Jaha, då kom söndagen då förmodligen en stor procent av svenska folket direkt eller indirekt bänkade sig framför teven för att heja fram Trekronor-laget i OSfinalen i hockey.

Så även i vårt hushåll. Jodå, vi samlade skarorna i soffan med oändligt stor egenpåtagen hockeytalang och coachkunskap....Allt var framdukat för målfest och hejarop, kaffe och kakor på bordet. Min syster och jag mer indirekt engagerade eftersom vi pysslade med heminredning och annat viktigt med hockeyn i bakgrunden.

Men, vad hände? Canada fullkomligt körde över de svenska gossarna med 3-0, utan pardon eller större finkänslighet...

Det är bara att kränga av sig toppluvan och böja sig ödmjukt, grattis till guldet Canada...och grattis TreKronor till silvret, det är ju inte så illa pinkat det heller?

Det kan nog de flesta förståsigpåarna kunna acceptera, nordatlanterna var det bättre laget, that´s it!

Det som ändå verkar vara det som upprör de flesta inom hockeyvärlden är det faktum att en av di svenske åker fast i dopingfällan, om så bara för en allergimedicin. Herregud vilka spaltmeter det ska generera den kommande veckan....varför?hur?men attans?skandal?otur?

Det verkar ha varit lite kaos i laget just innan matchstart då man inte fick reda på detta just minuterna innan nedsläpp...påverkade dock med största säkert inte slutresultatet.

¤¤¤¤¤

Undrens tid är inte än förbi, hushållets hund och katt kan ligga tätt ihop. Eller...rättare sagt, den BruneBrorsan var vid tillfället extremt kelsjuk och kunde inte motstå erbjudandet att bli kliad på ryggen trots att FruKatt redan bokat upp en närliggande plats för klapp och kel. Så sällan förekommande att vi var tvungna att föreviga händelsen för eftervärlden.

Och så lite tulpanfrossa, kan på nåt vis inte få nog av dessa blommor.

Mitt ultimata vårtecken kanske? 

¤¤¤¤

Börjar för övrigt räkna ner dagarna till att yngsta dottern kommer på Sverige- och norrlandsbesök i slutet på mars....få se nu, vad ska vi då hitta på? pulsa i djupsnö? åka skridskor,  åka skidor eller nåt annat hemmabetonat? mys vid brasan med hunden? hänga på stan?

Well, well, det blir väl som vanligt där vi konkurrerar med kompisarna om dotterns uppmärksamhet. Hoppas mammapappa-behovet ändå är hyfsat stort...

¤¤¤¤¤

Ny vecka

Nya möjlighet

Om du befinner dig i Umeå på torsdag och lyckats få tag på biljett till konsert i Konsertsalen på Norrlandsoperan....ja, men då ses vi. 

Kisse och jag kryper ihop i soffhörnet och inväntar veckan med tillförsikt.

Mortuta

Vinterns sista hemmamatch för vårt röda Lejonlag spelades denna toksnöiga fredagkväll. I den sena timmen, ja alltså inte midnatt då...men då matchen startar vid halv nio så får man väl ändå betrakta det som hyfsat sent. Nåja,publiken hade pulsat i djupsnön, slirat med cyklar och bilar till Bråvalla för att klappa in killarna för sista gången denna vinter. Mys-stämning direkt då deras fina film kablades ut på stor skärm och vi klappade igång till Lejonkungstemat.

Tänk att en liten förening i södra Västerbotten med ett innebandylag i den övre halvan av division 2 kan få 2-300 personer att komma och heja fram dem varje hemmamatch, det är tokigt häftigt!!! Att spelarna dessutom är killar som spelat länge med klubben gör det ännu mer hjärtevärmande. De brinner för sitt lag och vill verkligen med god laganda och kämpaglöd göra sitt bästa för klubb och varandra och vår lilla ort. 

  Entusiaster i publiken jobbade hårt för att få igång säsongen sista hejaramsor....dock inte denna gång så framgångsrikt. 

Ikväll mötte grabbarna ett Umeålag, unga och springsugna spelare som skrämde upp våra killar litegrann mot väggen under stundom. Trots att de våra försökte peppra med skott så stod gästerna emot och bjöd tillbaka.

  Ja, ibland fick de svarta gästerna huka sig lite...

Ett och annat mål bjöds vi på och givetvis jublades det mer åt de rödas mål. Nr 16:s mål får representera de fem mål som sopades in ..ja, fem åt gästerna också...

Kul är det i alla fall, det faktum att vi går på match tillsammans...ung och gammal och hejar på laget. Numera är det en riktigt blandad skara i publiken, inte bara de som har söner eller pojkvänner i laget utan ung och gammal möts på hallen, köper lotter, dricker kaffe och agerar mer eller mindre kunniga läktarcoacher och domare helg efter helg...

Maken och jag har gjort vårt föreningsbidrag i form av sekretariatsjobb vid varje hemmamatch. Numera med datorer åt höger och vänster. Borta är den tid då man skrev ner målgörare på ett papper och skickade in för att det skulle komma i tidningen nån dag senare. Nej, nu är det skärmar hit och dit, musik, bildspel och rapporter. Kul!

Tack alla spelare för en härlig säsong! Bra kämpat och vi som är era supportrar hoppas få se er igen till hösten.

¤¤¤¤¤

Det snöar massor just nu.

Härligt, åtminstone så länge man inte behöver vara ute i trafiken. Vilken tur att vi planerar för en hemmahelg med OS och skogsturer.

FruKatt gillade inte riktigt att befinna sig i snödrivan men satt snällt där medan jag fotade. Hyggligt får man väl säga....

Nu släcker vi ner för kvällen, måste ju ladda för 3-milen imorgon. 

Mortuta

Ikväll startade den bokcirkel som jag fått uppdraget att leda. Det inleddes med ett föredrag om umeförfattaren Lars Widding som är den författare som regionens bibliotek valt ska vara i fokus under våren och då med boken Pigan och härligheten som vårt läs- och samtalsobjekt.

Eftersom Lars Widding inte har varit författaren som jag läst in mig på mest av allt under mina svenskastudier så var det rätt intressant att höra då litteraturvetaren Anders Öhman berättade om hans uppväxt i Umeå och försöken att etablera sig som författare i ett kultursverige som allt som oftast betraktade hans skrivande med ett nedlåtande storebrorsflin. 

Det är väl inte bara jag som mest minns honom som en person i nån tevesoffa på 80talet, eller i radioprogrammet Påminuten med Pekka Langer...tror jag det var. 

Trots detta så hade Widding en stor läsekrets och hans böcker har stått på parad i många, många svenska hem. Minns min mammas bokhylla med alla Widdingsviterna, inbundna, inköpta via Svalans bokklubb. Han var för övrigt den bokklubbens största varumärke under 70-80talet.

Så, nu ska vi träffas under några kvällar i mars och prata om den här boken, diskutera från olika synvinklar och perspektiv. Jag ser verkligen framemot detta. Det är något visst med boksamtal, alltid lär man sig något....nästan oavsett vilken bok det är. Ja, ja..det underlättar om man gillar det man läser, eller upprörs, eller förfäras, eller bara njuter av bokstävernas kombinationer....

¤¤¤¤¤¤¤

För övrigt då?

OS...på teve...på radio..

Jobb

Hundturer

Sjungasjungasjunga märkliga men vackra saker med kör och orkester.

Tja,det är väl en rätt okej sammanfattning av den senaste veckan. Det finns givetvis hel del som borde göras. Tvätta, städa, pälsvård på BruneBrorsan och en lite högre träningsdos än en stund på eftermiddagarna....

Nåja, det ordnar sig. Det mesta som jag gör just nu ger energi och lycka och det är ändå viktigast....

Du då? Vad gör du just nu?

Skriv och berätta

Mortuta

Det kan ju knappast ha undgått någon i vårt avlånga land att denna helg har guldiga förtecken. Så kul för hela den skidtrupp som kämpar med tuff träning och inte alltid stor framgång att äntligen vara bäst då det gäller. 

Charlotte Kallas leende, Lars Nelsons entusiasm och Anna Haags sprittande skratt i alla intervjuer som susat förbi i teve får oss att verkligen förstå att vi fått bevittna gigantiska laginsatser i denna megaindividuella sport.

Eftersom det är lite lätt nervpressande att se sådana lopp på teve brukar jag försöka fixa och dona med något samtidigt, hålla mig sysselsatt så att det blir ett naturligt gå in - gå ut ur sammanhanget. Klarar inte att titta hela tiden - blundar ibland, speciellt då de skulle åka i snävkurvorna där sprintåkarna ramlade i en enda plockepinnhög...

Gardinbyten blev dagens titta på spännande OS-pyssel.

      Koncentrationen var dock inte på topp hela tiden utan det blev en del missar. Mätte lite konstigt då några längder skulle fållas upp, fick göra om och göra om. Strök en längd två gånger och en ingen gång...ja, ni hör ju hur det kan gå då tävlingsnerverna får för stort spelrum.

Nåja, gardinerna är uppe på rätt plats och med gott visuellt resultat. 

Vi försökte oss på en hurtig söndagslångpromenad men det var så moddigt och blött att alla entusiasm försvann efter några kilometer. Plogningen på våra gator har en del att förbättra, det varierar stundtals mellan två hjulspår och en blank, välhyvlad skridskobana med en skvätt sand på valda fläckar (med fördel inte på delar av gatan där man förväntas promenera på ...) så inte hasar man runt mer än nödvändigt.

Ett knippe tulpaner och ett paket kaffe senare var vi på väg hem igen. 

¤¤¤¤¤¤¤¤

En av våra yngre släktingar firar dubbel-etta idag, J fyller 11 år och vi hurrar hemifrån för honom. Han hade kompiskalas med innebandytema och vi ansåg att vi inte riktigt skulle platsa med på den tillställningen. Nån självinsikt besitter vi båda ändå nuförtiden, även om viljan finns.

Vi får väl ge grattiskramarna i efterskott istället.

¤¤¤¤¤

Våra goda vänner överraskade med fikabröd på kvällskvisten och det är en utmärkt avslutning på helgen. Som vanligt avhandlas stort och smått över en och två koppar kaffe. Den aktuella bebisfilmen tittas på, barnens förehavanden uppdateras och egna tankar ventileras. Precis som vanligt.

Dessutom en god morotskaka till kaffet. Man tackar!!

Sen så är det väl bara att sätta sig med lite jobb innan lampan släcks, plikttrogen som man är så ska allt vara fixat innan morgonen.

...eller ska jag kanske se ännu ett avsnitt av Downton Abbey?

Hm, tror nog det. Det är väldigt sällan som teveserier fångar mig, orkar för det mesta inte boka av tid varje vecka nån längre tid för sånt...eller rättare sagt är väl min tid framför teven i bästa sändningstid för serier rätt begränsad. Men ,efter att ha inskaffat en cdbox med tre säsonger...kan jag nu se när jag har tid...och just ikväll har jag ju tid...

/ Mortuta

Ännu en allahjärtansdag har förflutit, stilla och bra på något vis. Sådär lagom pussåkramig och gelehallonhjärtanaktig....

Vilken himla tur att denna..hm, okej då något kommersiellt skapade dag detta år infaller på en fredag. För...då kan vi utan att egentligen begå våld på vår proletära antisjälar mysa med bubbeldricka i utespaet med gott samvete och inte hänge oss åt det påhittade firandet..... För, vi gör ju så på fredagar...då och då. 

Va? Sa någon dubbelmoral? Nämen då....ha, ha, inte alls...typ.

Nåja, god mat och god dryck och jippie, jag har lyckats göra en perfekt creme brule. Fantastiskt gott. Kombinera ihop detta med OS-teve och lite PåSpåret och fredagen kan ju i stort sett inte bli bättre. Att vi sen som vanligt snarkade i var sitt soffhörn en kvart in i frågetävlingen satte väl pricken över i på denna februarifredag.

  Tulpanernas tid är här. Fredagstraditionen dockar in i tillvaron och jag får förlänga min promenad hem från jobbet och skaffa fräscha blommor varje vecka. Ljuset kommer....ljuset kommer!!

¤¤¤¤

Vid lunchtid gick jag över torget i vår stad. Stegade målinriktat i lätt regn med hörlurarna på plats. Då och då stannade jag till för att fokusera på vad som skedde "i öronen", nästan så att jag hojtade till och hejade lite mer aktivt med sånt som "kom igen då Olsson....kämpa Rickardsson...". Då det återstod en tre fyra sekunder på det rafflandet slutet klev jag in i en butik med flera skärmar som visade skidtävlingens upplopp. Herregud, trängsel - värme - fol- glädje...ja, det kan väl sammanfatta det hela. Vi jublade gemensamt åt silver och brons.

Så kul och så stolt man blir över dessa skidåkare. 

Sen kom ju en yngling från Luleå/St Petersburg och hoppade rakt in i våra OS-hjärtan. Konståkaren som tangerade Sveriges bästa placering på ca 85 år. Stort!

Dessutom så fick man sig en liten lektion i hur tuff sport det faktiskt är då denne Alexander Majorov besökte studion och beskrev sin träningsvardag. Jojo, maxpuls efter en 20-30 sekunder och sen är det bara att bita ihop i 5 minuter till och göra trefyrsnurrar på löpande band utan att ramla och slå ihjäl sig...och dessutom med stil och elegans. All min beundran till dessa idrottare!

Så...vad ska helgen innehålla?

Äsch då, det var väl en otroligt korkad fråga....studier av olympisk idrott ( visst låter det bättre än soffhäng i mjukisbyxor stirrande på allehanda mer eller mindre intressant sport...?) och lite egen träning och lite umgänge med goda vänner över en bit mat.

Låter som en lysande planering för denna helg. 

Må så gott alla 

Mortuta

Åh, tänk om nån kom med en biljett till nåt varmt och soligt ställe....

Eller där det är riktig snö...

Mortuta

I sommar är det 30 år sen vi var där.

Trettio (!!) år, det låter som en hel evighet men det känns ändå hyfsat nära. Alltså, 1984.....då jag och maken var i Sotji..eller Sochi som det stavas nuförtiden.

Mycket har förändrats sen vi var där, till och med stavningen av namnet.

  Men hur kommer man på att åka till denna plats.... 1984....då det fortfarande var Sovjetunionen med allt vad det innebar? Ett billigt och bra alternativ för träningsläger, det är det enkla svaret. 

  Med en stor grupp unga talangfulla simmare gav vi oss iväg på en äventyrlig resa. Genom Finland i buss, över gränsen till dåvarande Leningrad och sen med Aeroplot-plan ner till Svarta Havets pärla Sotji. 

Milde tid så spännande att befinna sig i ett s.k stängt land med ohyggligt många regler och lagar och föreskrifter och hinder....

Gissar att alla de ungdomar vi hade med på resan fortfarande minns många upplevelser. Svavelbad, teplantage och många, många timmars träning och tävling i saltvattensbassänger...ja, dessa ungdomar är ju numera i 35-40-årsåldern.

Så..tiden går alltså.

Det är alltså rätt fascinerande att OS går i den här staden med omnejd. Hade väl aldrig kunnat ana att det skulle vara en vintersport-ort, speciellt då mina minnesbilder är fyllda av varma vindar och soliga promenader.

Lite kul att hitta mina gamla foton med motiv som även nu manglas ut i världen. Till exempel konserthuset. Hi, hi...hade väl nån känsla för bilder redan för  30 år sen...

  En av de mest minnesvärda stunderna under vårt träningsläger var nog den allra första dagen då det skedde en läkarundersökning. En koll av alla simmares (och tränares) fötter och magar, utförd av anläggningens läkare. Allt för att vi inte skulle komma med några smittsamma sjukdomar. Och ja...tackochlov godkändes alla av det granskande doktorögat.

Nu är det då OS där i stället. Som så många andra sitter vi klistrade vid teven och ser alla möjliga och omöjliga idrotter. Häpnas och förundras över skickliga atleter, imponeras av både konst- och freestyleåkarnas fyrtrippelkvadruppelskutt och får hög puls då Kalla dånar fram och håller andan och andas i kapp med skidskyttarna då de lägger an och ska skjuta mitt i prick.

Tidsskillnaden gör att man hinner se en hel del på eftermiddagar/kvällar och det är då för väl. Ser allt jag hinner....

Aldrig någonsin trodde jag att en förkyld och sårig hals skulle vara av godo...men just den här veckan hindrar den mig att sjunga och då är OS mitt sällskap.

Men, det är inte kul att vara förkyld...blä...

Mortuta

Förra veckan kunde man se ett inslag i ett av nyhetsprogrammen om två holländska journalister som kommit fram till något, i deras ögon helt häpnadsväckande. Detta via så kallad klassisk undersökande journalistik.        

Vad då, frågar sig den nyfikne raskt. 

Så, så...jag ska strax stilla er nyfikenhet och låta er förenas med mig i mitt gigantiska hak-tappande och nämen-ojdå-tillstånd. 

Dessa två herrar hade med hjälp av elektriska elektroder fastsatta runt rygg, bål och förmodligen också till viss del i de nedre regionerna utsatt sig för smärt-styrkor liknande de smärtor som kan upplevas vid en förlossning. Låter väl som en nyttig erfarenhet, eller hur och kan därför vara en behjärtansvärd övning.

Så långt allt väl....ända tills jag hör en av dem fälla följande uttalande till de andra bevakande journalisterna. Han sa något i stil med...

Okej, nu kan det verkligen bevisas....det gör fruktansvärt ont att föda barn....

  Men herregud människa! Inte hade du behövt använda elektroder och kopplingsscheman och tekniker och studiotid och mikrofonsladdar och sändningsutrymme för att konstatera detta. Du hade inte ens behövs vända dig till nån större statistisk frågegrupp utan bara fråga de 10 närmsta mödrarna i din närhet för att få samma svar.

Då skulle du kunna få höra på äkta direkt-från-fronten-beskrivningar och inga artificiella försök, nädå....raka besked från dom som varit där.

Varför måste något sådant bekräftas av män för att på något sätt få laga kraft?

Ja,ja....det var bara två enskilda journalister som gjorde detta och om man ska vara helt ärlig är det lite luddigt i kanterna huruvida de gör det på allvar eller inte....men det är ändå riktigt irriterande. Lite som en sten i den väl knutna gympaskon då man precis kommit igång att springa...man låtsas att det inte spelar roll men blir ändå skitless och börjar fundera på att reagera....

Jag har länge hävdat att så länge vi agerar utifrån ett jämställt perspektiv, unga/gamla. män/kvinnor, pojkar/flickor m.m så behövs det ingen specifik feministisk kamp...

men nu vet jag inte riktigt längre. 

Vad tycker du?

¤¤¤¤¤

Mortutahjärtat höll på att spricka av stolthet under veckan. Döttrarna kan, efter en riktigt krävande (och då menar jag både fysiskt och intellektuellt) utbildning numera titulera sig personliga tränare, med god kunskap om både muskler, kost och funktionell träning. Ja, de kallas ju PT....för er som är lite mer initierade.

Med stolthetoch intresse följer vi här hemma deras ambitioner och slit för livsprojektet Spartan Kettlebell Gym, Malta.

Grattis Maja o Linnéa!

Mortuta