denna gröda, kanske inte det man plockar en bukett av men som blir vackert på ett annat sätt. Givetvis finns det mängder av vackra blommande växter där också, oh ja...många fina buketter köps och säljs i blomstervagnar och butiker.

Ska nog prova på att skapa nåt succulent-fönster här hemma, borde ju kunna hålla dem vid liv längre än annat som gått sin undergång till mötes i vårt hem. Blomsterhandlare, I´m on my way....

¤¤¤¤¤

En onödigt påstridig feber och hosta har också stört våra höst-pysslarplaner så den där trevligheten på lokal som vi båda sett fram emot får bero...Soffan, tekoppen och en helkväll framför teven får det bli istället.

host,host

Mortuta