Dag 26

I Modern Psykologi november 2012 kan man läsa följande förklaring till rubriken:

Därför är det svårt att lära sig läsa:

" Vägen från pekbok till en läshastighet på uppåt 200 ord i minuten är lång./-/ Meningar och ord är uppbyggda av enskilda ljud som måste skiljas åt. Handen och ögat och de delar som förstår symboler formar grafiska krumelurer på papper. Sedan gäller det att få ihop det. /-/ Ögat ser symbolen, signalen skickas vidare till det centrum som kan tyda den, som sedan ska skicka bilden till hörselavdelningen, som i sin tur måste ha kontakt med avkodningsceller som meddelar att vi har att göra med t.ex ett e, som sedan ska skickas vidare till arbetsminnet, där e:et ska sparas tills dess att alla bokstäverna i ordet har kodats av."

Fattar ni vilket storverk det är att läsa sig läsa och vilken tid det tar?

Fattar ni hur oändligt mycket övande det  krävs för att lära sig läsa med god hastighet? Herregud, inget som går på en kvart sådär....

Läsresultaten hos svenska barn har sjunkit de senaste decennierna och jag funderar rätt mycket på vad som är orsaken...eller orsakerna, för det är nog ett för enkelt svar att påstå att det är en endaste orsak.

På 20 år, vad är det som är annorlunda?

  Läser föräldrar inte lika mycket för sina småbarn längre? Har konkurrensen med Ipads, datorn och dess spel från låg ålder kickat ut boken och gjort den trist och alldeles för stillsam?

Njae, det verkar vara både och, nog läses det men förmodligen inte alls lika mycket. Kanske det är påväg tillbaka igen, till och med McDonalds erbjuder högläsningsböcker för de som köper en burgare.

Min egen barndom var fylld...nej, inte direkt fylld men det fanns definitivt många stunder av högläsning ur det något begränsade bokbeståndet därhemma. Intresset för böcker och läsning grundades definitivt tidigt. Detta blev då också något som kändes oerhört viktigt då våra egna barn kom så de har blivit fullkomligt  duschade med bok på bok på bok. Ska nu inte påstå att kidsen i alla lägen jublade, minns rätt tydligt en två/tre-åring som kämpade med att sitta stilla i soffan då mor läste då hen egentligen ville leka med bilar och bollar. 

Tror dock att det envisa hög/egenläsandet bidragit till att de alla tre fick en positiv inställning till läsande. 

Pass it forward....snälla ni!

Vad händer nu? Varför detta agiterande? Ni funderar säkert...

I mitt knä har nämligen en oerhört intressant debattartikel om läsning och skola och vad som måste göras landat. Den heter Alla måste kunna läsa - hjärnforskare Martin Ingvar vill sätta fart på skolan och är skriven av journalisten Eva Berlin Duochjobbet.se och hon har tagit fasta på hjärnforskaren Martin Ingvars syn på läsning.

Han hävdar att det krävs mycket, mycket träning att lära sig läsa med hastighet och att dagens skola försummar dem som behöver träna sin läsning. "Det är en tragedi att så många som var tredje pojke lämnar skolan utan att klara en lite svårare text", hävar Martin Ingvar.

Herregud, det är förskräckligt! Sverige som tidigare låg långt fram i läskunskap.

Han säger också att en av orsakerna till denna nedgång är att det för några decennier sedan lanserades ideér om att den s.k pluggskolan skulle bort och att läsningen skulle gå av sig själv. Barnen skulle inte tyngas med att lära sig utantill, alltså då också mindre läsövningar. På nåt vis skulle barnen lära sig ändå?

Så rätt han har i sina kritiska reflektioner om detta, att lära sig läsa är ju ett evigt övande och nötande...

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad han skriver, håller med i så mycket och blir så fundersam om vad som kommer att krävas. Men, avstår från mer redogörelser. Lämnar det till dig om du är intresserad. Det är en väldigt viktig och intressant läsning, oavsett om man är verksam inom skolan eller om man är förälder eller bara allmänt intresserad.

Gå in på www.duochjobbet.se och läs.

Nåt måste göras.

Mortuta

Dag 25

Snön kom inatt igen, tack för det. Det är vitt och vackert och vilsamt. Fridfullt både inne och ute....

Dagen har intensivt ägnats åt följande sysslor; filosofiska funderingar över en (eller kanske två tre) koppar kaffe, växelvis vilande i soffor och fåtöljer, lyssnande på säkert 4-5 avsnitt av gamla Spanarna och så lite lojt krafsande och klappande av husdjur.
Ja...lite tvätt o matlagning o julklappsinslagning har också hunnits med.

Vilken skillnad det är i fixandet med julklappar nu jämfört med då hemmet var fyllt av barn. Antalet paket har av naturliga skäl minskat, det är väl ett faktum att kidsen numera har det mesta och kanske inte blir lika stjärnögt lyckliga över paket med småbilar och serietidningar. Det är annorlunda med presenter då det är enbart vuxna i familjen, sånt som man kanske inte alls tänker speciellt mycket på över året men reflekterar lite mer över då det är jul.

Men, fortfarande älskar jag att tänka ut det speciella åt var och en. Nåt som verkligen passar. Det handlar inte om det stora och märkvärdiga, inte alls. Mer av karaktären....Den där boken som passar till någons intressen, hemstickade sockar till nån som alltid fryser om fötterna. Älskar att ge och älskar att vara med och se glädjen och förvåningen.

Men, de gåvor jag definitivt är mest nöjd över är Unicefs julgåvor. De där då man till exempel köper vaccin eller annan sjukvårdsutrustning som används på rätt plats i världen. Jag tycker att ALLA ska ge minst ett sånt gåvobrev detta år.
Gör det du också.

Nämen, nu är det nog dags för lite kvällsfika....pepparkakshjärtan väntar.

Mortuta

Ps, måste avsluta med att visa en bild på våra vänners fina gran, tog bilden sent inatt då vi i snömodden pulsade hem efter en lång och trevlig kväll i glada vänners lag.....

Ett dygn av lyx, så kan man sammanfatta tillvaron för stunden.

Tillsammans med kära vänner har maken och undertecknad det senaste dygnet hunnit med följande....

Bo på fina hotellet
Hänga på minst 4 pubar
Delta i interaktiv mordgåte-teater
Äta god trerätters
Prata massor med varandra och andra
Frossa på hotellfrukost

...och allt detta i vår egen stad

En intrig fylld av arvstvist, ond bråd död och högadel i en mix av nutid och 1500-tal. Passar en inbiten deckarläsare som jag, många teorier dansade runt bordet mellan förrätten och efterrätten. Några av oss fick mer eller mindre viktiga statistroller i handlingen vilket satte vår fantasi i omlopp.
Vi hade nog, om inte pjäsens grundhandling stört kunnat skapa en helt eget Mord till bords-teater.

Kul var det i alla fall.

Ägnar nog resten av dagen till att mixa vila och vinterstudio.

Mortuta

Denna, den 23:e av mina blogg-i-raddagar startade på något vi lika elegant som en isdansvisning på VM i konståkning. Eller kanske rättare sagt förvillande likt det där Nån har släppt in clownen på isen som underhållning-inslaget i pausprogrammet. Vår gata är, som vanligt,  i total avsaknad av sand men ytterst rik på blank och fin is. Jodå, här har Moder Natur inte snålat på gåvorna. Mycket och tjockt. Buckligt och lite lömskt knövligt är det dessutom, som gjort för en ofrivillig frivolt eller två sådär på morgonkvisten då uppmärksamheten är lite yrvaken.

Gjorde därför en lite morgonvurpa vid åttasnåret, allt för att få igång cirkulationen ( kan vi väl säga...) och hjärtat skvätte då till rejält, det med.

Kort och intensiv arbetsdag med en viss överdos av pepparkake- och saffransbrödsfika, lussetåg och däremellan lite riktigt jobb. Hem över isen för att hinna njuta av det fantastiska ljuset och solen.

Ut till havet, hunden, kameran och jag.

Lite fotofnatt på isen och solen och vassen och isen igen och....ja ni fattar, jag blev lite låst i tittandet genom linsen så att säga.

Min trogna polare Kenzo ägnade som vanligt tiden åt att...

Springa tokigt fort rakt fram - tvärbromsa och lukta - sen rusa på i hundra knyck - vända på en femöring och frysa till i den där kända setter-posen - efter en stund inse att det inte var något som skulle hypnotiseras och kuta vidare - komma till mig på inkallningssignal (dvs få den där köttbullen så att han inte glömmer bort vem som han egentligen ska hålla sig väl med....)...och så börja om igen....

Det var en helt ljuvlig stund....ändå tills telefonen ringde och jag fick meddelande om att ett paket skulle levereras vid vår dörr ca 15 minuter senare. En något stressat sändebud ville jag ha kom rätt fort, han ville vidare. 

Okej, skynda, halka, ila på, hitta nån snö att få fäste på, inte glömma fotogrejerna i snön....var är hunden, vissla, var är han, vissla igen..fast lite starkare, börja gå..fort, hasa, halka, vissla, hasa, halka och börja ropa på hunden. Tänker mer och mer i banorna hundj-l jag ska göra en fäll av dig och lägga framför brasan....blandat med Nej, vad har hänt....har han gått genom isen...

Vid det här laget är jag halvvägs hem på stigarna i vår skog och småspringer. Svettig! Hunden får jag leta efter senare, är min akuta plan.

  Så ser jag något lite längre fram på stigen. Min försvunna herre ligger i en bekväm pose bredvid stigen, viftar lite förstrött på svansen ( såg ut som på bilden ungefär...den är inte tagen vid dagens äventyr, jag var lite för uppjagad och jäktad för nåt mer fotograferande...). Nåja, han såg väldigt utvilad och nöjd ut, hade nog väntat rätt länge på att jag skulle passera förbi på vägen hem. Hade han varit en riktig irländare så hade nog det varit en bekväm fåtölj, ett litet bord och en paint of Guiness som passat hans tillstånd.

Vi hann hem till leveransen 

Mortuta

Dag 22

Den här veckan är Nobelpristagare av olika slag aktuella. Vi kunde under hela tisdagen följa allt från pristagarpresentationer, stolta tacktal till frasande klänningar och gnistrande juveler vid honnörsbordet i det vackra Stockholms Stadshus. För övrigt så bara älskar jag namnet på programinslaget med pristagarsamtalen "Snillen spekulerar"...gulligt va?

Man kunde nästan känna sig som en del av kalaset trots att det var i en miljö av  mjukisbyxa och soffhörn. Det är svårt att inte bli tokimponerad av all forskning och alla nya upptäckter som dessa människor kommit fram till. Kan gissa att timpenningen på "fundera ut allt detta kloka"-tiden delat med prissumman inte blir så stor ändå. Det mesta verkar ha tagit en livstid att komma fram till, de allra flesta som fått Nobelpriset är ju inte direkt några duvungar och nya i branschen....

¤¤¤¤

Vet ni att det finns ett annat Nobelpris? Ja, inte Fredspriset då som delas ut i Oslo utan ett som är mer en blandning av skämt och allvar.

Ig Nobelpriset

Man kan kalla det en parodi på det riktiga priset...fast ändå inte. 

Ungefär samtidigt som de riktiga pristagarna presenteras för omvärlden meddelas även de som får detta pris.

Tio kategorier med den gemensamma nämnaren är att pristagarna "först får folk att skratta och sedan får dem att tänka efter". Alltså finns det en viss substans av allvar i detta. 

Vad har man då lyckats komma på för att förvärva detta sen 1991 instiftade pris?

- Forskning om femsekundersregeln, mat som tappas på golvet och plockas upp inom fem sekund bibehåller fräschören. Jojo, nån har räknat på det...

- Två ornitologer fick priset för några år sedan för deras förklaringar till varför hackspettar inte får ont i huvudet. Har nån av oss legat sömnlös och grubblat tro?

- En av årets pristagare har matematiskt beräknat hur stor mängs wasabi som behövs för att det ska fungera som en doftande väckarklocka.

Det ni....nyskapande väckningsmetoder...men kanske kan hjälpa döva?

Som en variant på pristagartal har IgNobelutdelningen en regel på att pristagarna får tala enligt 24/7-regeln, dvs 24 sekunder på sig att beskriva sin forskning och sen får de med 7 ord berätta nyttan man kan ha av detsamma.

Det retar säkert en hel hög med förståsigpåare men jag tycker det är lite befriande att man kan skämta om forskning så att vi vanliga begriper också.

Förhoppningsvis sitter Alfred Nobel på ett moln och fnissar lite åt hela påfundet och generöst bjussar på att låna ut sitt namn.

¤¤¤¤¤

Nu inväntar vi ljusflickan Lucia och stormen Ivar. Undrar vilken av dem man kommer att märka mest av...och vem får man fika och skönsång av?

Mortuta

Dag 21

Vädret spelar oss en hel del spratt för tillfället. Ena stunden är det så kallt att man inte vill sticka ut näsan, sen blir det stormvarning och rejält busväder för att sen övergå till sol och plusväder och vårlik blåst.

Alltså, vädergudar....nu får ni ta och bestämma er. Det är faktiskt december nu och då brukar det var snö och hyfsat kallt. Seså, ordna upp det här nu!! 

Ljuset blir magiskt då dagen är kort. Rosa, blått, orange, grått....ja, hela skalan av färger finns att beskåda och det är bara synd att man mestadels av tiden är inomhus. Det är nu oftast helt kolsvart då promenaden hem från jobbet är gjord.

Eftermiddags/kvällsljuset är också häftigt. Rent av lite spöklikt då gatlyktorna hjälper till med skuggor och dramatik.

Bilderna ovan togs på en av de närliggande cykelbanorna men ger en känsla av ödslighet och lite skräck-kabinett. Fantasin började härja fritt och jag hade en hel skräcknovell uppdiktad innan hundturen var avklarad. Gick några extra varv i skogskanten för att få ihop det hela. Skulle sen då bara göra några småsaker för att sen sätta mig och skriva ner fragmenten och ramarna i storyn...men då hade jag tappat den i stort sett.Magin var borta...inte alls samma feeling därhemma i stugvärmen med kaffekoppen och sirapskakan.

Fast, det är kanske lika bra. Läskiga sagor ska nog hålla sig där i mörkret...

Vad annars ?

Har börjat planera för ett boksamtalsuppdrag i samarbete med biblioteket som ska gå av stapeln under vårvintern. Ett av många, många kulturhuvudstadsprojekt. En känd bok/författare ska läsas och diskuteras och jag har fått äran och uppdraget att leda det hela. Så kul!

Måste återläsa boken fort, fort....vadå? titeln? ja, jag återkommer med det om ett tag.

Mortuta

Dag 20

På bara några dagar svepte decembermörkret in med full kraft. Kompakt svart på morgonen, en stunds frist mitt på dagen och sen full svartkraft från rätt tidig eftermiddag igen. Tack och lov för snön, den ger nån typ av ledsyn för oss som vacklar runt i skog och mark och på mer eller mindre plogade gator.

Kenzo och jag antar lite av rymdfararshape då vi med reflexvästar, blinkande lampor och pannlampor beger oss ut på våra irrfärder. Mörka skogar har dessvärre aldrig varit nåt av mina favorittillhåll så inte nog med att jag har all denna mundering på mig, det toppas med att jag gärna sjunger högt för mig själv.

Måste ju skrämma bort de vilda djuren, ni vet....

Så ser ni två viriigt blinkande lampor i skogen och hör nån yla julsånger eller annat som kan härledas till musik....ja då är det BruneBrorsan och undertecknad.

Nostalgitittar på bilder från julen 2011 då vi hade våra barn på plats.

Snart ses vi igen, men denna gång inte i snörusket. Längtar så efter dem....

¤¤¤¤¤

Utnämningen till Dagens pucko måste väl bli den SD-riksdagskvinna som i ett forum på nätet skrev om att hon skrivit hur hon önskade livet av ensamkommande flyktingbarn och muslimska invandrare kallar hon gräshoppssvärmar. Denna kvinna ska alltså sitta i riksdagen och representera 5-10 % av vår befolkning. Huga...

Okej, pucko är för tamt ord...det finns andra uttryck för det jag känner om sådana åsikter men väljer att inte sjunka så lågt.

Även den SD-politiker som senast gjorde sig känd som järnrörsvevare har blixtrat till och skrivit en längre beskrivning av Nelson Mandela, finns att läsa på samma sight. 

Bör nog förklara att jag inte själv varit inne på deras tassemarker utan fått det delat på FB. 

Suck, suck....vart är vi på väg....numera inte bara en replik i PåSpåret utan också en berättigad fråga om våra s.k folkvalda.

Mortuta

Dag 19

En alldeles vanlig måndag igen, kallt som tusan är det och man vill helst bara kura ihop sig under en filt. Men se....det går ju inte. Det var bara att trampa iväg till jobbet och få igång hjärnan. Det gick faktiskt bra....

Då det varit en intensiv period av arbete, framförallt då musikaliskt sådant får jag ofta ett stort behov av att bo in mig hemma igen. Inte för att jag varit kroppsligen bortrest, nej mer av en mental frånvaro som behöver normaliseras igen. Då vill jag till exempel pyssla, fixa lite med julpynt ( ja, årstiden inbjuder ju till det....) och greja på i köket.

Ikväll blev det lite julgodis och...hör och häpna kakor. En riktig skräll alltså...

Tankarna får fritt spelrum då man håller på i köket, förutom de där avbrotten då receptet avsynas. För det är så, jag gör ogärna något på frihand utan vill veta på pricken hur man ska göra. Hm, kan det vara så att jag egentligen inte vet vad jag håller på med så recepten blir min livlina/ring en vän/frågapubliken-grej.

Idag snurrade tankarna runt om hur julenförberedelserna var då jag var liten, hur min mamma stod i köket dagar, kvällar och nätter för att få till det sådär mysigt som jag minns det. Saffransbrödet, radiokakan, formarna ( som hon kallade skålar), klenäterna och mycket annat. Oj, höll på att glömma min barndoms favoritkakor kokostoppar. Herregud, det var för den sorten som jag kunde göra mig ett extra ärende till matkällaren....

Kan se henne framför mig, liten till växten, krulligt hår och med ett rutigt förkläde står hon i mitt barndoms kök och sliter som tusan. Jag är där i periferin och smakar på smeten. Hjälp av oss andra i familjen? Njae, det var nog hon som stod för det mesta, minns inte att det påkallades nån allmän arbetsorder till stora eller små barn och make...tror inte det fanns inte i hennes värld.

  Måste bara ha den här bilden igen, vet att jag hade den här vid morsdag men den är så fin så den passar en gång till. Det är den finaste bilden på henne som jag har.

Här är hon ung och ser så förväntansfull ut på livet, ler stort mot fotografen.  Åh, jag saknade verkligen min mamma under mina ungvuxen-år, ville så haft nån att visa, delge och rådfråga om stort och smått. 

Hur man ska få ihop kakdegen då den smular, vilket medel som är bäst mot vinfläckar, hur man vet om bebisen i magen mår bra och vilket varv på strumpstickningen man nu egentligen ska börja ta ihop.

Det hade varit bra med en morsas goda råd.....men nu gick det ju bra ändå...

¤¤¤¤¤¤

Sirapskakorna blev goda, julgodiset likaså och med en skvätt glögg som slutkläm på denna måndag kan jag känna lugnet igen...

Mortuta