Att leva med djur i familjen är oförutsägbart....men också väldigt inrutat.

Inrutat såtillvida att man alltid, alltid vet att katten jamar välkomnande vilken tid på dygnet man än kommer hem. Inrutat också genom att hunden alltid, alltid måste gå ut tidig morgon och sen kväll....oavsett väder.

Villkorslös kärlek och lojalitet från de fyrfotingar som man mutar med mat och värme och klappar...

Oförutsägbarheten då?

Tja....man vet aldrig riktigt var man ska hitta katthåren i drivor. I garderoben, i soffan eller kanske i tvättkorgen? Kunde nog inte riktigt fatta hur mycket hår FruKatt släpper av...varje dygn. Eller....jag vill nog inte veta...

Man vet nog inte heller hur in-i-h-vete mycket mat tror hon att det går in i den där kroppen. Med tanke på all tid kattskrället ägnar till att råma i köket och titta uppfodrande på mig så torde det rymmas en tvåtre dl torrfoder varje klocktimme...inget förvånar längre. 

  Oväntade ögonblick är också varje gång katten och hunden ligger tätt, tätt tillsammans och bildar en sorts partners in crime-team. Man låter sig luras att de sover lugnt men inte då...helt plötsligt händer något, ögonen öppnas snabbt och båda rusar upp som om de avslöjats med något opassande...

¤¤¤¤¤¤

Eftersom vår familj haft djur under barnens uppväxt blev nog ingen av oss förvånad då båda tjejerna skaffade husdjur. Penny-hunden är en gammal bekant till oss vid det här laget och många svettiga Maltapromenader är tillryggalagda med denna hundflicka. 

Fast, det är nog tufft att vara hund på de breddgraderna. Varmt nästan jämt...

Nyast i mortutaklanens djurbestånd är Pepper, en maltakatt av obestämd ras men med de allra mest bedårande ögon och stora ljuvliga parabolöron.

  Han mötte oss i dörren då vi kom på vårt besök förra veckan, kikade under lugg lite misstänksamt men bestämde sig sen för att vi dög...på nåt vis. Lade sig sedan med självförtroende på bordet och poserade lite avmätt så att jag kunde börja min foto-session. Cool katt!

¤¤¤¤

Vad mer denna torsdagskväll?

Höstmörkret har knockat oss totalt under de senaste dagarna. Det är kolsvart på kvällarna, regnet piskar mot rutorna och det är riktigt svårt att se var vägen är..om man dristar sig till att ge sig ut i bilkörning. Det är grått och kallt och äckligt...

Alltså, var tog den där vackra brittsommaren vägen? 

Kom tillbaka du vackra höst....jag vill ha många, många fler dagar och veckor av klar luft och rödgula löv i alla träd.

¤¤¤¤

Nu är det Hela Sverige Bakar och jag måste se det....i studiesyfte. Är så otroligt kass på att baka och kan kanske få lite tips på hur man gör en sockerkaka eller muffins eller så...många är de personer som kan skriva under på att mortuta verkligen inte är nån mästerbagare. Så, bäst att bänka sig vid teven. Skulle ju vara skoj att nån gång ha nåt i frysen att plocka fram då det kommer kaffegäster. Har läst att det ska handla om pajer och det kan ju passa mig, kanske?

Ha det gott alla säger Penny och Mortuta

Så.....nu har jag äntligen satt ner rumpan på en stol och placerat fingrarna på tangenterna för att skriva lite om vår helg på Malta. Denna väldigt speciella helg då vi firade kära älskade storflickan Maja på hennes 30-årsdag. 

Har faktiskt fortfarande lite svårt att ta in det faktum att vår lilla truliga, vithåriga, springsugna, sjungande, ständigt diskuterande och pratande lilltös har uppnått den åldern. Påstår inte att det är gammalt men inser ändå att tiden sprungit iväg på nåt vis. Det var nyss hon satt i mitt knä, jag lovar...

Nåja, vi reste ner under stort hemlighetsmakeri och överraskade henne på morgonen då vi möttes som av en händelse i ett lyxhotells frukostmatsal.

Tjusigt värre med en hord av kockar och servitörer  som passade upp åt höger och vänster.

(Nänä, vi bodde inte där....var bara uppmanade att infinna oss)

  Maja tittade på oss förvåning då vi redan satt där.

"Va, vad gör ni här?"...Hm, gissa....

Att få hela familjen, dvs släkten i flera led då....att inte avslöja sig har varit en konst. Många påminnelser blev det.....Det har visat sig i efterhand att det vid ett otal tillfällen bara varit ogjort att FB eller Instagram fått uppdateringar som skulle kunna ha sänkt våra planer totalt. Inte ens hundvakterna fick lägga upp bilder på glada hunden innan vi hade trätt fram. Svårt, svårt eftersom det var kusinens uppdrag.

Malta visade sig till en början från sin allra sämsta sida. Skyfall av den högre skolan och toksvart himmel och ett gigantiskt åskväder. 

"Hygglo" Väderguden, sa vi då. Vi som hade planerat kvällspicknick med god mat och champagne. Ni vet en sån där kväll med lyktor, filtar, massor av ljus, kanske en brasa och så ett par gitarrer. Extremt mysig familjefödelsedagsmiddag alltså, det var vad vi hade tänkt.

Vad göra?

Jo, mortutafamiljen blir sällan eller aldrig rådlös...vi flyttade helt resolut in hela picknicken till de yngre maltesernas vardagsrumsgolv. Perfekt!

Måste nog säga att det blev en av de bästa födelsedagsmiddagar jag någonsin varit på. Avslappnat. Vi låg på filtar, lutade på kuddar, åt den goda maten, sjöng, lekte quiz, pratade och skrattade....

...och på behörigt avstånd från alla ljus låg katten Pepper och bevakade oss noga.

Givetvis avslutades det med en fin hembakad tårta, Jolinas och Eriks mästerverk!

¤¤¤¤¤

Vi hann med en del annat också på The Rock. Promenader i solen och värmen (som faktiskt kom åter direkt efter ovädret), kettlebellsträning förstås i det nyinvigda Spartan Fitness...som är jubilarens stolthet och skötebarn. 

Svettigt och jobbigt nåt så jävulskt, men man får ju inte ge sig i första taget trots att jag insåg att jag var dubbelt så gammal som de andra.

Fick definitivt ta fram tjurskalletakterna och kämpa.

En promenad gick längs en av alla marinor som finns i närheten. Trots att jag sett dessa små pyttebåtar så många gångar kan jag inte sluta fascineras av dem. Tänk att sitta i den lilla skutan och försiktigt ro ut till den stora flådiga farkosten. Omständligt är väl bara förnamnet.....man får inte ha med sig så många kassar med grejer där inte....

¤¤¤¤¤

Dagarna fortsatte med fotbollslandskamp Sverige-Irland, karaoke-sjungande, massor av god mat på fantastiska restauranger och så många, många glada skratt och en rejäl hoper överraskningar för dottern. Förstod så väl hennes känsla då hon den fjärde dagens förmiddag lite stillsamt frågade om det var slut på happenings nu....Jo, jo det är tufft att fylla år då många vill vara med och fira.

Idag maxar jag med bilder på vackra döttrar. 

Fick på det stora finalpartyt lära mig nåt nytt....shots i jello-form. Alltså, drinkar i små geleformer, de var ju jättesöta att titta på och så väl utförda.

Men...huäh, så äckligt. Men okej då.....det är väl så att jag bara är gammalmodig som vill envisas med att dricka det som ska drickas och tugga det som ska tuggas....inte tvärtom. (Hör i mitt inre hur mina barn säger det till mig)

Vi hade en fantastisk helg och hoppas och tror att dottern också trivdes. Det är inte så ofta som hela vår familj är tillsammans, med alla respektivar och så...det gäller att tokumgås som bara den då tillfälle ges.

Längtar redan till nästa resa söderut, vem vet när det blir.

Avslutar med den familjebild som vi tog en av kvällarna. Med inspiration från Beatles lade vi beslag på ett övergångsställe.....Man måste göra lite ovanliga saker ibland och jag kan lova att de som passerade tittade lite tveksamt på oss, för att inte tala om bilisterna...

Mortuta

okej då...en liten bonusbild...

  jag vill också göra sådär....nångång...kanske....eller?

Morgonpromenad med kära syster

Återkommer med ett längre inlägg om våra snabbvisit till Malta

Vi befinner under några dagar på Malta, en intensiv vistelse med dotterns 30-årsdag i fokus.

Det har hurrats och firats och kalasat i dagarna tre och ännu återstår finalkvällen....alla vilar nu en stund för att komma i form.
Det är varmt som attan och vi svettas ohyggligt mycket. En viss skillnad mot den norrländskt klara luften vi är van vid.

Hunden Penny söker skugga och vill helst inte gå på promenader alls....

För att ingen i familjen ska såsa till sig helt och hållet är det givetvis kettlebells-pass också.

Jag kan lova att svetten rinner och pulsen är hög.

Mer om våra dagar i solen får ni läsa om senare....
Ha det gott

Mortuta

Under september månad är flytthjälp till en gammal dam i familjen på agendan. Det är dags för henne att flytta till ett trevligt äldreboende och mina systrar och jag bistår nu med att välja ut, sortera och tömma. Ett, relativt sett rätt stort boende ska förvandlas till ett, definitivt rätt litet dito. 

Det är tusan inte lätt att veta vad som blir bra att ta med till nästa del i livet. Hur man ska tänka, vad som ska väljas ut och vad som nog inte platsar längre....och vad som helt enkelt inte ryms. De två senaste dagarna har varit fyllt av stora och små prioriteringsbeslut...phff...hjärnan är rätt tom nu. Och vi har bara börjat...

  Onekligen sätter det igång en hel del tankar hos oss andra, vi som är ett antal decennier yngre än flyttningsdamen själv. Hur skulle vi själva resonera om man var tvungen att krympa ihop sitt bohag till minimalistiskt mängd? Så svårt.

Dessutom svårt att ta beslut om vad man skulle göra av allt jox som samlats under åren. Pappershögar, bra-att-ha-lådor, reservdelssamlingar, handduksförråd för ett smärre kompani m.m

Gissar att vi alla har en hel del sånt i vår ägo och också har som gemensam nämnare att vi plockar fram skygglapparna och låtsas glömma att detta finns ända tills man står inför fullbordat faktum att det ska väck....på nåt vis.

  Efter dag två i flytt-flow ( eller ja...flow var väl fel ord....snarare andra andningen) så dök jag in i vårt eget förråd med förutsatsen att börja rensa. "Våra barn ska då inte stå om en tjugo-trettio år och sucka över allt vi samlat på oss" .

Pyttsan, nån timme senare hade då inget hänt. Istället blev jag (som vanligt alltså ) sittande vid en del bilder och började göra upp en mental lista över vad jag verkligen vill/ska/måste "hinna göra" innan äldreboende-eran står för dörren.

Mycket roligare syssla. Tankarna och fantasin hoppade jämfota av lycka.

Så...baserat på några av de bilder som jag hittade i en låda ska jag absolut hinna...

  Klappa minst en sån här äcklig gris bakom öronen. Kan bli tufft, men man får ju ta pina sig lite för att klara listan. Ville inte ens närma mig den då bilden togs så....

 Bli omfamnad av nån trevlig karl vid en obeskrivligt vacker utsikt och givetvis då passa på att sjunga nåt vackert.

Med fördel kan maken vara denna trevliga typ. I den här Sound of Music-miljön är det helt rätt med "..Edelweiss, Edelweiss.." eller kanske " Aint no mountain high enough"...eller nåt annat som faller en in....

 Ha bott i ett hus med tinnar och torn, det är ju så himla gulligt med trähus i lite dockskåpsstil. Kanske rent av i Trosa där detta hus är beläget. För övrigt är det en så söt liten stad att man bara måste dit igen.

 Måla en ko...kan bli tufft men jag har ju faktiskt inte sagt att det måste vara ett levande fullstort nötkreatur. Kan ju förenkla det hela en del.

  Odla pelargoner, som då också ska överleva ett längre tag. Vid närmare eftertanke en av de svåraste uppdragen eftersom mina gröna fingrar lyser med sin frånvaro. Kanske en kurs behöver gås för att klara uppdraget.

 Befinna mig i Italien så ofta att jag blir trött, blasé och uttråkad av de vackra vyerna som står som spön i backen där. Herregud, det finns så många vackra platser i detta land....och förmodligen finns det tusenmiljoner andra fullpoängare i andra länder, som jag inte hunnit till....än. 

Sådärja, bildkavalkaden kan bli lång men det får räcka så. 

Vad är det på din hinna göra-lista? För många av er så kanske det är en helt märklig tanke detta, men för mig blev det så uppenbart med gamlatanten-flyttningen. 

Till barnen vill jag bara säga....ni behöver inte oroa er. Storstädningen gör vi nog själva om en tjugo-trettio år, i god tid...ha, ha!

¤¤¤¤¤  

Det är september nu och i tidningarna skriver man att hösten är här. Inte då...

Jag fortsätter med att äta både frukost och middag i uterummet, gå i shorts och lillkjol och vägrar plocka fram sockarna. Morgonpromenaden är förstås lite smått kylig men vadå, det är desto varmare mitt på dagen...då man är inne alltså....men kanske halvljummet då man går hem igen.

Veckans stora händelse är dotterns födelsedag. Va? fatta att hon är 30 år!!!

Obegripligt! Det var ju nyss!

På torsdag sitter vi båda laddade vid Skype-skärmen för att sjunga vackert och ropa hurra till henne. Tack och lov för modern teknik.

Nu väntar kvällskaffet och söndagsfilmen

Må så gott.

Mortuta

Vad är det som tröstar i ett tänt ljus? Hmm, klurig fråga, eller hur?

För visst är det så att vi ofta tänder ljus för att skapa lugn och ro, stillhet och vila och givetvis också för myspys. Det är långa stunder som man bara kan sitta och titta in i lågan och låta tankarna gå frigång....

Den fladdrande lågan och doften av stearin ger en väldigt speciell känsla i ett rum. 

Lugn och ro.

¤¤¤¤

Lyktor är fint såhär i det nyss påbörjade höstmörkret. På strategiska ställen i trädgården placeras lyktor och solcellslampor ut för att skapa rum i skymningen och kanske jaga bort rädslan för mörker. För, lite så har det nog alltid varit för mig...mörkret var i min barndom en sorts fiende. Tänk så många läskiga fantasihistorier jag totade ihop som barn...sådana som bara kunde skingras med minst en lampa tänd vid sovdags. Gissar att jag verkligen inte är ensam om de upplevelserna.

  Nu tänder vi ljus i träden och myser.

Fredagskvällsstämning med en bit god mat och favoritmusik och så....lite spabad.

 Herregud vad vi ska bli rena från och med denna höst. Inga sorgkanter och fett hår här inte....nej,nej, ni behöver inte oroa er... så illa är det inte. Men ett faktum är att jag ser fram emot fredagskvällsbadandet med bubblor ( i vattnet alltså...), mörker och stjärnklar himmel. Fast, det blir väl nog också snabbdopp även om det är duggregn och molnigt. Det är väl en charm med det också...sägs det.

¤¤¤¤¤

Efter en känslomässigt tuff vecka är det verkligen skönt med helg. Det faktum att livet kan förändras väldigt snabbt gör att tankar av tacksamhet över familjen och att insikten om att det gäller att på ett bra sätt ta till vara dagar med varandra blir än mer tydliga och viktiga. Känslorna ligger liksom utanpå och blir extra starka.

Så det är väl bara att Carpe Diem:a allt man orkar då.

Fast det går ju inte heller i längden. Blir nog svårt att hålla sånt fokus nån längre tid. Vardagens tempo tar över och då är det mesta som vanligt igen, tyvärr. Hoppas bara att nån extra stund av lycka ändå hamnar på pluskontot.  

 Helgen ska gå i pysslandets tecken. Lite flyttstädpyssel, en del tvättstugepyssel och så äppelplockarpyssel förstås. Få se nu om jag kan hitta några nya recept där äpplen ingår på nåt vis. Nån som har nåt att delge här på bloggen?Det vore verkligen jättekul.  

Må så gott alla

  Mortuta

Då döden knackar på stannar det mesta av.
Det som annars är hyperviktigt känns för stunden rätt banalt och trivialt men ändå så ska arbetet skötas på nåt vis. Sorgesamtal och vemodiga blickar mellan varandra och tröstande klappar på kollegors axlar är mer värt än allt annat.
Just nu är det så...

Idag går mina tankar till min arbetskamrats familj, till de fyra som är kvar.

Mortuta

Milde tid vad jag har varit dålig på att skriva här den senaste veckan.

Om jag hade varit känd artist kunde jag skylla på en hektisk turné, hade fotbollsproffs varit min titel hade försvaret kanske varit flera bortamatcher och om jag varit fredsförhandlare i FN:s tjänst så vore det så naturligt att säga att konflikten i Syrien kom emellan....men nu är jag ju varken det ena eller andra eller tredje...

Nejdå, det har faktiskt bara varit en lite mentalt körig vecka och då har inspirationen och lusten inte infunnit sig. Det är ju så ibland bara. Men nu är det söndagkväll och skrivarlusten hoppar på mig igen.

I lördags var det Hörneforsdagen och vår lilla kära ort var smockfylld av glada människor. Längs huvudgatan, i parker och på smågator trängdes vana marknadsknallar med tunnbrödsbagare, föreningar och loppisbord. Både vädret och människorna var på sitt allra bästa humör.

Systra min och jag hade vårt lilla loppisbord, bra placerat vid huvudstråket och där stannade många till. En del för att rent allmänt prata bort en stund, somliga för att göra affär med oss och en del för att berättade nostalgiska minnen med inspiration från vintagekläderna vi hade.

Min personliga höjdpunkt på dagen var då det plötsligt kom en karavan med stora glänsande amerikanare (bilar, ni fattar va?) knökfyllda med lyckliga passagerare. De hade åkt till äldreboendet Solgården och plockat upp en hoper glada tanter och farbröder som sen fick sig en åktur runt byn. Helt underbart.

Familjens egen lilla tant S satt stolt i framsätet på en blank och fin bil. Mycket nöjd!

En sån här dag är ett lysande tillfälle för våra föreningar att visa upp sig, kanske skaffa nya medlemmar eller för spelarna i idrottsföreningens A-lagsverksamhet träffa sina små fans...

Konst-, väv-, pensionärs-, trädgårds-,bok-,gymnastik-,foto- och ridföreningar...    ja, det var väl ett urval av vad jag kunde se från min vy där ute på gatan vid loppisbordet.

  De röda lejonlagets representanter lockade storpublik. 

  Lyckades dessutom fånga den allra gladaste lottförsäljaren på en bild, idrottsklubbens ordförande. Många lotter sålda och förhoppningsvis ännu fler medlemmar till klubben, det är väl värt ett lyckoskutt, eller hur?

¤¤¤¤¤

Att ha ett loppisbord och på något vis låta allmänheten glutta in i ens privata sfär...ja, det är kanske inte något som alla vill göra. Nån tycker säkert att det är lite skämmigt eller kanske besvärande att för en billig slant sälja ut saker som man för betydligt dyrare summor skaffat och sparar det hellre i lådor och skåp.

Tja, så kan det vara...

Andra väljer hellre att packa ihop lådor och mer anonymt bära det till hjälporganisationer. Så gör jag då och då...

Loppisbordsprincipen är ett trevligt alternativ om man som min syster och jag gillar att prata med folk....Riktiga försäljarämnen skulle vår far ha beskrivit oss som.

För mig är det viktigt att tänka enligt principen pass it forward...alltså det som jag använt klart av nån anledning ska kunna skickas vidare till någon som behöver eller vill använda det. Det var nästan som ett mantra som jag tjatade om till de som handlade av mina böcker, porslin och sånt. " nu är det din tur att använda detta"...

Ja, dessutom så fick jag chansen att prata om boktitlar och då det är ju nåt som jag verkligen gillar....vilket min innersta krets mycket väl vet om och kanske blir attackerad av då och då...fniss, fniss...

 Bokhögen minskade stadigt under dagen och var borta innan vi på eftermiddagen städade ihop. Glada och nöjda men också rätt trötta efter en lång dag ute i sol och värme.

En trevlig lördag avslutades sen med ett hejdundradens 50-årskalas för en mycket god sångarkollega. Många nya bekantskaper och en hoper roliga samtal och massor av skratt och sång förstås. Och så dans till cover band, bara en sån sak kan ju göra en lycklig...länge.

Attans vad det är kul att dansa...varför gör jag inte det oftare?

Fast, om man frågar mina ömma fötter idag ( de som hela kvällen var inklämda i högklackade partypjuck) så kan nog de förklara en del...

Nu vilar fötterna i högläge och en gammal Wallander rullar på tvskärmen.

Det blir nog en tidig kväll.

Mortuta